söndag 27 september 2020

Trassel

Det känns som att jag har slime i min hjärna. Min tidsuppfattning är kass och jag har börjat glömma saker mer än vanligt igen. Ni som känner mig vet att jag är onormalt glömsk som jag är, så när det är mer än vanligt så är det... mycket. Jag lever i det där ingenmanslandet mellan sjuk men kan ändå må bra emellanåt, och att jag mår som en pissråtta och orkar ingenting. Jag är tacksam att slippa det sistnämnda så klart men det är ändå väldigt förvirrande.


Jag har egentligen inte så mycket att säga. Känner bara att jag vill tanka ur lite av det virrvarr jag lever i. Det är så mycket som är oklart och det är ju inte konstigt att man känner att man inte riktigt har kontakt med varken verkligheten eller marken längre. Jag vet fortfarande inte, efter 11 månaders strul med Försäkringskassan och CSN, om jag ska få tillbaka min sjukpenning eller om jag ska behöva leva på existensminimum. Gällande behandlingen (MMR - multimodal rehabilitering) så är det oklart om jag ska börja med det snart eller om jag är för dålig för det. Min sjukskrivning går ut sista september och då blir det förmodligen förlängt i tre månader till innan nästa catch up med min läkare. Någon arbetsträning är det alltså inte tal om vilket jag längtade efter i juni när vi sågs senast.

Jag inser att den här känslan av att stå och trampa vatten förmodligen är en del av min problematik, varför jag blev utmattad från början. Jag hatar helt enkelt att vänta. Saker ska ske nu, nu, nu och även om jag inte har bråttom med någonting alls så känns det som att jag springer sönder mina lungor för att hinna med tåget till livet. Så har jag hållit på alldeles för länge. En situation jag har hatat extra mycket de senaste åren är att hämta ut receptbelagd medicin på apoteket. Det är någonting med att ta den där kölappen, höra allt pipande, att hålla koll på mitt nummer, vad för medicin som ska hämtas och att sitta bland främlingar i stel tysthet som gör mig orimligt stressad. Den personen jag är när jag köar på apoteket är den personen jag nog oftast är långt inuti. Eller den personen jag är i stress rättare sagt.

___

Ska ta en kvällspromenad med Bosse nu och andas in lite frisk luft. Ni anar inte vad jag kämpar just nu med att trassla rätt det som finns i min skalle. Det börjar så fort jag vaknar och slutar inte förrän jag somnar. Och ändå är det trassligt än.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar