Sofia Vähäjylkkä: Hejdå 10-talet

fredag 3 januari 2020

Hejdå 10-talet

Jag har varit noll pepp på ett nytt år i och med att jag fortfarande är väldigt sjuk. När jag såg andra personer recensera hela decenniet blev jag däremot mer hoppfull, mycket för att det i princip är omöjligt att de kommande tio åren blir lika fruktansvärda. Det här - skrivandet - är mitt sätt att ge 10-talet ett avslut. Här kommer en lista på negativa och positiva händelser från det senaste decenniet. Jag avråder dock personer som i detta nu mår dåligt från att läsa detta inlägg.




NEGATIVT

- 2010 var jag inne i min första och väldigt långdragna depression. Jag hade sedan åttonde klass utvecklat ett självskadebeteende som jag lyckades gömma mycket väl och i många år innan det framdagades. Varför jag hamnade i detta vet jag inte än idag.

- 2011 blev jag våldtagen av en kille jag träffat då och då i två månaders tid. Han avbröt vårat "dejtande" men kände ändå under en festkväll att han hade rätt att ha sex med mig mot min vilja.

- En månad efter våldtäkten började ätstörningarna ta greppet om mig. Det var också så länge det tog innan min hjärna förstod vad jag faktiskt varit med om. Ätstörningen utvecklades till anorexi med bulimiska inslag. Jag kräktes så mycket att jag än idag kan minnas vilken rätt som är allra äckligast att kräkas upp. Jag gick ner runt 15-20kg och hamnade en sväng på akuten då jag hade så låg puls att det kunde påverka mina organ.

- Jag fick veta av en gemensam vän att min bästa kompis legat med killen som våldtog mig. Det hade varit hon och jag i vått och torrt i så många år och hon var den sista jag trodde skulle svika mig på det sättet. Jag avbröt kontakten med henne och hon har än idag inte hört av sig en enda gång, aldrig bett om ursäkt. Helt knäpptyst har det varit. Hon är den enda jag vet som öppet har misstrott mig, trots att hon var med den kvällen när det hände och som tröstade mig när jag låste in mig på toaletten och grät. Hon var min bästa men värsta vän.

- Jag gick igenom en jobbig process med polisförhör och mådde fruktansvärt dåligt till den dagen jag fick hem ett brev om att utredningen var nedlagd i brist på bevis.

- I december 2011 hade anorexin och depressionen gått så långt att jag var en fara för mig själv och mitt eget liv. Jag blev inlåst på psyket i lite mer än tre månader. I mars 2012 fick jag komma hem permanent igen. Det var en jobbig men behövlig tid. Det, och min fantastiska kurator på BUP, var det som räddade mig.

- 2014 fick jag för mig att sluta med en av mina mediciner då jag ansåg att jag inte behövde den längre. I två månader mådde jag bra innan jag föll ner i det bottenlösa hålet igen. Jag drabbades av panikångestattacker som ökade i intensitet och omfattning de sista månaderna på året. I slutet på året hade jag dem dagligen och det började även att ske på offentliga platser. Med panikångestattackerna följde också torgskräck och social fobi med på köpet. Jag fick träna på att våga gå in på Ica och andra offentliga platser.

- I januari 2015 berättade jag för pappa om att jag hade självmordstankar igen och att jag haft det de senaste veckorna. Jag kunde visualisera mig hur jag skulle göra och hur skönt det vore att somna in för gott. Denna gång blev jag inbodd på en av Säters psykavdelningar i två veckor. Vårdcentralen hade nekat mig att få tillbaka den medicin jag så dumdristigt slutat med, men samma kväll som jag fick tillbaka den på psyket så upphörde panikångestattackerna direkt. Det var som ren magi. På utskrivningsdagen fick jag diagnosen "bipolär sjukdom" via min psykiater i Gagnef.

