tisdag 8 september 2020

Envishet och när saker makar sense

Vaknar. Försöker att behålla lugnet från natten med att andas djupt och lugnt. Krigar med min frukost som jag skrev om i tidigare inlägg. Har träningsvärk i nackrosetten (att man kan känna sånt hat mot en muskel som heter nåt så gulligt som "rosett"), som jag fått märkliga grimasövningar för att stärka av bettfysiologen. Ögonen är visst kopplade till nackmuskulaturen, vilken är kopplad till käkarna. Nacken är också kopplad till axlarna som i sin tur är kopplad till skuldrorna. Och är det obalans någonstans så blir kroppen skev och gör ont, först på ett ställe för att sen utökas till ännu ett och ännu ett och ännu ett.

Sen har jag och arbetsterapeuten en hypotes om en del av min ledvärk. Ulnarisnerven, mer känd som kärringnerven, verkar vara i kläm i båda mina armbågar. Det utstrålar värk och kraftiga domningar i lillfingrar och ringfingrar, upp i armbågar, vidare till axlar och upp i framsidan av halsen. Det makar sense att det har varit fucking kärringnerven hela tiden. Kanske är karpaltunnlarna igång och är trängda också. Det hade också makat sense. Och jag gillar när saker makar sense.



Mina dagar är just nu varannan. Varannan trött, varannan någorlunda pigg med tanke på omständigheterna. Det duger. Det duger mer än väl. Jag har levt i över ett år i en tortyrkammare där låset har bestått av icke-acceptans. Det svåraste jag har gjort är nog att acceptera tortyr, men det har samtidigt varit det enda sättet att släppa mig själv fri. Det är ironiskt men det verkar vara så det fungerar. Och jag har insett att jag är ganska jädra envis ibland. Den största envisheten jag sett hos min själv har verkligen varit att vägra att acceptera läget. Jag kunde inte använt den envisheten till något vettigare liksom? Nä, inte jag inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar