Sofia Vähäjylkkä: oktober 2019

lördag 12 oktober 2019

Varför bloggen ekat tom + sjukupdate

Längesen jag bloggade nu och det beror på en enda sak - att jag är trött på att vara sjuk. Bloggen har blivit en "sjukplattform" och ibland orkar jag bara inte face-a verkligheten. Det är någon sorts överlevnadsmekanism antar jag. Ibland måste jag ta paus från sjukan på de få sätt som går för att den inte ska ta över helt och trasa sönder mig.

Den senaste tiden, sedan jag blev deprimerad, har varit fruktansvärt tuff. Jag är en person som vanligtvis alltid vill vara alla till lags men jag har helt enkelt fått lov att låtsas att jag inte sett meddelanden och dylikt för jag har inte orkat att svara. Inte orkat kallprata, inte orkat ge sjukan mer utrymme i mitt liv än den redan har och inte heller orkat peppa och hjälpa folk i min närhet som hört av sig om råd och stöd. Kraften har inte funnits där och därför har jag undvikit kontakter och sociala medier ganska länge nu. Jag har känt mig som en genomrutten människa som svarat så kort på dom meddelanden jag fått och som världens sämsta kompis som inte är med och firar en av mina bästa vänner idag. Jag vill så gärna, och jag vill så mycket, men kroppen säger bara nej.

Jag ser varje dag på Instagram hur folk lever loppan, höstmyser, är ute på resor, tränar, plockar svamp, räknar ner dagarna till den examen som jag också var menad att ta. Jag är inte missunnsam men samtidigt får jag emellanåt en stor klump i magen av att se det.

Statusen på det fysiska planet är just nu att vänta in svaret på kalprotektinprovet (ett avföringsprov) jag lämnade in för andra gången för någon vecka sedan. Är provet fortfarande förhöjt kommer man endera göra en gastroskopi, dvs att jag får svälja en slang med en kamera, eller en kapselendoskopi där jag helt enkelt får svälja en kapsel med en kamera i som filmar min kropp inifrån.
Jag hoppas någonstans att provet fortfarande är förhöjt så att hela undersökningsprocessen inte stannar av, för det tror jag att den kommer att göra om ingenting hittas.

På det psykiska planet så har depressionen lättat en aning. Jag gråter inte längre hejdlöst varje dag vilket är väldigt skönt. Mängden mediciner är dock högre än någonsin. Till morgonen tar jag två tabletter Litium, en kapsel Venlafaxin och mitt p-piller. Till kvällen tar jag två tabletter Litium, en tablett Venlafaxin, tre tabletter Nitrazepam och två tabletter Propavan. Jag äter alltså tolv piller per dag för att så småningom förhoppningsvis bli någorlunda stabil.
Utöver dessa tolv piller, varav tre är rena bensodiazepiner, så har jag fått Citodon utskrivet för värk vilket i princip är samma sak som morfin. Det är inga snälla, lugna piller jag tar utan egentligen rena droger.


7 oktober var det meningen att jag skulle börja plugga igen och min läkare på vårdcentralen hade i princip bestämt sig för att det fick vara nog med sjukskrivning nu. Jag har mått fruktansvärt dåligt över det då jag ett tag drabbades av social fobi i samband med depressionen och att då börja i en helt ny klass kändes minst sagt övermäktigt.
Min läkare på psyk förstod min situation betydligt bättre och valde att sjukskriva mig i två månader till att börja med. Så lång sjukskrivning har det aldrig varit på tal om hos vårdcentralen utan där har det varit max ett par veckor åt gången vilket har stressat mig enormt och försämrat min återhämtning. All stress och oro för att klara mig ekonomiskt har varit fruktansvärd.

Igår fick jag ett mejl från CSN där dom gav mig ett avslag på min ansökan om studiemedel. Stressen satte så klart igång igen och jag fick ringa CSN för att höra om varför de resonerat som de gjorde. Jag fick till svar att jag kunde skriva ett personligt brev där jag förklarade min situation så kunde de ompröva beslutet.
Jag satt mig vid datorn och skrev om hur i princip hela mitt år sett ut och bifogade även en hel del läkarintyg.
Nu återstår det att se om CSN beviljar studiemedel eller inte. Gör dom inte det så kommer jag få lov att hoppa av mina studier helt för att kunna få ersättning från Försäkringskassan genom mitt SGI. Annars ligger jag sen här utan en enda krona på fickan att betala hyra, mat och förnödenheter med.

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk brukar folk säga, och det är verkligen så.

Lång story, men där har ni en uppdatering kring läget just nu och varför bloggen ekat tom.