torsdag 22 oktober 2020

Frisk luft och grå oro

En grej som är så fin just nu är att jag gång på gång märker av att jag gör saker utan att reflektera över hur jobbigt det är, hur ont det gör och att jag inte blir rädd lika ofta att det ska ge bakslag. Det kan handla om så små saker som att jag kan klä på mig på morgonen utan att få hjärtklappning, jag attackeras inte längre av kraftig huvudvärk så fort jag startat dagen och jag kan gå längre sträckor utan att bli rädd att jag inte ska orka gå tillbaka. Det är stort och fint men också lika sjukt.


Idag var det som att Daniel läste mina tankar när han frågade om vi skulle ta med Bosse ut i skogen en sväng. Frisk luft, lugn, grenar som knakar under fötterna och skogens fridfullhet var precis vad jag längtade efter.

Vi tog bilen till Sångån och följde den ner till Flosjön. Bosse badade (knäppis) och vi stod en stund och bara kollade ut över vattnet. Det gjorde inget alls att det duggade litegrann. Vi gick över kullar och utanför stigar i en terräng som hade fått mig att bli helt utmattad efter bara några minuter om det var för ett halvår sen. Gud, vad jag behövde detta.

Försökte få en gullig bild på mig och Bosse när vi satt i bilen men han var/är kameraskygg så det blev bara några selfies på mig, haha. 

Trots en fin tur ute i skogen så känner jag mig lite halvlåg nu när jag är hemma igen. Jag tror att det är mörkret och att det är så grått ute. Jag har alltid påverkats mycket av vädret så jag hade behövt en glad dag med massa sol nu. För att bryta av liksom. Men jag är glad än så länge att jag sluppit bli höstdeprimerad. Sommaren är min safezone gällande depressiva skov så hösten är alltid lite läskig för mig när det är så lång tid tills det är sommar igen. Jag går och håller tummarna så hårt att jag spricker varje gång att jag inte ska sjunka igen.

På tal om det så sa Daniel en klok sak till mig hösten innan jag gick in i väggen. "Blir du inte deprimerad så kommer du till slut att bli sjuk av din oro att bli det." Och så blev det. Det svåraste med bipolariteten är att vara bra på att se tecken i tid men att samtidigt inte bli sjuk av oro. Det får inte hindra mig från att må så bra jag kan i stunden. Och när jag tänker efter så spelar det faktiskt ingen roll hur överdrivet varsam jag varit, det slår över utan att jag är beredd iallafall.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar