Sofia Vähäjylkkä: Läget just nu och en usel vård

torsdag 12 september 2019

Läget just nu och en usel vård

Ligger vaken halv fyra på morgonen. Gick nog och la mig lite för tidigt igår och sen har jag minskat på sömnmedicinen på eget bevåg. Är ingen bra förebild i den aspekten men var rädd att Mirtazapinet skulle göra mig för dåsig idag för att jag skulle orka komma iväg till Mockfjärd med bussen i lagom tid.

Nu när jag är i en mer depressiv period mår jag dåligt av att vara runt mycket (okända) människor så att ta sig iväg innan de flesta slutat jobb och skola vore det bästa. Utmattningen och depressiviteten gör mig extremt stressad över att planera saker och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Det räcker med att jag har ett tidsspann på tre timmar i tvättstugan för att jag ska bli stressad och må dåligt och jag vet inte om jag gör det bättre eller värre för mig själv genom att boka upp mig på tider. Är jag i det läget att jag ska skona mig ifrån det eller bör jag utsätta mig för det? Jag vet inte.

Just nu planerar jag ingenting för jag vet helt enkelt inte om jag klarar av det. Det går bättre att ta dagen som det kommer och göra saker när de faller mig in och när energin finns.
Även om det tar emot och kräver stora ansträngningar så vet jag iallafall att jag inte får isolera mig alltför mycket. Egentligen är det precis vad jag vill men det förvärrar bara mina tankar om att allt är hopplöst och att jag är ensam. Ensam i bipolariteten men ensam framför allt i helvetessjukan.
Jag vet att mina nära och kära vill mitt bästa men ensamheten går ändå inte att bota eftersom ingen riktigt kan förstå hur mycket dom än vill. Det är plågsamt. Och ännu mer plågsamt blir det med en sjukvård som får mig att känna att jag inte blir lyssnad på.

Daniel ska iväg på fjällvandring i helgen och det känns inte tryggt för varken honom eller mig att jag ska vara ensam hemma. Det förgör nog mer än bygger upp.

Som det ser ut just nu på behandlingsfronten så har jag endast telefontider bokade men det är inte förrän nästa vecka. På måndag ska psykläkaren ringa mig (han jobbar bara varannan vecka) och jag hoppas innerligt att vi kan sätta in Litium då så att det depressiva kan börja vända.
På fredagen ringer läkaren på vårdcentralen men jag tror att det på sin höjd kan leda till ytterligare sjukskrivning och inte mer än så. Jag upplever att han redan bestämt sig för vad jag lider av - alltså IBS och utmattning - och jag blir fruktansvärt frustrerad av det eftersom det inte förklarar alla symtom. Febern borde vara bevis nog på att det rör sig om något annat, sen kan jag absolut ha IBS och utmattningssyndrom också, men det är och kan inte vara allt.

Jag känner mig så otroligt ensam och inte lyssnad på av vården och det är hemskt att känna så när man mår dåligt redan som det är. Den 7 oktober är det planerat att jag ska börja skolan men i och med att vården är rent utsagt en skam för det här landet så tror jag faktiskt inte att det kommer att bli så. Jag kommer inte att klara det om jag ska må som jag gör nu och det är enbart vårdens fel om jag får vänta ytterligare ett år på att bli färdigutbildad.

Allt jag vill är att fungera, att plugga, att jobba men jag får ingen hjälp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)