Sofia Vähäjylkkä: april 2020

tisdag 28 april 2020

En vård som möjliggör missbruk (+ lite annat)

Tror inte ni förstår hur trött jag är. Efter några dagar med värdelös sömn så har jag sovit runt 14 timmar inatt och är fortsatt trött. Hade till och med svårt att ta mig upp ur sängen trots att klockan var runt halv ett.

Gårdagen var en konstig dag på så många sätt. Jag var pepp i inlägget jag skrev igår men sen slog abstinensen och utsättningssymtomen in med full styrka igen. Jag hade en fruktansvärd hjärtklappning, kräktes självmant på grund av grovt illamående och låg sen på toagolvet i en panikångestattack med tårarna rinnandes längs kinderna. Det tog mig verkligen tillbaka till gymnasietiden då såna saker var min vardag. Jag har varken kräkts eller haft en så grov panikångestattack på evigheter, det är jag obeskrivligt tacksam för.

Abstinens och droger är verkligen ingen lek. Jag har det senaste året insett hur fruktansvärt lätt det är att bli missbrukare då vården verkligen möjliggör det om man lider av kronisk värk så som jag har gjort och gör. Jag förstår inte hur jag klarade av att sluta tvärt med Nitrazepam (ren benso) efter att ha gått på det i 5-6 månader och dessutom blivit ordinerad en dos som överskrider maxdosen. Jag är stolt att jag gjorde det men det är verkligen ingenting jag rekommenderar.

Nu har det gått en vecka sedan vi började trappa ner Venlafaxin (antidepp, inget narkotikaklassat alltså) och jag är osäker på om jag fortfarande har utsättningssymtom eller om det endast är Citodon-abstinens jag lider av.
Jag trodde att det skulle vara en piece of cake att bli av med Citodon jämfört med Nitrazepam. Det är ju ingen "ren" opioid utan innehåller kodein som omvandlas till morfin i kroppen. Jämfört med rent morfin så ska Citodon vara betydligt snällare så det förvånar mig att jag har mått så pass dåligt som jag gjorde igår till exempel.
Sen är ju jag en allt eller inget-människa som hellre kör cold turkey än att köra på nedtrappning så där får jag ju skylla mig själv. Och att sluta ta Citodon mitt i en uttrappning av Venlafaxin är inte det smartaste beslutet jag tagit i mitt liv, jag hör ju hur korkat det låter.

Back to my quarantine bubble.

Ska vi lämna abstinens- och medicinspåret så kan jag också meddela en annan trevlig nyhet, och det är att jag har fått feber. Igen!
Jag hade feber i ungefär 40 dagar nyligen, har nu varit feberfri i ungefär en vecka och nu är det alltså igång igen.

Min läkare har sagt att jag får vistas ute så länge tempen är under 38 grader så jag kunde turligt nog åka till Falun för botoxbehandlingen igår trots några dagars subfebrilitet (skriver mer om det i ett senare inlägg). Det var med nöd och näppe men när jag kommit hem så hade den stigit till 38,1 och då hade jag nyligen tagit Treo.

Idag har tempen visat 38,2 ungefär en timme efter uppstigning och jag blev så klart nojig att jag inte skulle få komma till reumatologen imorgon (fick en akuttid igår när jag ringde, så tacksam för det). De var som tur är förstående när jag ringde och sa att jag var välkommen ändå. Jag har ju haft långa feberperioder i över ett år nu, så har jag inga förkylningssymtom eller annat som skulle kunna tyda på corona så var det okej.

Jag hoppas verkligen att orsaken till febern kan få sig sitt svar snart. Att leva med långa oförklarliga feberperioder i coronatider är inget kul alls. Det räckte med över en månads "karantän" för att jag skulle ledsna ur och börja klättra på väggarna. Jag har ingen större lust att tillbringa halva året eller mer instängd, det mår nog ingen bra av.

måndag 27 april 2020

Behandlingen ingen trodde att jag skulle göra

Pamparapam! Jag har en negativ nyhet att komma med idag men två bra (sen kommer jag babbla ur mig 4676 negativa och 4578 positiva under inläggets gång men jaja, ni vet hur jag funkar).

Var börjar vi? Dåligt är alltid bäst, så avslutar man på topp.
Vad är det för drygheter jag ska komma med idag? Jo, jag sover numera som en kratta och vaknar med djävulusisk värk i händerna. Har dessutom haft grov abstinens och utsättningssymtom efter att jag slutade tvärt med Citodon i lördags och efter att vi trappat ner på Venlafaxin. En annan dålig nyhet är att jag fick svar imorse om att regionen inte kommer att bistå den något kontroversiella behandlingen jag efterfrågat då den endast ges personer med kronisk migrän, och jag råkar ju ha kronisk spänningshuvudvärk. Som tur är så tog jag det inte jättehårt eftersom jag inte hade några förhoppningar alls i princip.

Vidare till de goda nyheterna: abstinensen och utsättningssymtomen har lättat något så jag har inte velat dö än så länge idag och jag har fått klartecken från både naprapat och vårdcentral att ta direktkontakt med reumatologen och be om reumaprover. Återstår bara att de tar emot mig, remissen gick typiskt nog ut igår och den gällde ett år... suck. De har dock sagt att om händerna svullnar så får jag komma in akut. Svullnaden är inte stor men det stod även om återkontakt vid försämring och det kan man klart säga att jag har nu.


Och så den bästa nyheten: idag klockan 18:00 ska jag till Falun och få botoxbehandling mot min kroniska huvudvärk!!! 
Jag tror inte att ni förstår hur länge jag har väntat på den här dagen. Jag har ingen aning om behandlingen kommer att kosta 5000 kronor eller 10 000 kronor och trots att det är lånade pengar så skiter jag i faktiskt. Pengar har så förbannat litet värde om man jämför med hälsa. Om jag får bli fri det här helvetet så kan jag betala av på det livet ut.

Jag har googlat och googlat och googlat ska ni veta. Evidensen för behandlingen är inte jättehög men alla personer som jag pratat med om behandlingen har bara positivt att säga om den. Sen är jag så otroligt tacksam att vi har en klinik i Dalarna som samarbetar med vården så att jag kan vara trygg i att jag är i rätta händer.

Jag ber verkligen om att det här ska funka! 🙏🏻

söndag 26 april 2020

Uppdatering efter en helveteshelg

Det har varit tomt här i några dagar. Vid det här laget vet de flesta vad det betyder - att jag har haft en sämre period.

Jag fick bekräftat av tandläkaren förra veckan att det är mina spända käkmuskler som orsakar ryckningar i ena mungipan. Trots det ville min läkare ta det säkra före det osäkra och trappa ner lite på Venlafaxinet så att jag kan ta det i kombination med Amitriptylin utan att drabbas av serotonergt syndrom.

Jag har som sagt bävat inför den dagen jag måste trappa ner på Venlafaxin. Har glömt att ta tabletten några gånger och det är fruktansvärt obehagligt, som att det skickas upp ständiga elektriska stötar i skallen.
I och med att utsättningssymtomen är som de är så bestämdes det att uttrappningen skulle ske långsamt och att vi tar bort väldigt låga doser i taget. Jag har gått på 150mg på morgonen + 150mg på kvällen. På kvällsdosen har vi tagit bort 37,5mg och jag har mått som en pissråtta rent utsagt. Jag har hulkat och snorat i Daniels famn tre gånger sen i fredags och fått starka tankar om att vilja avsluta livet igen. "Ingenting blir bättre om du dör" brukar vara sant och ärligt men det enda huvudet säger tillbaka just nu är "jo, det blir bättre om jag dör för då slipper jag åtminstone ha ont." Jag vill verkligen inte dö, och jag kommer inte att dö än, men ibland känns det verkligen som att jag inte har något val.


I fredags var jag hos Mördar-Conny (naprapat) för första gången. "Conny är ett sånt namn man kan sätta i princip vad som helst framför" därav hans inte så trevliga nick. Han är dock motsatsen till sitt ofrivilliga smeknamn och jag har bara gott att säga om om honom. Jag hade en tid på 45 minuter men han tog sig an mig i hela en och en halv timme! Den första tiden pratade vi bara om alla skitproblem jag har och jag fick uppmaningen att fixa tid hos reumatologen igen snarast. Han var förundrad över att alla (utom ett) reumatiska frågetecken fortfarande inte var uträtade. En allmänt vettig, seriös och riktigt bra person. Kommer att rekommendera honom tills jag dör. Typ.

Efter långt snack så fick sig min stackars rygg, nacke, axlar och hals en rejäl omgång, lite knak och sen en upptejpad rygg innan jag fick gå hem. Tejpen är kvar på ryggen men ska bort efter idag. Inser vilken fruktansvärt dålig hållning jag haft då jag tycker att jag ser ut som en banan nu när ryggen hålls på plats. Känns som att magen är gravid i femte månaden och att pattarna hänger mer än vanligt men tydligen är det så här jag ser ut. Eller ska se ut rättare sagt.
Fick tre övningar som jag ska göra varje dag i en och en halv vecka och sen ska vi ses igen. Har ni problem med ryggvärk eller liknande måste (!) ni gå till naprapat eller kiropraktor innan det går för långt, lova mig det!

Imorgon är äntligen denna gräsligt långa helg över och jag kan få svar angående den lite kontroversiella behandlingen jag skrev om i föregående inlägg. Kan regionen bistå mig är jag mer än tacksam men jag är beredd på att jag förmodligen får skuldsätta mig lite till och betala den själv. Utan mina nära och kära och deras hjälp hade jag varit död idag. Finns ingen tvekan om det.

onsdag 22 april 2020

Fashion

Nackkragen kom väl till pass idag igen. Åt frukost ute i solen (vilket tar 350 år numera då jag måste äta med minimala tuggor - när jag tröttnade tog Bosse min macka och lämnade den på gräsmattan) och en stund efter var det bara att abdikera och lägga sig i soffan igen. Jag är som ett nyfött barn som måste lära mig att orka hålla upp huvudet igen - men det löste nackkragen som sagt.

Har suttit ute i solen ett bra tag i shorts och bikini. Det blev så pass länge att jag till och med lyckades få lite färg. Blir väldigt snygg bränna med en tjock vit rand runt halsen må jag säga, haha.


Jolles fisktofflor fick åka på igen. Mina motionsrundor består numera av två varv runt huset, idag blev det fyra för att ta igen gårdagen som jag missat.

Nu börjar hungern falla på och jag vill ha maaaat. Orkar dock inte äta i snigelfart så jag tröttnar nu för tiden långt innan jag ätit upp. Inte bra men livet är hårt och jag får öva på tålamodet.

Senare väntar hallonmojitos. Daniel gjorde såna häromdagen och jag och mamma är frälsta. Godaste jag vet. ❤

tisdag 21 april 2020

En vända till tandis

Pjuh. Precis vaknat efter en tupplur i soffan. Jag och Daniel var iväg till Borlänge i förmiddags, jag hade tid hos tandläkaren och sen handlade vi. Blev kapp slut efter det. Brukar ju alltid vila direkt efter frukost men idag uteblev det.

Så vad hade tandis att säga? Jo, att problemet med käkarna sitter i musklerna och inte i tänderna. Jag var så spänd att jag i princip hade bildat en muskel som inte finns. Så härmed blir det skonkost (dvs undvika mat som är hårdtuggat som till exempel segt kött), minimala tuggor för att avlasta käkarna och förbud mot att gapa/gäspa för stort.
Han rekommenderade också naprapat för att lösa upp alla knutor i nacke och rygg, som har koppling till att även käkarna nu är åt helvitti, så dit ska jag på fredag. Hoppas verkligen att det kan göra lite skillnad.

Förutom det så har även min läkare ringt. Trots att tandläkaren bekräftade att muskelryckningarna i kinden beror på överspända muskler så ville han ta det säkra före det osäkra och trappa ner litegrann på mitt Venlafaxin. Fick ju sluta med Amitriptylin tvärt igår då den i kombination med Venlafaxin kan ge konstiga symtom så som med min kind. Som tur är så är det kvällsdosen vi ska trappa ner. Då hinner jag förhoppningsvis somna innan stötarna i skallen sätter in. Jag har alltid bävat för att en nedtrappning av Venlafaxin ska komma. Den fungerar verkligen fantastiskt bra på mig men när det gäller utsättningssymtom så förstår jag varför det ofta kallas för ett rävgift.

Utöver det så har min läkare tagit kontakt med neurologen i Falun för att se om jag skulle kunna få igenom en lite mer kontroversiell behandling. Jag håller alla mina tummar och tår för att det går igenom, annars måste jag tyvärr ta lån och bekosta den själv.


Våriga bilder ur arkivet. Ut i solen och njut med er, alla ni som kan!

måndag 20 april 2020

Byebye höger ansiktshalva

Inte nog med att jag har spatserat runt i Jolles vackra fisktofflor idag, nu har även min högra ansiktshalva slutat fungera. Jag har ju varit stel och haft nedsatt känsel de senaste dagarna men att det ska gå helt loco hade jag inte räknat med. Tänkte först att det var på väg att bli förlamat men i och med att jag kan prata och röra munnen så förstod jag att det är muskeln i kinden som har spasmer. Jag får kortare pauser ibland på max 30 sekunder där muskeln slappnar av, sen börjar ryckningarna igen och mungipan åker upp.

Det här gått några timmar sedan det började och det börjar göra riktigt ont. Muskeln fastnar i spänt läge och kan vara så i evigheter (kolla min Instastory för videos).

Fick prata med både vårdcentralen och min läkare men det fanns inga tider kvar. Min läkare misstänker att Amitriptylinet i kombination med Venlafaxin har orsakat detta, själv tror jag att det är helvetessjukan som valt att lägga till lite extra symtom. Varför inte toppa med lite extra göttigheter liksom.
Fick en akuttid till tandläkaren imorgon och så ska läkaren ringa upp mig igen. Förhoppningsvis har det gått över tills dess men vi får helt enkelt se.


På dessa två bilder är jag helt avslappnad, både med stängd och öppen mun.

Ska försöka fortsätta njuta av det fina vädret nu men de här sammandragningarna gör mig väldigt trött.

söndag 19 april 2020

Stoneface och fika

Har haft en bättre dag idag, till en början iallafall. Jonna kom förbi med Alva och Lova så vi har suttit ute i solen och fikat chokladbollar och festis (jag på avstånd). Tempen har legat på 38,1-38,3 de senaste dagarna. Har inga förkylningssymtom kvar alls sedan ca två veckor tillbaka men febern lever som vanligt sitt eget liv. Har haft en feberfri dag på 37 dagar nu.

Något positivt är att jag tror att antibiotikan och Amitriptylinet har en viss verkan. Värken i käkarna, nacken och huvudet har varit ännu lite bättre idag (kan dock vara en slump så jag vågar inte ropa hej än). Det enda obehagliga är att den dova värken i käkarna växlat sida de senaste dagarna och att jag tappar känsel och är helt stel i ena ansiktshalvan. Igår var det vänster och idag är det höger. Lite mysko tycker jag. Värken är intensiv nu igen när jag vaknat efter en tupplur i soffan. Räckte med att prata med Daniel i telefon för att det skulle slå till igen. Vill inte heller tugga på den sidan då det gör ont.


Ska vila lite till nu innan det är dags att se på Robinson. Imorgon hoppas jag att jag får komma till läkaren och spola ur bihålorna om det är lika illa som nu.

lördag 18 april 2020

Virgo

Nån mer jungfru som känner igen sig? :-)

Tjolahopp, tjolahej. 
Fina Elsa lämnade en kommentar i mitt förra inlägg där hon hoppades att det skulle komma lite positiva nyheter snart. Idag har jag möjligheten att komma med några, även om de är ganska små.

Det har gått fyra dagar med Amitriptylin nu (om jag räknat rätt) och jag kan faktiskt märka lite skillnad i främst nacken men också lite litegrann i huvudet. Dessutom har jag tagit tag i rörelse i miniformat genom att gå två varv runt huset varje dag. Idag kändes det som att benen hade kunnat gå hur länge som helst, problemet är bara att jag inte kan lossa huvudet och lämna det hemma, haha.
Dock vaknade jag med extrem stelhet och värk i händerna vid femtiden imorse. Fick gå upp och ta Naproxen innan jag kunde somna om igen. Kollade upp biverkningarna på Amitriptylinet men där hittade jag ingenting, så att den värken är tillbaka är nog bara en slump.

Jag har fortsatt finurla på trycket i skallen och käkarna och har kommit fram till att jag förmodligen har en riktigt envis bihåleinflammation. Eller det är det som stämmer bäst in just nu iallafall. Jag har nog aldrig haft problem med bihålorna innan så det är väldigt ovant och obehagligt. Som tur är så fick jag ju antibiotika utskrivet av tandläkarn och det används ju också mot bihålorna så det är bara att käka på för glatta livet. Varvar med Citodon under dagarna som lättar smärtan något men tyvärr inte under särskilt lång tid.

Nu längtar jag tills på måndag så jag kan få prata med läkaren igen. Han hade en teori, ifall ingen annan förklaring hittas, om att en eventuell utmattning kan ha slagit ut mitt immunförsvar. Jag har alltid varit väldigt frisk fysiskt, knappt haft skolfrånvaro alls under uppväxten, så det här är knappast något jag är van vid. Om den teorin stämmer så är det extremt frustrerande att det här dåliga immunförsvaret inte kan backas upp av några prover. Jag hatar tanken om att folk kan tolka mig som nån som hittar på. Som ett av citaten ovan säger så är jag en riktig analytiker, detektiv, måste ha svar på ALLT. Är det något som får mig att bli frustrerad här i världen så är det att inte veta och att inte kunna slänga fram bevis.

torsdag 16 april 2020

Pills, pills, more pills

Räknade idag att jag har haft huvudvärk varje dag i över ett halvår. Jippie ka yey! Inte konstigt att man blir desperat.

Jag har nu provat Amitriptylin i två nätter. Morgonen efter den första tabletten var fruktansvärd. Vaknade med jordens hjärtklappning och i en sjö av svett. Fick panik av äckelkänslan och skyndade mig till duschen. Väl där ville min kropp kollapsa och jag var rädd att jag skulle svimma och slå i huvudet i stengolvet. Händerna hade spasmer och skakningar i ungefär samma nivå som första dagen med bensoabstinens. Det är så sjukt obehagligt när man blir oförmögen att använda sina händer, och ju mer man försöker desto mer rycker de och gör som de vill.
Efter att ha kämpat mig igenom duschen så låg jag naken i sängen i typ tjugo minuter för jag kunde inte förmå mig att klä på mig. Hjärtat rusade och jag var så rädd att klappa ihop om jag försökte.

När jag till slut lyckats klä på mig tog jag långsamma steg mot köket för att äta frukost. Det räckte med att Jolle kollade på mig och frågade hur jag mådde - "det ser ut som att du har så ont att du vill dö".
Då bröt jag ihop fullständigt. Mamma fick leda mig till soffan där jag låg och fulgrät som ett barn. Jolle var snäll och servade mig vatten och frukost.
Jag hatar att känna mig så liten. Som tur är så stabiliserandes mitt mående mer under dagen och skakningarna avtog.

Med tanke på föregående morgon så var jag inte taggad på att vakna imorse. Jag förväntade mig samma helvete som igår men förvånansvärt nog så gick det bra! Inga skakningar, ingen överdriven hjärtklappning. Jag är glad att jag ändå tog beslutet att ge det ett försök till.
Den enda negativa påverkan tabletten haft på mig idag är att jag fick ett litet mental breakdown igen. Kände mig bara så missförstådd, som att omvärlden tänker att jag bara ska rycka upp mig och sluta tro att jag har så förbannat ont, så ännu en gång har jag bölat ögonen ur mig tills ögonlocken svullnat upp.
Jag antar att dessa gråtattacker är den där klassiska biverkningen på antidepp - man mår sämre innan det vänder till det bättre. Och då tar jag den i smärtlindrande syfte och inte för att psyket på något sätt varit instabilt. Dessutom dök tanken på möjligheten att avsluta mitt eget liv upp igår kväll igen. Inte lika kraftigt och seriöst som tidigare, mer som en påminnelse om att "hallå, jag är också ett alternativ!"

Nu har jag bara ätit tabletten i två dagar så det är svårt att säga om den har någon effekt mot mina smärtor. Jag inbillar mig att nacken är lite snällare, men för käkarna finns det absolut ingenting som biter.


På tal om käkar så ringde jag tandläkaren ännu en gång då det finns en möjlighet att det är mina visdomständer som ställer till det. Tempen har legat på som högst 37,8 den senaste veckan så de ville inte ta emot mig, trots att min läkare sagt att jag kan vistas ute och inte känna mig rädd för att smitta så länge den är under 38 grader.

Det blev en mindre pingpongmatch mellan Folktandvården här i Gagnef och nån akutmottagning i Falun. Istället för att få komma på ett akutbesök som jag hade hoppats på så skrevs det till slut ut antibiotika och bakteriedödande munskölj. Så nu blir det antibiotika tre gånger per dag, plus skölj två gånger om dagen i en vecka. Jag har samma inställning som Folkhälsomyndigheten nu för tiden - hoppas på det bästa men förbereder mig för det värsta, lol.

Jag har en plan B som är på gång men den delar jag med mig av senare beroende på om den blir av eller inte och beroende på vad min läkare säger. Eller om jag genomför den oavsett.

tisdag 14 april 2020

Läkarbesök och ny medicin

Idag var det dags för ett nytt läkarbesök igen. Min läkare har varit på lasarettet i Falun i några veckor men är äntligen tillbaka igen.

Mitt besök tog över en timme. Min problematik är extremt svårbedömd så det tar hundra år att utesluta saker och ting. Hittar vi till slut ingen förklaring så är det enda vi har att falla tillbaka på stress - alltså utmattningssyndrom.
Jag är helt med på att stress finns med i bilden men jag har aldrig kunnat förlika mig med att det är allt. Jag tror inte på att det är allt.

Läkaren startade iallafall en feberutredning, gav mig ny smärtlindrande medicin, tog emot symtomlistan jag skrev igår samt min huvudvärksdagbok. Han skulle kolla upp eventuell magnetröntgen med röntgenavdelningen i Falun men jag har inga förväntningar alls på att de vill ta emot mig. Egentligen hade jag velat röntga hela min kropp men det är främst nacken jag är orolig över. Hur mycket jag än vill köpa utbrändhetsförklaringen så kan jag inte det. Det känns inte rätt och har aldrig gjort. Dessutom så måste ALLT annat uteslutas innan den diagnosen sätts.


Här är medicinen jag fick utskriven och som jag ska börja med ikväll, Amitriptylin, eller Saroten som det också heter. Det är egentligen en antidepressiv medicin men den ska tydligen funka bra för vissa som lider av nervsmärtor. Jag har ätit SSRI tidigare, äter SNRI sedan fem år tillbaka och nu ska jag alltså få prova TCA också.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag hade höga förväntningar. Venlafaxin som jag redan äter ska ju också kunna verka mot smärtor i vissa fall, men jag ska ge det ett genuint och ärligt försök och helt enkelt hoppas på det bästa.

Nu: gurgla brusalvedon mot mina fruktansvärt ömma käkar och om jag orkar göra några käkövningar igen. Jag sa till läkaren att jag helt ärligt ville kasta dom där övningarna åt helskotta sist jag gjorde dom. Han peppade mig och sa att jag skulle prova att ta smärtstillande innan så kanske det går bättre. Får se om jag ligger och grinar igen om ett tag...

måndag 13 april 2020

Annandag påsk

Vaknade tidigt idag trots att jag var uppe sent igår. Jag, mamma och pappa har helt fastnat för serien Tjockare än vatten så vi nötte en hel del avsnitt.

Nu väntar jag på att dagens smärtprocess ska sätta igång ordentligt (för det gör den alltid) och förbereder mig inför läkarbesöket imorgon. Jag har alltid massor av saker jag kommer på i efterhand, som inte tas upp när jag väl är på besök, så nu försöker jag skriva ner allt så gott det går. Det är en hel del så att jag missar något ändå vore ingen överraskning.


Hoppas att ni alla har haft en dunderfin påsk! 
Själv längtar jag tills tempen går ner så pass att jag kan vistas bland folk igen. Jag har inte ens varit på affären på över en månad. Man blir smått galen av att bara vara hemma. Ska rådfråga läkaren imorgon extra om jag kan vistas ute iallafall. Det här med vilken temp som gäller är så oklart. Jag är, sedan några år tillbaka, väldigt högtempad så 37,7 kanske inte är en gräns jag ska gå efter. Vi får se.

Måste ringa till hörselvården för typ femtioelfte gången och avboka min tid också. Den har skjutits så långt fram att jag helt glömt av det och jag känner att det är viktigare att träffa min läkare just nu.


Mitt fina filmsällskap igår. ❤

Nu börjar värken komma igång ordentligt så det är bara upp och hoppa och hämta Citodon.

lördag 11 april 2020

A little långfredag och a little visdomständer

Igår var det långfredag och mamma och pappa hade ett mindre gäng över. Jag, som levt i mjukiskläder i nästan ett år i sträck, fick nog och bestämde mig att skita fullständigt i all värk och haka på. Jag plattade håret, pudrade lite foundation i ansiktet och drog på mig mina svarta träningstights så att jag såg något anständig ut. Det krävs verkligen inte mycket för att jag ska känna mig uppiffad nu för tiden, haha.

Vi satt och pratade, drack Mora-Nissar och annat samt spelade Mumin-memory där på slutet. Sjukt roligt spel faktiskt, haha.

Idag är jag lite bakis vilket har varit extremt jobbigt men i och med att jag fick lite andrum igår så får det vara värt det tänker jag.


Idag är min andra feberfria dag (!) men värken tar ju aldrig paus. Har en uppsvullen knöl på höger kind och en mindre på vänster, har svårt att gapa stort och kan bara tugga med vänster sida.
Det har hänt tidigare att huvudvärken strålat ända ner i käkarna och att jag varit öm i tänderna på sidorna, men nu tror jag att det är visdomständerna som orsakar mest. Har gurglat brusalvedon och Citodon som hjälpt lite litegrann men det smärtar ändå ständigt. Har aldrig kunnat tänka mig sån här smärta av det och det värsta är att smärtstillande knappt hjälper vad jag än tar.

På tisdag har jag tid hos läkaren igen. Vi får se vad som sägs då. Förmodligen blir det att ringa till tandläkaren och be om en akuttid för så här kan jag inte ha det. Extremt pissigt att tandvård kostar skjortan när man har noll i inkomst men jag måste bli av med det här oavsett vad det kostar och oavsett ingrepp (typ dra ut alla visdomständer eller operera ut dom). Jag har ju fortfarande inte fått något nytt beslut från CSN så jag vet inte hur jag ska betala den saftiga räkningen sen. I bästa fall kan någon lägga ut åt mig tills jag får studiemedel retroaktivt, i annat fall blir det soc som får stå för kostnaden.

Livet, livet.

fredag 10 april 2020

Things I miss

Jag är tacksam att jag inte har några långfredagskänslor idag för långfredagen brukar vara just så - lång. Typ som en extra lång och seg söndag.

Ligger just nu i soffan, läser bloggar och Aftonbladet, går fram och tillbaka till godisskålen och döver (försöker åtminstone) huvud- och käkvärken med Citodon. Pappa och Daniel är ute och fiskar och jag hade mer än gärna följt med om kroppen tillät det. Jag har åtminstone inte haft någon feber än så länge, peppar peppar, så jag hoppas att det kan fortsätta så.


Jag saknar detta på bilderna något så oerhört. Sommar, promenader med Bosse, bad i Långsjön och till och med landstingströjan. Jag har kunnat jobba tre veckor på över ett år och ändå har jag på nåt sätt dåligt samvete för att jag inte kan bidra i situationen som den är just nu. Det är dumt, jag vet. Jag klarar liksom knappt av en promenad som det ser ut just nu men när mejl dimper ner om att jag behövs inom vården så kliar det i fingrarna ändå.

Ska försöka vara tacksam för det lilla istället. Tacksam över att jag inte är totalt lamslagen av värk i detta nu, tacksam över att tempen inte visat mer än 37.6 än så länge, tacksam över en liten stund att andas och att jag psykiskt mått ganska bra den senaste tiden.

torsdag 9 april 2020

Påskisch ontisch käkisch

Dag 28 med feber idag. Jag kommer aldrig att komma ur den här karantänen alltså. När min kropp får feber så biter den sig fast som en blodigel och vill aldrig släppa. Är skönt att slippa hosta, snuva och onda muskler (mer än där jag alltid har ont) men så länge febern är kvar så är jag ju inte välkommen någonstans. Även om jag tror att jag bara är "vanligt sjuk" som jag har varit det senaste året så vågar jag inte ta risken ifall jag råkar smitta någon.

Syster var förbi med hennes nyfödda Lova vid tolvtiden men det var bara att stå utanför bilen och kika in genom fönstret för att säga hej. Får se om hon både står och går innan jag får träffa henne "på riktigt".

Jag har haft tät kontakt med min läkemedelssjuksköterska den senaste tiden och nu kommer vi behöva sätta in Citodon igen för att jag inte ska vara halvdöd tills på tisdag när jag får träffa läkaren igen. Gårdagen var så bedrövlig att jag inte stod ut längre. Det blixtrade i huvudet och efter att smått ha gjort vissa käkövningar jag fått från tandläkaren så la jag mig i sängen och bölade rakt ut. Det gjorde så fruktansvärt ont att jag funderade på om jag skulle behöva åka in på akuten igen - men jag härdade ut. De där käkövningarna kan dra åt skogen för det finns inte en chans att jag utsätter mig för den smärtan igen.


