Sofia Vähäjylkkä: Jag längtar till den dagen...

fredag 22 mars 2019

Jag längtar till den dagen...

... då huvudvärken inte jagar ikapp mig så fort jag vaknat. Då jag inte behöver vila efter att ha skurit upp fyra kycklingfiléer. Då jag kan gå ut och njuta av frisk luft utan att obehagligt vänta på att kroppen ska signalera att den vill ge upp. Då jag kan köra bil till en annan stad. Då jag slipper justera ljusstyrkan på telefonen flera gånger om dagen. Då jag kan gå i samma takt som andra i en mataffär utan att bli andfådd och utmattad.

Jag längtar till den dagen då jag börjar hata att ha solglasögon igen för att det är så obekvämt och för att dom är i vägen. Då jag kan gå tillbaka till att älska solljus och hata mörker. Då jag kan gå ut och äta på restaurang. Då jag kan gå på stan och shoppa för nöjes skull och inte för att det är ett nödvändigt ont. Då jag kan boka in något och veta att jag kommer kunna komma. Då jag kan börja känna genuin glädje för andras resplaner utan att känna att jag går sönder för att det är omöjligt för mig själv. En ful känsla men sanningen är ful ibland.

Men jag är ändå tacksam. Mer tacksam än vad jag någonsin varit för så små saker. Att skära i fyra kycklingfiléer utan att somna av utmattning efteråt är tacksamt. Alla dagar jag inte behöver sova bort är tacksamma. Likaså de få gånger jag kan ta av mig solglasögonen i några minuter, att jag kan se flera avsnitt i rad av vissa tv-program, att jag kan skriva detta inlägg utan att hela mitt energikonto dräneras. Jag är till och med tacksam över luft. Frisk luft, även om det är sällan jag kan eller orkar att njuta av den för att det är för ljust ute och för att det inte finns liggplatser.

I all misär finns en längtan och en tacksamhet för det lilla. Jag har levt så blind innan detta för allt jag haft och kunnat. En kropp som fungerar är en gåva. När/om jag blir frisk kommer jag att värdera livet på ett helt annorlunda sätt. Och vem vet, då kanske jag till och med är tacksam för den här erfarenheten. Eller det är jag rätt säker på att jag skulle vara, även om det i detta nu tar emot att erkänna det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)