Sofia Vähäjylkkä: Tre timmar

söndag 1 september 2019

Tre timmar

Japp, det blev nattens sömnranson och jag är återigen pigg som en lärka. Jag är antingen på väg uppåt i en hypomani eller så har helt enkelt toleransen för benso blivit så pass hög att effekten börjat avta.
Sedan jag började med Mirtazapin har jag mått betydligt mycket bättre både fysiskt och psykiskt. Jag som var extremt negativ till den medicinen från start.

Jag åt Seroquel i flera år och det var min lifesaver. När jag slutade var det som att vakna upp ur en lång sömndimma där jag varje dag fick lägga stora kraftansträngningar på att hålla mig vaken. Det var handikappande. De senaste nätterna har jag börjat fundera på om jag borde börja med Seroquel igen fast i en lägre dos så att jag både får stämningsstabiliserande effekt och sömn men samtidigt förhoppningsvis kan slippa att vara en zombie. Jag älskar att må så bra som jag gör psykiskt just nu men jag vet ju att jag förr eller senare dippar om det är hypomani och sömnlöshet jag kommer att leva i ett tag framöver.

Det negativa med bipolär sjukdom är att man älskar att vara hög på energi och hög i humöret. Vem älskar inte det? Det betyder att man många gånger inte gärna tar hjälp eftersom man vill leva i sin lyckobubbla och inte låta läkare "förstöra" det. Men förr eller senare dippar man, det är ett faktum. Efter toppar kommer dalar och man bannar alltid sig själv i efterhand när man mår skit igen. Jag vill inte vara med om det.

Det är söndag och fortfarande helg så jag har ännu ett försök att prova på kombinationen av Mirtazapin och Nitrazepam. Två till och med då jag har medicinuppföljning med min psykläkare via telefon på tisdag.
En del av mig vill skita i att ringa för jag mår ju bra, men det är inte värt att riskera att må så fruktansvärt jag gjort både fysiskt och psykiskt om sömnen är otillräcklig en tid. Inte. Värt. Det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)