torsdag 29 oktober 2020

Botox och frågetecken kring sysselsättning

Tjugonionde idag. I måndags, tjugosjätte, var det egentligen dags att göra botox igen då effekten går ur efter cirka tre månader. Jag har valt att avvakta då jag delvis mått väldigt bra värkmässigt den senaste tiden men också för att min bettfysiolog vill att jag ska vara botoxfri. Jag förstår att hon ville det vid första besöket för att kunna göra en rättvis bedömning kring min värk men varför hon vill det fortsättningsvis vet jag inte riktigt. Det här med botox är en grej som verkligen är delat i två olika läger även bland läkare - vissa ser det som livsfarligt och totalt onödigt på grund av alla fördomar som finns därute, andra har en mer accepterande inställning. Som patient är det ingen rolig situation att ibland bli nästan skuldbelagd för att göra det. Jag är en person som själv haft mycket fördomar, så på det sättet kan jag förstå de som har en negativ inställning, men känner man mig så vet man att jag inte är den personen som gör det av ytliga skäl. Jag ramlade in i botoxsvängen för att jag var desperat och villig att prova allt för att minska min värk. Jag har nog aldrig velat dö så mycket som det senaste året och hjälper botox mig, kan man inte acceptera det då? Om det är en del av vad som får mig att få livet tillbaka?

Nu hamnade jag lite i sidospår. Jag bokade i alla fall en tid imorgon klockan 16 och har tittat på klockan hela dagen fram till att det var försent att avboka. Jag vill inte behöva den här behandlingen, och jag vill absolut inte betala så stora summor för den, men är det den som får mig att kunna se en framtid och tycka om livet igen så är det värt det. Jag tycker bara det är lite skevt att jag typ blir nervös för att träffa bettfysiologen igen för att hon är så anti. 

Jag har varit huvudvärksfri längre än någonsin sedan jag fick kronisk spänningshuvudvärk - tills alldeles nyligen. Det har börjat med att nacken har gjort ont i några dagar till någon vecka och igår gick det över till rätt kraftig huvudvärk vilket gjorde att jag hade svårt att somna trots starka sömntabletter. Idag har det spänt i käkarna lite mer än vanligt och jag började känna av huvudvärken under dagens promenad också. Den hann dock aldrig bita sig fast men allt detta - och att det inträffar två dagar efter att jag borde ha fyllt på - räcker som en väckarklocka för att det är dags igen. Det är inte värt att vänta tills jag ligger i sängen och gråter och inte ens orkar gå ut och hämta posten. Då får bettfysiologen gnälla hur mycket hon vill.



Förövrigt så är jag återigen i ett stadie av ovisshet gällande sjukpenningen. Senast i januari kommer jag att få nästa utbetalning och hur det ser ut tills dess vet jag inte. Jag hatar verkligen att vänta på beslut och att inte veta hur jag ska tänka kring min ekonomi. Det är en stress jag inte behöver.

Vad gäller sjukskrivningen så är tanken att jag ska börja komma tillbaka till en sysselsättning efter årsskiftet, något jag faktiskt längtar väldigt mycket efter. Egentligen vore det mest optimala att arbetsträna smått, mindre än 25% till att börja med, men det hade betytt att skolan påverkas och att jag bara kan få sjukpenning för 50%. Skiter det sig med arbetsträningen då och jag blir sjukskriven 100% igen betyder det att jag kommer hamna i en svår ekonomisk situation igen. Jag vet inte om jag hade pallat det. Alternativet är att plugga 50%, förutsatt att ett högriskintyg från min läkare godkänns, men det kan bli tufft att orka gå till 50% studier från att ha varit sjukskriven 100% i två år (minus en månad). Jag vet att jag lutar mest åt att försöka få till studier på 50% men jag inser också att det kan vara lite risky. Coronatiden vi befinner oss i är dock på min sida i den saken, studierna i vår kommer till störst del vara internetbaserade vilket gör att jag inte behöver slösa lika mycket energi på att ta mig till skolan och tillbaka. Hemstudier gör bara gott i det läget jag befinner mig i faktiskt.

Hur hade ni tänkt om ni var jag? 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar