Sofia Vähäjylkkä: Att typ förstå efter att inte riktigt ha förstått

tisdag 11 juni 2019

Att typ förstå efter att inte riktigt ha förstått

Det har varit en lite dyster dag idag. Läste precis att Terese Alvén gått bort och därmed gick jag in på hennes blogg och läste om vilken kamp hon gått igenom det senaste halvåret. Jag blev nog så tagen att min egna verklighet försvann ett tag.

Jag tror att alla människor har områden i livet som berör lite extra och andra områden som man rent förnuftigt kan förstå är hemska men som ligger så långt ifrån en själv att man har svårt att greppa dom. Fysisk ohälsa och cancer är (var?) ett sådant område för mig. Jag förstår och inser det hemska i det men har haft svårt att förstå och sätta mig in i allvarliga fysiska sjukdomar då jag själv alltid varit väldigt frisk rent fysiskt. Psyket är ju det som alltid legat mig varmt om hjärtat och som alltid varit greppbart, därför blev jag lite förvånad över min starka reaktion när jag läste om Terese.
Jag tror att den fysiska biten har blivit enormt mycket mer förståelig och greppbar för mig sedan jag själv blev väldigt sjuk i slutet av januari. Innan dess har jag aldrig varit i närheten av var jag är nu i att förstå hur hemskt det kan vara med fysiska sjukdomar. Jag har förstått att det är fruktansvärt men jag har aldrig riktigt kunna sätta mig in på samma sätt. Och ja, det är kanske lite hemskt i sig att inte riktigt kunna förstå/närma sig förståelse förrän man varit och tassat lite med tårna inom samma område.
Jag menar självklart inte att jag förstår cancer eller att jag någonsin kommer att kunna sätta mig in fullt ut, men jag ser verkligen ett värde i att iallafall ha kommit några steg närmre.

Jag svävar iväg lite grann känner jag och jag vet egentligen inte vad jag vill med det här inlägget. Bara skriva och få ut lite av virrvarret i huvudet antar jag.
Jag ska fortsätta läsa om Terese resa, äta godis och vara tacksam över hur pass funktionell min egen kropp är trots min egna helvetiska resa jag gjort. Det kunde ha gått och varit så mycket värre och jag är verkligen tacksam att jag står på benen och att jag orkar så pass mycket som jag gör. Jämför man idag och februari-mars så är det som natt och dag.

Vila i frid Terese.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)