onsdag 2 september 2020

Det osynliga kriget

Att vara sjuk i utmattningssyndrom är ett heltidsjobb. Och ännu en gång drabbas jag av en sjukdom som i mångt och mycket är osynlig. Jag är van att vara osynligt sjuk men det här spelar lite i en egen liga. Endast den som är riktigt nära mig kan se hur sjuk jag är, och ibland är det svårt även för dem. Det visar sig extremt tydligt ibland. Som när jag ligger i sängen söndergråten med en smärta som får mig att be mina föräldrar om hjälp att få dö. Andra gånger är det osynligt. Som de senaste dagarna. Jag ligger i soffan, säkert ser det ut som att jag chillsurfar på telefonen. Det gör jag inte. I mitt huvud pågår en ständig kamp om så basala grejer som att andas ordentligt. Det går knappt en sekund på dagarna då jag inte tänker på hur jag ska varva ner. Det är en del av det osynliga kriget.


Jag ligger just nu i sängen med datorn på magen och skriver. Säkert så tänker ni att det är en avslappnad syssla. Delvis är det det, delvis inte. Jag har varit stressad de senaste dagarna av att jag inte haft något forum att verkligen skriva av mig i. Jag behöver det för att inte känslorna ska blåsa upp mitt huvud till en ballong som till slut blir så stor att den håller på att sprängas. Så därför har jag stresskodat ihop en layout till bloggen. Sen har jag blivit trött och inte orkat mer.

Dagarna efter layouten varit klar har jag känt att jag måste berätta varför jag börjar om. Jag har inte gillat det men jag har gjort det ändå för att jag någonstans i mitt huvud har tänkt att det är något ni förväntar er av mig. Mitt förnuft säger att det säkert inte är så men jag är tyvärr en människa med känslor som nio av tio gånger vinner över förnuftet.

Bilderna ovan är bilder jag har tagit de senaste veckorna och som jag älskar känslan i. Jag har tänkt i flera dagar att de bilderna passar så bra ihop, att de får det att se lite ut som en saga. Jag har velat dela dem här, med er. Och jag har stressat över det, inte kunnat släppa det förrän nu när jag snart ska trycka på publicera-knappen.

Ni märker att jag stressar mycket och över väldigt onödiga saker. Jag hoppas att ni också märker att det är dränerande för mig. Det är just det här som är en del av mitt heltidsjobb som utmattad - att jobba på att inte stressa över allt och att inte känna hela tiden att andra förväntar sig saker av mig. Saker som jag ofta byggt ihop själv i mitt eget huvud. Ett av mina största stressmoment på dagarna är på riktigt när jag vaknar och vet att jag behöver göra frukost. Särskilt rostmackor är svårt. Under tiden mackorna rostas ska jag hinna skiva ost, skära upp gurka och sen lägga tillbaka allt i kylskåpet innan mackorna är klara. Sen kommer stressmoment nummer två - mackorna ska bres med smör innan de blir för kalla för att smöret ska kunna svalna.

En del av mig tycker att min hantering av den här frukostproceduren är tragisk, en annan del vill skratta för att jag inser hur knäppt det är att en så liten sak som att göra frukost kan få mig så stressad. Jag är nog ganska tragikomisk i min sjuka. Jag har ett osynligt krig med mina frukostmackor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar