onsdag 16 september 2020

Vad ni inte ser

Det har varit tuffa dagar efter helgen. Jag var beredd på det men kanske inte att det skulle vara så pass tufft som det har blivit (mycket på grund av att jag har svårt att styra av tempot jag får i kroppen och fortsätter att gå på högvarv).
I fredags var jag iväg till Falun för att träffa saknade vänner för god mat och dryck på restaurang och i lördags hade min äldsta syster 30-årsfest. Fredagkvällen slutade runt klockan elva på kvällen och efter det väntade 45 minuters bilresa hem. Det tog ungefär fem till tio minuter innan jag började må riktigt dåligt. Illamående, skakningar och ben som ville ge vika. Jag skakade i händerna nästan på samma sätt som när jag hade abstinens.
Lördagen slutade runt ett på natten. Jag tog en del vilopauser liggandes i soffan i Tobbe och Lindas uterum men det var så klart svårt att stänga ute festljudet och barnen ville mer än gärna hänga med mig. Vi pratade om det där röda ljuset från en mast som barnen lärt sig var Rudolfs mule, om Novas längtan till att bli fem så hon får ta hål i öronen och hur mycket hon och Leah längtade till att tomten ska komma. Det var otroligt mysigt att höra deras tankar men i vilosyfte så gav det inte riktigt lika mycket då jag så klart vill vara en närvarande och rolig moster.


Bilden här till vänster är från i fredags, en stund innan jag och Daniel åkte till Falun. Bilden till höger är från här och nu. Min familj och släkt är medveten om att jag mestadels mår och ser ut som till höger. De ser ju mig i min vardag och kan mig utan och innan. Flottigt hår som borde ha tvättats för längesen, mörka ringar under ögonen, en hy som mer än väl beskriver hur jag mår inuti och en sömn som blivit helt rubbad.

Anledningen till att jag vill visa dessa bilder är för att ge er en bild av hur det verkligen är att vara utmattad. Mina vänner och personer som jag inte träffar särskilt ofta får mestadels se mig i den vänstra versionen. Jag verkar nog vara precis som vanligt och jag anstränger mig också väldigt mycket för att vara det. Mina kompisar förstår så klart att det är långt ifrån sanningen att jag alltid är så, men jag vet att många andra kan tvivla på min sjukdom då de bara får se mig i min bästa version. Och jag förstår dem på många sätt. Får man bara se min vänsterversion så är det nog svårt att förstå att jag är sjuk.

För att få vara mitt vänsterjag behöver jag betala med några dagar av mitt högerjag. Ibland är det värt det för att få känna mig normal ett tag, andra gånger kommer det som en smäll på käften utan att jag ens förstått att det är dags att varva ner. Det är en lång resa att lära sig att förstå sina egna begränsningar och hur man ska hushålla med sin energi. Men jag tror och hoppas att det går att göra det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar