Sofia Vähäjylkkä: februari 2020

torsdag 27 februari 2020

Självmordstankar x3

TRIGGERVARNING, läs INTE om du själv mår dåligt!

Det var längesen jag kände för att skriva här. Delvis för att Instagram fungerar bättre med kortare texter, delvis för att jag helt enkelt inte orkar och delvis för att jag helt enkelt inte vill påminna mig själv hela tiden om att jag är sjuk. Bloggen är en plats där jag är rå och ärlig och ibland orkar jag inte vara det mer än i min skalle. Anledningen till att jag skriver här ikväll är för att det ska vara frivilligt att gå in och läsa. Jag vill inte trycka upp det här i ansiktet på någon utan att man själv kan välja att trycka på en länk eller inte.

Ni vet att jag sedan tidigare har haft självmordstankar till följd av depressioner. Sedan 31 januari 2019 har jag mött självmordstankarna igen, men i nya skepnader. Skepnader jag inte trodde fanns.

1. Det gör för ont-självmordstankar

I början av förra året låg jag i princip fängslad i ett kolsvart rum i två månader i sträck. Ingenting i min kropp fungerade. Jag kunde inte gå normalt, fötterna släpade i backen och jag blev omkörd av gamlingar med rullatorer de få gånger jag försökte mig på att följa med att handla. Jag kunde inte bära kassar med varor och att bara gå på toaletten eller att sitta upp och äta vid köksbordet gjorde ont - jag orkade bokstavligen ingenting. Jag sov och sov och sov. Och när jag väl var vaken kunde jag inte göra annat än att ligga i mörkret och lida.
Det lilla dagsljus som trängde sig in genom persiennerna skar som knivar i mina ögon så Daniel fick täcka över fönsterna med kuddar och handdukar. Trots solglasögon och mobilen på lägsta ljusstyrkan så orkade jag inte se mer än ett klipp på tio minuter på Youtube innan jag däckade av utmattning. Jag kunde inte lyssna på poddar eller musik så jag provade att börja virka. Det gick inte heller, delvis för att jag inte orkade och delvis för att jag inte såg någonting. Jag gick över en vecka utan att duscha då jag visste vad som gällde efteråt - däckad i brutala smärtor i huvudet som innebar sömn på minst 3-4 timmar innan jag kunde slå upp ögonen igen.

Vid den här tiden hade jag inga som helst psykiska bekymmer. Jag hade bara så ont och var så svag att jag ville dö. Jag var en grönsak.

2. Fysiska plus psykiska självmordstankar

I september kom depressionen jag trodde skulle ha besökt mig betydligt mycket tidigare under året. Smärtan i kroppen fanns kvar men jag klarade av ljus och ljud bättre och kunde smaka lite på vad ett riktigt liv innebar, doppa en liten tå i vattnet. Jag kunde gå, om än inte långa sträckor, jag kunde läsa litegrann och se på tv. Solglasögonen hade jag dumpat för längesen.
Jag började få självmordstankar - igen. Skuldkänslor över att jag var en belastning för alla och en smärta som kom tillbaka med stor kraft efter att jag varit betydligt bättre i juni (dock aldrig helt symtomfri). Jag fick samma bilder i huvudet som när jag var självmordsbenägen 2015, samma år som jag även gjorde mitt första självmordsförsök, och förhoppningsvis mitt sista. Bilderna bestod av vad jag skulle använda mig av och tankar om känslan av lättnad och lugn i hur skönt det skulle vara att få dö. Min depression klassades som lindrig till medelsvår men tillsammans med mina fysiska krämpor var det som att jag blev attackerad från två håll. Hade en av dessa faktorer, det psykiska eller det fysiska, inte varit där så hade jag inte velat dö.

3. Ilske-självmordstankar

Och här är vi idag. En person som knappt känner till känslan av att vara arg är plötsligt så arg, ilsken, sur och irriterad att hon skulle kunna ta livet av sig "bara" på grund av det, för att den känslan brinner så hårt i mig att jag håller på att sprängas. Jag är så arg på vården, så arg på hopp som ständigt släcks, så arg på att inte få leva, så arg på att inte kunna åstadkomma något meningsfullt, så arg på att inte orka, så arg för att behöva lida, så arg på att se framtiden glida mig ur händerna, så arg på att aldrig få känna känslan av självständighet, så arg för att myndigheter inte tar mig på allvar. Arg, arg, arg.

Ska det någonsin ta slut? Eller ska jag behöva ta slut på det själv? Jag vet inte än. Jag vet inte när måttet är rågat, jag vet inte hur mycket mer som krävs för att jag ska bestämma mig för att det är nog.

Efter 1 år och 27 dagar är anledningen till mitt fysiska mående lika blankt som ett tomt papper. Lika blankt som det var 31 januari 2019 när jag blev sjuk.

Jag lever inget värdigt liv. Hur länge ska man acceptera det?