lördag 12 september 2020

Frustration och ett spretigt liv

Spretig. Sån är jag. Det finns emellanåt så mycket jag vill säga, förmedla, uttrycka men orden är ännu för få och för onyanserade för att räcka till.

Jag lyssnar på poddar och märker att "experter" ger ut falska sanningar om vad laestadianer är, hur de lever och hur de lär. Jag läser en artikel i Aftonbladet om en tjej i min ålder som åkt till Schweiz för att avsluta sitt liv och jag rycks tillbaka till mina egna fysiska smärtor som för bara några månader sedan fick mig att ta fram information om samma sak - hur jag skulle kunna få dö och avsluta livet på ett värdigt sätt. Jag skrollar Instagram och ser kända profiler göra reklam för bantningskurer och min historia med anorexi spelas upp i mitt huvud, jag vill få andra att förstå vad de ger näring till för sjukdomar. På Facebook delar någon ett "choose to be happy"-citat som får min bipolära sjukdom att verka löjlig då jag borde kunna hantera den om jag bara lärde mig att tänka rätt, om jag bara valde att vara glad och inte deprimerad.

Jag blir ganska ofta frustrerad över hur mycket jag vill ha sagt men som orden inte räcker till för, och hur mycket jag vill ha sagt som min mun inte klarar av att artikulera. Ibland har jag tänkt att jag utförligt ska berätta. Skriva. Kanske till och med en hel bok. Men hur får man plats med laestadianism, ätstörningar, bipolaritet, utmattningssyndrom, våldtäkt, självskadebeteende, paniksyndrom, slutenvård, narkotikaklassade läkemedel som vården gör en beroende av, dödsångest, sömnstörningar, självmordstankar och posttraumatisk stress i en enda bok? Det blir spretigt. Och jag är spretig. Så jag skriver något litet, som det här, och lämnar ämnena tills jag om ett tag blir lika frustrerad igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar