Sofia Vähäjylkkä: En vård som möjliggör missbruk (+ lite annat)

tisdag 28 april 2020

En vård som möjliggör missbruk (+ lite annat)

Tror inte ni förstår hur trött jag är. Efter några dagar med värdelös sömn så har jag sovit runt 14 timmar inatt och är fortsatt trött. Hade till och med svårt att ta mig upp ur sängen trots att klockan var runt halv ett.

Gårdagen var en konstig dag på så många sätt. Jag var pepp i inlägget jag skrev igår men sen slog abstinensen och utsättningssymtomen in med full styrka igen. Jag hade en fruktansvärd hjärtklappning, kräktes självmant på grund av grovt illamående och låg sen på toagolvet i en panikångestattack med tårarna rinnandes längs kinderna. Det tog mig verkligen tillbaka till gymnasietiden då såna saker var min vardag. Jag har varken kräkts eller haft en så grov panikångestattack på evigheter, det är jag obeskrivligt tacksam för.

Abstinens och droger är verkligen ingen lek. Jag har det senaste året insett hur fruktansvärt lätt det är att bli missbrukare då vården verkligen möjliggör det om man lider av kronisk värk så som jag har gjort och gör. Jag förstår inte hur jag klarade av att sluta tvärt med Nitrazepam (ren benso) efter att ha gått på det i 5-6 månader och dessutom blivit ordinerad en dos som överskrider maxdosen. Jag är stolt att jag gjorde det men det är verkligen ingenting jag rekommenderar.

Nu har det gått en vecka sedan vi började trappa ner Venlafaxin (antidepp, inget narkotikaklassat alltså) och jag är osäker på om jag fortfarande har utsättningssymtom eller om det endast är Citodon-abstinens jag lider av.
Jag trodde att det skulle vara en piece of cake att bli av med Citodon jämfört med Nitrazepam. Det är ju ingen "ren" opioid utan innehåller kodein som omvandlas till morfin i kroppen. Jämfört med rent morfin så ska Citodon vara betydligt snällare så det förvånar mig att jag har mått så pass dåligt som jag gjorde igår till exempel.
Sen är ju jag en allt eller inget-människa som hellre kör cold turkey än att köra på nedtrappning så där får jag ju skylla mig själv. Och att sluta ta Citodon mitt i en uttrappning av Venlafaxin är inte det smartaste beslutet jag tagit i mitt liv, jag hör ju hur korkat det låter.

Back to my quarantine bubble.

Ska vi lämna abstinens- och medicinspåret så kan jag också meddela en annan trevlig nyhet, och det är att jag har fått feber. Igen!
Jag hade feber i ungefär 40 dagar nyligen, har nu varit feberfri i ungefär en vecka och nu är det alltså igång igen.

Min läkare har sagt att jag får vistas ute så länge tempen är under 38 grader så jag kunde turligt nog åka till Falun för botoxbehandlingen igår trots några dagars subfebrilitet (skriver mer om det i ett senare inlägg). Det var med nöd och näppe men när jag kommit hem så hade den stigit till 38,1 och då hade jag nyligen tagit Treo.

Idag har tempen visat 38,2 ungefär en timme efter uppstigning och jag blev så klart nojig att jag inte skulle få komma till reumatologen imorgon (fick en akuttid igår när jag ringde, så tacksam för det). De var som tur är förstående när jag ringde och sa att jag var välkommen ändå. Jag har ju haft långa feberperioder i över ett år nu, så har jag inga förkylningssymtom eller annat som skulle kunna tyda på corona så var det okej.

Jag hoppas verkligen att orsaken till febern kan få sig sitt svar snart. Att leva med långa oförklarliga feberperioder i coronatider är inget kul alls. Det räckte med över en månads "karantän" för att jag skulle ledsna ur och börja klättra på väggarna. Jag har ingen större lust att tillbringa halva året eller mer instängd, det mår nog ingen bra av.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)