onsdag 21 oktober 2020

Smärträdsla och längtan efter att vinka 2020 hejdå

Mitt liv är ganska händelselöst just nu. Egentligen skulle jag ha påbörjat MMR nu men jag antar att mitt team på vårdcentralen inte riktigt är fulltaligt ännu (två som är/var sjukskrivna). Jag är så van att ha hundra vårdbesök att ha koll på så det blir konstigt när det blir ett så långt avbrott med nästan inga besök alls.

Igår var jag på mitt andra besök hos bettfysiologen på smärtkliniken i Falun. Första gången jag var dit var i början på september och jag minns hur uppgiven jag var då. Jag började på riktigt att grina när hon sa att jag egentligen skulle vara utan botox i tre månader innan första besöket. Det kändes omöjligt. När min botox gick ur i slutet på juli gick jag ifrån att må bättre än på länge till att bli sängliggandes med spränghuvudvärk. Plötsligt kunde jag inte köra bil längre, orkade inte ens följa med till affären om någon annan körde, fick sitta med huvudet lutat över en kräkpåse hela vägen från Leksand och hem och visste inte om jag skulle klara av hela bilfärden utan att stanna. Självklart blev jag livrädd och skitledsen när jag förstod att det förväntades av mig att lägga av med botox, det var som att någon tog min medicin som får mig att orka kämpa lite till, knölade sönder den och kastade den i papperskorgen. Hela min kropp skrek bara nej.

Jag har varit extremt duktig med att göra mina käkövningar jag fick och det har gett resultat! Huvudvärken har minskat drastiskt och jag har sällan så ont att jag känner att det tar över allt annat. Spänningarna i käkarna har jag fortfarande varje dag men det är inte så intensivt att jag inte kan tänka bort den ibland. Det är stora framsteg. Jag hade dessutom minskad gapförmåga sist - idag har jag ökat den med 8mm. Allt det här har skett på lite mer än 1,5 månad. Det är sjukt. Det är mer än jag någonsin kunnat hoppas på.

På måndag har det gått tre månader sedan jag behandlades med botox sist. Då är det egentligen dags att fylla på. Jag hoppas innerligt att käkövningarna gjort sån nytta att jag inte kommer att behöva det, men samtidigt är jag rädd. Jag är rädd att bli så desperat efter hjälp som jag blev i juli, att jag ska känna att jag har så ont att jag vill dö igen. Det är lite skräckblandad förtjusning att gå förbi 26 oktober. Jag kan inte veta i förväg hur jag kommer att må, samtidigt måste jag prova att vara utan. Jag vill inte fastna i att behöva betala 5000kr var tredje månad i resten av mitt liv om jag skulle kunna må bra på andra sätt.


Bjuder på de förmodligen sista höstbilderna för i år. Igår kom första snön (som försvann lika fort) och hösten är i princip över. Jag har börjat bli taggad på att handla julklappar och att inom en snar framtid lägga det här året bakom mig. 2021 kommer att bli året då fokuset är på vägen tillbaka. Jag känner det på mig och jag längtar efter det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar