Sofia Vähäjylkkä: Ren ondska och när ingen förstår

fredag 22 februari 2019

Ren ondska och när ingen förstår

Här sitter jag uppe mitt i natten och mår dåligt. Nu när hjärnhinnorna fått börja läka så inser jag hur psykiskt påfrestande det har varit den senaste månaden, hur fruktansvärt dåligt jag mått.

Hjärnhinneinflammationen (ish) har tagit in mig i en helt ny typ av maktlöshet, rädsla och ångest. Min bipolära diagnos har känts som en piss i rymden jämfört med det här. Jag har mått fruktansvärt dåligt psykiskt många gånger tidigare. När döden då har varit nära så har det varit en "snäll" typ av död, jag har ju själv velat dö så den har mer varit en svart trygghet. Och jag har alltid kunnat välja om jag vill dö eller inte, om jag ska följa med eller stanna kvar.
Det här däremot. Att känna hur hela ens kropp lägger av och skriker av smärta, veta att det finns en risk för att viruset letar sig in i själva hjärnan och blir livsfarlig, det är en helt annan typ av ångest och helt annat sätt att att möta döden. Det är en död som är allt annat än snäll. Den är brutal. Och glöm att du får välja om du vill stanna kvar eller inte.

I nästan en månads tid har jag levt i ett fängelse. Min kropp har varit just det, en ren jävla tortyrkammare. Jag har inte haft något liv. Jag har varit bunden till min säng och vissa dagar har det varit en så enorm ansträngning att ens ta sig upp för att gå på toaletten. Jag har fått lov att vila ögonen från ljus så ofta att jag ibland inte ens har kunnat se på tv eller surfa mig igenom dagarna och det har gjort att tiden har gått så extremt sakta. Inte nog med att vara sängliggandes, inte ens mina ögon har fungerat. Att ligga i ett kolsvart, tyst rum, vad är det för liv?
Och som tillägg till det hjärntrötthet och vetskapen om att det finns en risk för att den blir kronisk. Ni som lever med kronisk hjärntrötthet/kroniskt trötthetssyndrom är utan tvekan de jag beundrar mest i hela världen. Jag har fått känna på erat helvete i en månad och jag vet ärligt talat inte om jag skulle klara en till. I en fjuttig månad, som varit bland de värsta i mitt liv, och så finns ni som lever med detta år efter år. Ni är fanimej omänskliga.

Något som också gör mig väldigt ledsen är känslan av att ingen förstår. Att jag är ensam i ett helvete men ingen ser ordentligt vad det är för plats jag befinner mig på.
Jag har levt i en månad i tortyr, mitt liv togs ifrån mig en stund utan ett löfte om att jag skulle få tillbaka det. Det känns som att nästan hela min omgivning reducerat det till att jag bara är "lite sjuk" ovanligt länge, "influensa typ" och så är det inte mer med det. Det sårar mig faktiskt djupt. Det här är bland det jävligaste jag varit med om i hela mitt liv och ingen förstår det. Det känns som att jag har levt i en grotesk mardröm men folk bara går förbi och låter mig lida.

Det är kanske orättvist skrivet. Kanske är det överdrivet att reagera så här av "bara" en hjärnhinneinflammation. Men så här är det, känns det. Sjukdomar i hjärnan kan verkligen utplåna dig. Din fysiska existens är kvar men allt annat är förstört och trasigt, infekterat. Det här är ondskan självt.

Nu ska jag torka mina tårar och försöka sova igen. Kände bara att jag behövde skriva ur mig all sorg och ångest. Kanske, kanske så kan någon förstå.

1 kommentar:

  1. Kanske dödsångesten och rädslor kommer av att du ha kallelse från Gud att få bättringens nåd och få vara Guds barn.du kanske inners vet vad samvete säger och vill till himlen du med .der samma önskar din mamma och pappa.då allt brukar ju ha sin mening fast vi inte riktigt kan förstå ..och kämpekram.ush så eländigt.var rädd om dig 💖

    SvaraRadera

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)