torsdag 8 oktober 2020

Klagomuren

Usch, vad jag inte mår bra just nu. Det tog tre veckor att återhämta mig till samma nivå jag var på innan Lindas födelsedagshelg (13 september) och nu börjar kroppen säga ifrån igen. Snöar jag in mig för mycket på saker jag tycker är kul så slutar det med prestationsångest och jag känner mig dålig. Jag får svårt att sova och magen vill inte fungera som den ska. Jag har haft magproblem sen jag var runt 15 år, så det är 12 år nu. Förmodligen spökar det extra på grund av utmattningen som kan slå ut i princip varenda funktion kroppen har. Jag har gjort rektoskopi, koloskopi och testat mig för både mjölkproteinallergi, laktosintolerans och glutenintolerans - allt ser fint ut. Att jag är överkänslig mot laktos vet jag sedan länge men det är inte allt. Förmodligen är det IBS men jag har inte orkat ta tag i att börja rota i det. Men det kanske är dags. Saker jag märkt bara den senaste veckan att jag är väldigt känslig mot är mjölk och banan. Till och med laktosfri mjölk kan jag reagera på. Det känns som att någon tar tag i magsäcken och vrider om den som om det vore en blöt disktrasa. 

Jag hade egentligen inte tänkt tanka ur mig gnäll här men bloggen är nog lite av min klagomur. Jag stänger in mig i sovrummet, skriver och nånstans så börjar jag kunna se klarare på det som svävar runt i skallen och som jag har svårt att greppa tag i.

Just nu är jag orolig och rädd. Vill inte att någon ska be mig om nåt och att jag ska behöva säga nej och känna mig obehjälplig och lat. När jag mår som sämst spinner det runt i mig hela tiden "bara de inte frågar mig nåt nu, bara de inte vill att jag ska, bara inte...". Och jag fattar att det inte hjälper ett dugg att tänka så, det förvärrar snarare. Men jag är känslomänniska - mina känslor vinner oftast över förnuftet.

Vissa saker sitter kvar i mig, som jag hört och som jag vet att jag kommer att höra igen. "Det är konstigt att du orkar göra roliga saker men inte sånt som är tråkigt" och "du ber alla om hjälp hela tiden men du kan inte göra något tillbaka". Det får mig att känna mig som en hemsk, egoistisk människa. Samtidigt som min medicin är att sätta gränser för mig själv, att säga nej om jag behöver vila, men det gör det svårt att göra det när jag inte vet hur responsen kommer att bli. Ibland tar det mer energi att bli ledsen över den responsen jag får än att bara göra något någon ber mig om fast jag känner att jag egentligen inte orkar.

Min psykoterapeut sa en sak till mig förra veckan som jag verkligen tar med mig. "Ingen blir utmattad enbart på grund av sitt jobb. Privatlivet och relationell stress finns alltid med i bilden. Du kan sjukskriva dig från ditt jobb, men inte från ditt privatliv."

2 kommentarer:

  1. Det där sista var så himla sant... Var hemma två dagar denna vecka pga MS-fatigue. Kollegorna tyckte att jag skulle vara hemma hela veckan. Men problemet är ju inte jobbet i mitt fall. Problemet är min jäkla kropp, som mår lika dåligt både hemma och på jobbet.. Kan man få bli sjukskriven eller ta semester från sin egen kropp så vore det najs!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller hur! Fatigue är bland det värsta som finns...

      Radera