Sofia Vähäjylkkä: Typ nyfödd

lördag 31 augusti 2019

Typ nyfödd

Har haft ännu en rättså bra dag idag, hur ofta händer det liksom? Vaknade i Mockfjärd, dåsig efter Mirtazapin, men hade ändå fått nio timmars sömn med två uppvakningar vid sex och sju. Jag försöker att sova ganska länge så att jag ska orka vara uppe längre på kvällarna. Veckorna innan har jag varit dödstrött på eftermiddagarna och bara räknat ner timmarna att jag ska få gå och lägga mig, så jag försöker undvika att det blir så till största mån just nu.
Jag tror faktiskt att jag mår bra av att endast gå på antidepressiva just nu även om det inte är bra för bipolariteten egentligen. Det antidepressiva ger mig den extra energin jag annars inte skulle ha haft och gör att jag fungerar som en normal människa om man ser till klockslagen.

Nu är jag hemma i Falun igen och har ont i fötterna. Efter att ha varit sjuk i sju månader så känner jag mig fysiskt som ett nyfött barn. Som att jag måste börja om med att lära mig att gå, att orka promenera och jag får ta det i små steg för att senare kunna orka en bit längre. Det går sakta men det går framåt - just nu iallafall.

Jolle och Oliver hade ärenden förbi Borlänge så de passade på att skjutsa hem mig. Först gick vi på Systemet, sedan Biltema och till sist Ikea. Det räckte för att ta kål på mina fötter. Det känns som att jag har gått en långpromenad på minst en mil, ni vet så där så det riktigt värker i fötterna och man känner sig så nöjd och duktig över sig själv när man väl får lägga sig i soffan och ta det lugnt. Precis så känns det just nu och jag har inte gått några långa sträckor alls.
Jag får börja om på ny kula helt enkelt. Försöka ge tillbaka musklerna den styrka de tappat, börja skapa någonting som kan räknas som motion, ge hjärnan vila så att den kan fungera till de mest basala sakerna, att kunna se ordentligt, att kunna höra ljud jag inte kan sänka volymen på, att kunna vistas i starkt ljus.

Just nu har jag tagit ett steg framåt men jag är självklart rädd att det ska komma bakslag. Jag vill inte backa. Inte mer, inte igen. Det stod i mitt horoskop att 5 september skulle bli min turdag. Det är samma dag som jag ska på koloskopi. I mitt huvud drömmer jag om att helvetessjukan då ska få ett namn. Jag gör det hela tiden och även om jag vet att jag kommer att bli enormt besviken om det inte sker så kan jag inte sluta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)