- Tidig vår 2015 stämde jag träff med en patient jag träffat i Säter och som jag blivit vän med. Kvällen slutade helt tvärtemot vad jag väntat mig. Hon hetsade mig att dricka på ett sätt som var obehagligt. Det framkom även att hon var bisexuell och ju längre kvällen gick förstod jag att det inte var vänskap hon var ute efter. Hon begick sexuella ofredanden på mig och vägrade lämna mig ensam, vare sig jag skulle ut och röka, försöka söka hjälp med min telefon eller gå på toaletten. Samtidigt som hela min kropp skrek att jag skulle dra därifrån så sa samvetet emot - jag visste att hon förmodligen skulle försöka ta livet av sig om jag lämnade henne ensam och det skulle jag aldrig orka leva med. Jag fick till slut kontakt med både en vän och tjejens mamma och kunde äntligen lämna lägenheten. Jag lämnade i chock, förnedring och med en bula i bakhuvudet.

- I april 2015 hade jag fått tillbaka min PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) efter kvällen hos tjejen jag berättar om ovan. Under en fylla gjorde jag mitt första självmordsförsök när jag kommit hem från en fest och alla i huset sov. Jag svalde en näve tabletter och skar mig i halsen med ett rakblad. Jag gick och la mig för att aldrig vakna igen - men det gjorde jag tyvärr (som det kändes då). Det blev ett besök på akuten där det konstaterades att jag intoxikerat/var lindrigt förgiftad av tabletterna jag svalt kvällen innan. Efter att jag varit på akuten slussades jag vidare till akutpsyk i Säter. Jag ljög för överläkaren jag träffade och sa att "jag bara ville sova" när jag egentligen tagit tabletterna i syfte för att dö. Hon köpte min förklaring, höjde dosen på min medicin och uppmanade mig att anmäla ofredandet (efter att hon med dåligt skådespel hade försökt få mig att ge henne namnet på tjejen som ofredat mig av ren nyfikenhet då det var en av hennes gamla patienter - det var mer intressant än min hälsa att få veta lite skvaller). Jag mådde fruktansvärt dåligt av förgiftningen, kunde knappt gå och jag lovade mig själv då att aldrig aldrig göra om det.

- I november 2015 blev det rättegång. Min advokat hade varit okontaktbar i ett halvår och vi träffades först på rättegångsdagen. Det var fruktansvärt att sitta och berätta om händelsen inför så många främlingar och att samtidigt bli filmad och ifrågasatt av hennes försvarsadvokat. Men jobbigast var det så klart att se henne igen och att få lov att mötas i trapporna och korridorerna under pausen.
Min advokat lugnade mig och familjen med att han var ganska säker på att hon skulle bli fälld och vi litade på honom och fann lite trygghet i det.
Så blev det dock aldrig. Några veckors hopp raserades när brevet från domstolen kom där det stod att hon gick fri.

- Hösten 2016 gjorde jag slut med min dåvarande pojkvän efter tre år ihop. Jag hade hoppats in i det sista att vi skulle fixa det, men innerst inne visste jag nog att vi borde ha avslutat mycket tidigare än så. Jag hade både blivit sviken och själv svikit. Vi hade gjort varandra för illa för att det skulle gå att reparera.

- 2018 blev jag dumpad efter 10 månaders förhållande. För mig kom det som en blixt från klar himmel så jag mådde extra dåligt eftersom jag inte sett minsta lilla tecken på att något vore fel (som tur är så var det ett hastigt beslut som han ångrade och efter en vecka isär blev det vi igen och har varit sedan dess).

- 2019, sista januari blev jag plötsligt väldigt väldigt sjuk fysiskt. Jag motarbetade sjukan så gott jag kunde och gick till skolan ändå veckan därpå, tänkte att det var något som skulle gå över av sig självt. Det var det inte. Två månader därefter var jag sängliggandes 90% av dygnet i ett kolsvart rum och hade feber 3,5 månad i sträck. Bara att duscha eller att gå upp för att äta krävde många timmars sömn och återhämtning efteråt och jag var säker på att jag var döende men att varken vården eller omgivningen såg det. Hela jag slutade att fungera och för första gången kom jag i kontakt med dödsångest, att vilja leva men inte få det när det tidigare alltid varit tvärtom.
Mitt år har i princip endast bestått av läkarbesök, hopplöshet, vädjan och hjälplöshet. Vi har uteslutit hjärnhinneinflammation som vi till en början trodde var orsaken, därefter borrelia och SLE. Reumatologen kunde inte hitta några synbara tecken på reumatism men däremot levde vissa värden loppan vilket gjorde att jag remitterades till mag- och tarm. Jag har fått genomföra en rektoskopi, åka till Stockholm för en koloskopi, tagit så många prover att mina armar varit så sönderstuckna att det till slut blev svårt att få ur något blod alls, samt att jag besökt akuten 5 gånger under ett och samma år.
Resultatet av sjukan har blivit att jag abrupt fick lov att hoppa av skolan, något jag sörjde länge. Jag tvingades också att flytta hem till mina föräldrar igen och i november fick jag avslag på sjukpenningen och lever nu på 0kr i inkomst.
Jag har fortfarande inget hundraprocentigt svar på vad jag drabbats av men allting pekar på att jag helt enkelt gått in i väggen, 26 år gammal och med endast ett år kvar av mina studier. 2020 kommer endast att handla om en sak - att ta professionell hjälp för utmattningssyndrom och att sakta ta mig tillbaka igen.

__________

POSITIVT

+ 22 juli 2011, samma dag och minuter som det skördades massor av liv på Utöya i Norge, var jag, pappa och Jolle på väg till Insjön för att hämta det som skulle bli min allra bästa vän och sista livsgnista - en shihtzuvalp. Vi var alla i chock över i vilken misär han levde i, vår älskade Bosse. Hemmet såg halvt förfallet ut och det luktade hundkiss i hela huset. Även om han luktade fruktansvärt på vägen hem så kunde jag inte låta bli att krama om och gosa med honom. Det som låg i min famn var det som i slutet på året gjorde att jag aldrig försökte att ta mitt liv - jag kunde inte lämna honom hur trasig jag än var. Jag är än idag säker på att han räddade mitt liv den gången. Han är värd allt för mig.
Flera år efteråt fick jag veta varför vi egentligen skaffade honom, varför just jag fick skriva under mitt namn som ägare på papperna. Mina älskade föräldrar gjorde det för mig, för min hälsa, för mitt liv. När jag fick veta det grät jag och jag gråter i skrivande stund igen över det. Det är det finaste mina föräldrar någonsin gjort för mig, särskilt mamma som var livrädd för i princip alla djur. Hon var rädd för en liten valp stor nog att tassa rakt in i en tom chipspåse för att sen inte ta sig ut igen. Idag är det som natt och dag och mamma och Bosse är extremt tajta. Hunden som absolut inte skulle få ligga i varken soffan eller i hennes säng gör det nu utan minsta ifrågasättande.

+ Hösten 2012 började jag att plugga upp mina dåliga betyg från gymnasiet. Medan mina klasskamrater åkte på studentkryssningar och partajade sig mot studenten så låg jag inne pä sjukhus. Depressionen hade gjort att jag gick ut med urusla betyg.
Jag har alltid varit duktig i skolan och älskat att plugga men gymnasiebetygen fick mig att känna mig extremt korkad och ointelligent. Mina IG:n förvandlades sakta men säkert när jag började på Komvux och jag fick högsta betyg i nästan alla ämnen jag läste upp. Efter att det var gjort påbörjade jag en undersköterskeutbildning, även den på världens bästa Komvux som då låg här i Mockfjärd, och fick väldigt bra betyg även där.

+ 2013 var mitt bästa år. Sommaren var fantastisk, jag festade som en tok, åkte till Höljes på rallycross-EM (absolut inte för att kolla på bilar kan jag säga haha) och festade tre dagar i rad och sov i både tält och i en skåpbil där jag och min kompis slängt in några madrasser. Trots att jag glömt alla mina kläder hemma och endast fick med mig en flaska ketchup så var det bland det roligaste jag gjort.

+ Efter Classic Car Week och Höljes gick jag för första gången in i ett förhållande. Trots att det slutade med att vi gjorde slut tre år efter så är jag tacksam för de första åren som var riktigt fina.

+ 2014 fick jag timvikariat på daglig verksamhet för personer med intellektuella funktionsnedsättningar efter att ha haft några veckors praktik där. Jag trivdes som fisken i vattnet och kom i princip alltid hem med mer energi än när jag gick till jobbet. Det var ren och skär glädje att umgås med alla fantastiska brukare.