Något roligare är iallafall att det är påsk och långledigheter som väntar. Påsken är ingen särskilt stor högtid i min familj men vi brukar passa på att äta lite extra gott, både mat och godis, och så är det trevligt när det är mer folk hemma så man kan umgås.

Jag har ju inte varit hemifrån mer än på två läkarbesök och en promenad på en månad så jag är skapligt trött på alla vardagligheter. Hade egentligen velat gå ut på finrestaurang och beställa in något riktigt gott men det går inte. Löser det genom att Oliver får ta med sig thaimat från Floda till mig och Daniel istället, hehe. 

Önskar er en glad och frisk påsk.

måndag 6 april 2020

Bye bye Citodon

Tuff dag idag. Jag gjorde slut med mitt Citodon igår eftermiddag och ska nu ha en period utan och se om huvudvärken blir bättre. Har ätit Citodon sedan i oktober så det finns ju en risk att jag fått läkemedelsutlöst huvudvärk. Blir nog minst två veckor utan innan den eventuellt kan sättas in igen, om den behövs. Vissa dagar fungerar den helt okej och andra knappt något alls.

Förutom den tråkigheten så fick jag ett samtal från CSN i förmiddags där de tog på sig att de gjort fel i sin uträkning. Min överklagan kommer alltså att omprövas! Det var verkligen mer än jag någonsin kunnat hoppas på. Ska dock inte ta ut något i förskott för jag vet ju hur besviken jag blir. Hade varit så skönt om jag fick behålla mitt studiemedel och slippa leva på soc.


Nu ska jag äta upp min cornflakeskaka och sen eventuellt gå ut i solen lite. Solen är fortfarande lite risky business för mig så ibland förvärrar det huvudvärken.

lördag 4 april 2020

Corona, käksmärtor och försörjningsstöd

Det var längesen jag skrev något här nu. Har i princip helt tagit paus då jag mått för dåligt och sen drog hela coronakarusellen igång, jag blev influensasjuk och nästan all vård har upphört.

Min hosta är för närvarande nästan helt borta men febern håller i sig. Är inne på dag 23 idag och ännu har den inte gett sig. Jag befarar nästan en repris från våren 2019 när jag hade feber 3,5 månad i sträck. Vanligtvis utgör det inget hinder i vardagen mer än att jag som vanligt är för sjuk för att jobba och plugga, men i och med corona så kommer jag ju inte vara välkommen någonstans.

Gällande vård så väntar jag i detta nu på att få komma till smärtrehab i Säter där de bland annat ska kolla upp mina käkar. Jag har fått besöka vårdcentralen två gånger de senaste veckorna pga att febern inte ger med sig och då har de klämt och känt lite. Jag har spänningar i nackmusklerna, käkarna och ända upp i tinningarna, plus ömma och förstorade lymfkörtlar under hakan precis under käkbenen. Tanken är att jag åtminstone ska få bettskenor men jag hoppas att de även kan ge mig muskelavslappnande/smärtstillande sprutor.

Vad gäller ekonomin så står den fortfarande på noll. Försäkringskassan nekade mig sjukpenning i mitten på november pga att CSN inte ser mig berättigad till studiemedel. Har bråkat med CSN länge, och gör det än, och nu har jag fått svart på vitt att de gjort fel i sin bedömning. En överklagan är inskickad men jag förväntar mig inte längre att de ska göra om och göra rätt. Därför ska jag till soc på onsdag och söka försörjningsstöd.

Det har tagit emot extremt mycket att knacka på dörren till soc, mest pga alla fördomar som folk har därute men också lite för att jag är nästan färdig socionom. Jag kan ju hela den biten och av nån anledning gör det att jag känner mig mer misslyckad. En socionom som går på socialbidrag blir nästan komiskt i min skalle. Samtidigt så känner jag att jag inte ska skämmas för det. Delvis har min utbildning lärt mig det (men det blir svårare när det gäller en själv) och delvis har jag betalat skatt just för de personer som hamnat i samma jävliga sits som mig. Jag har all rätt att ta del av försörjningsstöd, jag har alltid pluggat/jobbat och gjort rätt för mig, haft många och stora ambitioner. Så egentligen finns det ingen grund till att skämmas. Dessutom är det inget lättvindligt val jag har gjort utan det beror också på myndigheters svek och orealistiska bedömningar.


Hoppas ni andra mår så bra ni bara kan i dessa oroliga tider. Vet att jag är långt ifrån den enda som har det tufft just nu. ❤