Sofia Vähäjylkkä: Utmattning, depression och social fobi

lördag 28 september 2019

Utmattning, depression och social fobi

Sista september har det gått åtta månader sedan jag blev sjuk. Ännu finns det inga klarheter i varför och jag tycker det är piss att man ska leva i ovisshet så länge. Att jag drabbats av utmattningssyndrom är det inga tvivel om, men vad som gjort att jag gått in i väggen är fortfarande ett enda stort frågetecken. Jag själv är rätt övertygad om att det är någon fysisk sjukdom då jag dels inte kan relatera till extrem stress innan jag blev sjuk och dels för att jag fortfarande har feber var och varannan dag vilket inte är ett symtom på utmattningssyndrom.

Nästa vecka får jag äntligen ta dom där antikroppsproverna jag tjatat om ända sen i maj men jag har börjat tappa hoppet på att man någonsin kommer hitta vad det är för fel.

Jag är heltidssjukskriven till och med 6 oktober och 7 oktober är det meningen att jag ska börja plugga igen. Jag som till slut blivit deprimerad och drabbats av social fobi ska alltså börja i en helt ny klass, ta mig till skolan av egen maskin när jag inte ens vågar köra bil, jag som inte ens orkar träffa två av mina bästa vänner eller befinna mig ensam på offentliga platser under en längre tid. Det känns övermäktigt och orealistiskt.
Hur ska min utmattade hjärna klara av att processa så mycket ny information? Hur ska jag med min sociala ångest klara av att presentera mig för en helt ny klass och tvingas ha allas ögon på mig? Kommer jag att våga köra bil till skolan? Kommer jag ens ta mig upp ur sängen på morgonen?

Min läkare verkar ha inställningen att det får vara nog med sjukskrivning nu. Jag ska köpa hem all kurslitteratur och försöka sköta det mesta hemifrån men att tro att det här kommer att fungera i längden är bara dumdristigt. Jag kan bara hoppas att litiumet ger mig en smäll av dundereffekt men att det skulle ske på så kort tid som är kvar är föga troligt.

Jag är trött på att vara trött. Jag är trött på att ha en kropp som inte samarbetar. Jag är trött på att ha en mental och fysisk energibank som står närapå noll.

Till vardags är mina utmaningar att helst ta mig ut minst en gång om dagen. För att följa med Daniel och handla eller för att slänga sopor. Mina utmaningar är att göra något vettigt varje dag, hur litet det än är. Det kan vara att duscha, vattna blommorna, tömma diskmaskinen eller att rengöra handfatet i badrummet. Den nivån är jag på och nu ska jag alltså börja plugga på heltid igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)