fredag 27 november 2020

Allt är upp och ner

Hej, hej, hemskt mycket hej. Uppdateringen här är väldigt sporadisk som ni märker. Jag har lovat mig själv att inte göra bloggandet till ett måste och jag måste säga att jag varit rätt bra på att hålla det så. Utmattningen behöver total återhämtning utan stress och press och ju fler saker jag kan känna är okej att lägga lite på is är bra. När jag bloggade som mest och hade krav på mig att uppdatera varje dag så hade jag ungefär 16 000 läsare i månaden och kunde till och med tjäna en hacka på det. Visst var det roligt men i längden mådde jag inte bra av det.

Mitt mående har gått väldigt upp och ner den sista tiden. Jag har delvis varit väldigt låg och jag vet att mörkret har en tendens att göra mig nedstämd. Jag har haft lite ont och haft spänningar men som blivit bättre med hjälp av botox, som vanligt, och jag är så obeskrivligt tacksam att den behandlingen finns. Utöver det så har jag tyvärr börjat varva upp igen. Direkt jag vaknar är det som att det går i 180 i skallen och jag försöker få i ordning på alla måsten som flyger runt i huvudet, oftast utan framgång då jag är så uppe i varv att jag inte hinner tänka klart en tanke innan jag börjar på nästa. Även om jag vet att det absolut inte är bra så har jag märkt att jag klarar av det på ett betydligt bättre sätt än tidigare. Förr var det som att hela jag klappade ihop, rent bokstavligt alltså. Nu märker jag att jag får högre puls och andas ytligt men jag blir inte fysiskt lika dålig som jag brukar. Jag blir förstås glad att jag kan hantera stress bättre men samtidigt förstår jag att jag verkligen behöver jobba på att inte känna så så ofta som jag gör. Jag vet ju vad det kan göra med en och jag vill aldrig hamna där igen.

Något som gör mig motiverad att skriva här är faktiskt fotandet. Jag var ute imorse och tog kort då det var strålande sol och så himla fin frost på backen. All bokeh och glitter i bilden gör mig glad och jag blir nästan exalterad att dela det. Varför vet jag egentligen inte, jag tror inte så många bryr sig, men gör det något för mig så är väl det en vinst, haha. Först kommer det upp på min Instagram (sofiavaha_photo heter jag där om någon vill följa mitt fotande) och sen känner jag att jag inte är klar om jag inte delar det här också. Det känns typ halvklart och jag vill inte lämna det så (perfektionisten i mig som talar och jag både älskar och hatar den då den är en stor del i varför jag är sjuk).

På tal om sjukan så har jag nämnt tidigare att jag väntar på MMR-behandling på vårdcentralen. Två ur mitt team var sjuka och skulle vara tillbaka i mitten på oktober egentligen men jag har ännu inte fått börja. Sjukdomar drar ut på tiden och sen har vi corona som ställer till det. Även om man inte är i riskgrupp, jobbar inom vården eller har nära anhöriga som blir sjuka så påverkar det så himla mycket ändå. Det påverkar allt och alla och jag är spyless på det ärligt talat. Jag har knappt haft något socialt liv på två år så jag är verkligen svältfödd på det. Svältfödd på ett normalt liv över huvud taget. 

Det är en knäpp tid minst sagt. Och i januari är det tänkt att jag ska börja plugga 50% om jag får som jag vill men jag har inte ens hunnit ta upp det med min läkare då vi typ aldrig kan ses. Jag blir så fruktansvärt nervös när saker är oklara. Det är så mycket som ligger och flyter just nu, försörjning, CSN, plugg eller arbetsträning, saker som skolan behöver hjälpa mig med men som drar ut på tiden, behandling... ja, allt i princip. Jag skulle ha kollat upp mina leder i augusti typ men har fortfarande inte fått det gjort, haha. ALLT är på riktigt helt upp och ner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar