Sofia Vähäjylkkä: Att vänta på hjälp är ett helvete

onsdag 1 maj 2019

Att vänta på hjälp är ett helvete

Jaha, den lyckan varade inte länge. Känns lite som att vara tillbaka på ruta ett även om det inte alls är lika illa som det varit. Jag sover och ligger ner mest hela tiden, har huvudvärk och extrem trötthet och solbrillorna är på igen. Orkar ingenting och blir emellanåt så trött att jag knappt orkar svara när folk pratar och maten är emellanåt jobbig att ens tugga.

Jag har valt att skippa smärtstillande idag för jag vet att äter man det för länge så ger dom de symtom dom är till för att bota istället för att lindra. Har just nu bara två lägen: huvudvärken från helvetet eller fatigue (onormal trötthet). Eller både och.

Reumamottagningen ringde igår och tanken är att jag ska dit några morgnar för att ta temp de närmaste veckorna och att det riktiga besöket blir om en månad. Jag är nöjd att det inte blev tre månaders väntetid samtidigt som jag tycker att det är skevt att jag ska behöva må så här ännu en månad. När tiden är bokad på riktigt får jag nog lov att bli en satmara och säga att jag behöver hjälp NU, inte om en månad eller en vecka, utan NU! Jag orkar dock inte strida i det här själv för jag vet att jag bara mår sämre då. Jag orkar inte höra ännu en gång att "det går över", att jag inte kan få läkarintyg, att jag borde plugga och jobba, att det kanske är psykiskt, jag borde motionera osv. Alla vet att fatigue inte går att motionera bort, att minsta fysiska eller mentala ansträngning dränerar en på energi och att det enda man kan göra är att lära sig att hushålla med den.

Jag är glad att jag inte är lika illa däran som jag var i början, men samma symtom är tillbaka i någon slags mellangrad nu och jag vägrar lyssna till dumma råd som gör lidandet värre och längre. Jag gör det bara inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)