+ Sommaren 2015 kunde jag äntligen titulera mig som undersköterska. Jag hade fått förmånen att välja två inriktningar så jag läste både specialpedagogik (vilket är meriterande inom LSS) och psykiatri. Jag kunde inte ha gjort ett bättre val. Jag fortsatte också att jobba inom daglig verksamhet, från att ha ett ställe att jobba på så blev jag inlärd på ytterligare två andra dagliga verksamheter och även på ett av gruppboendena. Samtliga innebar att jag träffade samma gäng brukare fast i olika sammanhang.

+ 2016 kom jag in på socionomprogrammet i Falun. Jag kände mig bekväm inom LSS men ville fördjupa mig inom psykiatri för att i framtiden kunna jobba som kurator och hjälpa tonåringar/unga vuxna som drabbats av psykisk ohälsa. Med min erfarenhet av att själv ha "varit där" så tyckte min fantastiska lärare på Komvux att det var rätt väg att gå. Många i min omgivning var skeptiska och menade på att det skulle bli för jobbigt för mig med mitt bagage men min lärare hade övertygat mig om att det var just inom det området jag behövdes.
Jag började plugga och jobbade kvar inom LSS vid sidan av. Jag tog också på mig att bli kontaktperson åt en av de brukare jag lärt känna genom åren.

+ 31 mars 2017 blev jag och Daniel ett par. Utöver min ena bror är han den mest intelligenta person jag någonsin träffat. På många sätt är vi som natt och dag, han är extremt logiskt lagd medan jag är känslomänniska ut i fingerspetsarna, men det gör att vi kompletterar varandra extremt bra. Det har också lett till att vi fått bättre förståelse för människor och dess olikheter överlag, en vinst för oss båda inom socionomyrket. Jag kan heller inte tacka Daniel nog för hur han ställt upp för mig under 2019 när jag på många plan varit oförmögen att ta hand om mig själv. Han har lagt enorm tid och energi på mig och gjort allt i sin makt för att stötta mig genom vårdkontakt efter vårdkontakt, skjutsat mig när jag inte kunnat köra bil, spenderat många timmar vid min sida på akuten, lagat mat åt mig, städat och skött allt i lägenheten som jag inte orkat med. Han påminner mig ofta om att jag är stark med tanke på vilket helvete jag gått och går igenom. Jag tror honom inte alltid men jag är ändå så sjukt tacksam för att han aldrig slutar påminna mig om det.

+ 31 januari 2018 gjorde jag mitt första pass på Falu Lasaretts psykavdelning och jobbade både somrar och parallellt med skolan (betydligt mindre 2019 dock då jag blev sjuk). Fördomarna från omgivningen att det skulle bli för tungt för mig motbevisades och jag kände att jag verkligen gjorde nytta där. Till motsats mot vad folk trott så fick patienternas ohälsa mig att helt glömma bort mina egna bekymmer och fokusera på dem. Värmen man får när svårt psykiskt sjuka patienter berättar att just jag är meningsfull för dem och deras vård är svårslagen.

+ 2019 hörde mitt ex av sig och först då kunde jag känna att allt infekterat sedan tidigare försvann helt. Idag är vi båda i nya förhållanden och jag är genuint glad för hans skull. Det är en häftig känsla och oerhört befriande att känna att vi inte längre har något otalt med varandra.

+ I övrigt har hela min familj kommit varandra otroligt mycket närmare de senaste 10 åren. Från att ha en ganska ytlig relation så har min psykiska ohälsa gjort att vi svetsats samman på ett sätt jag tidigare inte ens kunnat föreställa mig. Vi kan idag prata om i princip allt. Jag har också fyra (snart fem) otroligt fina syskonbarn som kommit till världen. ❤

__________

Som jag skrev i början på inlägget så är oddsen för att nästkommande tio år blir lika illa väldigt låga. Tack och lov. Nu går vi in i 2020 och jag ska fortsätta min knackliga väg tillbaka till ett friskt liv. Det kommer att fortsätta komma bakslag men i jämförelse med början på 2019 så är det som natt och dag.

Nu blir det att fortsätta kämpa med blod, svett och tårar. Tack alla som stöttar och stöttar mig i det här. Ni betyder allt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)