Sofia Vähäjylkkä: Någon slags acceptans

tisdag 7 maj 2019

Någon slags acceptans

Det är en dag man får vara nöjd med idag trots att jag varit galet trött och att tempen visar 38,4 - det högsta under den här sjukdomstiden. Hade huvudvärk tidigare idag men Treo hjälpte bra idag. Sa precis till Daniel att jag fick vara glad över att ledvärken hållit sig snäll de senaste dagarna men känner nu att det börjar ila igen, haha. Man ska aldrig säga så men jag lär mig aldrig. Det känns på riktigt precis som när man biter i en glass och det börjar ila i tänderna, fast i skelettet och lederna. Kan inte riktigt förklara det på ett bättre sätt än så.

Jag har en vilodag idag. Gårdagen blev lite för mycket med bärande och spring ner till tvättstugan. Sjukt att såna småsaker kan få mig att bli så dålig men så är det. Stress över att passa tider är ingen styrka just nu och planering är det ingen fråga om. Jag måste göra saker spontant och gå efter "nu-formen". Måendet kan ändras mycket på en dag så jag kan verkligen inte planera nånting.

Daniel åker iväg till Barcelona med sin pappa och bror i helgen så på torsdag tänkte jag åka till Mockfjärd igen. Det är mycket rännande men jag klarar inte av att vara ensam då jag inte vet i förväg om jag ens kommer orka laga mat eller åka och handla.


Nästa vecka är planen att besöka reumamottagningen två gånger för att ta morgontemp. Nästa gång ska även prover tas, förhoppningsvis på en del antikroppar som kanske kan säga någonting om varför jag blivit så sjuk.

Det är frustrerande att min sjukdom inte syns, att ingen riktigt förstår hur mycket de än vill och att jag ständigt måste prata av mig även om jag känner att folk är trötta på att lyssna. Jag vill verkligen inte tråka och trötta ut folk med mitt prat men samtidigt kommer jag gå sönder om jag inte får prata om det och det är ingen rolig situation över huvud taget. "Det gör ont här", "jag känner mig helt borta i huvudet", "ser du nån skillnad på mina knogar?", "jag tror att jag kan ha SLE", "ser dina naglar också ut så här?" osv. Jag tror att jag har blivit så sjuk av att vara sjuk att jag anmärker minsta lilla grej på min kropp som kan vara konstig. Jag kanske har blivit den hypokondriker jag aldrig velat vara men samtidigt klandrar jag inte mig själv för det. Vem skulle inte leta efter minsta lilla tecken som kan ge en förklaring efter över tre månaders sjukdom? Det vore nästan mer konstigt att inte göra det.
Jag är iallafall inte lika besatt och rädd längre. Ett tag blev jag övertygad om att jag hade den ena eller andra sjukdomen och kunde bryta ihop och känna att jag inte skulle vilja leva om jag fick den diagnosen på papper. Så känner jag inte längre och det är fruktansvärt skönt att ha kommit till någon slags acceptans, även om jag förmodligen kommer att vackla igen nån gång. Det är en berg- och dalbana utan dess like men jag hoppas få behålla min optimism så långt som möjligt. Livet är inte över.

1 kommentar:

  1. Illningarna du nämner, skulle du kunna beskriva dom som typ att någon lägger is på dig? på symetriska ställen? exempel, båda sidorna av axlarna, båda sidorna av ljumskarna osv osv??

    SvaraRadera

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)