Sofia Vähäjylkkä: En natt på akuten

tisdag 26 februari 2019

En natt på akuten

Det blev en vända in till akuten inatt, tredje gången gillt. Mådde fruktansvärt dåligt och det kändes som att hela min kropp skulle lägga av. Jag hade ju tre dagar förra veckan som det blev bättre men sen i söndags har jag mått pyton igen, igår var bland de värsta dagarna hittills.

Jag fick vänta åtta (!) timmar på att träffa läkare. Alla prover visade som vanligt inom normalspannet, febern var låg som vanligt och puls och blodtryck visade samma som sist, dvs högt för att vara mig men inte högt för någon annan.
Jag kände mig tyvärr inte alls bra bemött. Läkaren himlade med ögonen åt vad den förra läkaren hade sagt och tyckte att retningar på hjärnhinnorna kändes helt orimligt, men hade inte själv några bra svar på vad det kunde vara för fel. Jag bad flertalet gånger om att få mina ögon undersökta men fick svaret att "vi är inte så bra på ögon här" innan jag ens fått av mig solglasögonen.
När han sa att "25 dagar är inte särskilt lång tid" och ville skicka hem mig med Alvedon så bröt jag ihop helt och satt och grinade och hulkade som ett barn. Tror att det var på grund av det som han lät mig välja om jag skulle göra en lumbalpunktion (ryggvätskeprov) eller inte, för att jag var en jobbig och grinig patient. Med all rätt dock tycker jag.

Jag var livrädd för lumbalpunktionen och blev helt svettig och svimfärdig ett tag när nålen väl satt i ryggen. Som tur var gick det väldigt fort (kan ta tjugo minuter om man har otur). Jag skulle aldrig i hela mitt liv låta nån sticka in en lång nål genom ryggmärgen på mig om jag inte kände att jag absolut behövde.
Efteråt fick jag smärtstillande och fick ligga och vila i nån timme. Bedövningen var det mest fantastiska jag känt den senaste månaden. Det var så skönt att äntligen få en paus från all värk och jag kände nästan att jag skulle kunna dö där och då för att jag var så lycklig och lugn. Sån frihetskänsla trots att hela jag fortfarande var ur funktion.

Strax efter sju på morgonen kom läkaren in till mig och sa att allt såg bra ut. Min värld rasade en stund innan han berättade att det enda dom kunnat se på så kort varsel är att jag inte har någon inflammation (maxgränsen låg på 4 på leukocyter och mitt värde var just det), men virusproverna är fortfarande obesvarade. Får svar på dom nästa vecka men enligt honom så skulle jag inte förvänta mig att dom skulle säga något alls eftersom de snabba proverna inte visade på varken inflammation eller retningar.

Klockan halv nio imorse kom jag och pappa hem, nästan tolv timmar sedan vi åkte hemifrån, och med fler frågetecken än vad vi hade tidigare. Ögonen kollade han lite fort på men tyckte att allt såg bra ut. Jag ska käka åtta Alvedon och Naproxen i tio dagar, det är den enda planen vi har.
Efter att ha sovit halva dagen ringde jag till min optiker för att se om dom kunde göra en ögonhälsoundersökning på mig. Fick jättefint bemötande, de antecknade ner hela min sjukdomshistoria så ska jag få komma dit på torsdag. De tyckte att det var bra att jag ringde dom på en gång istället för vårdcentralen och sa även att de kunde remittera mig till ögon på lasarettet om det skulle vara något som behöver undersökas vidare.

Är helt matt efter att ha skrivit det här inlägget. Kroppen är totalt slut efter ryggvätskeprovet så jag ska gå och lägga mig nu igen. Har sovit mer än jag varit vaken idag.


Visade denna bilden för läkaren så att han kunde se hur mina ögon såg ut första dagen jag blev sjuk. "Du ser ut att ha varit lite torr i ögonen kanske" var hans svar. Det finns en liten möjlighet att han har rätt i att det inte är hjärnhinneretningar och att ögonen kanske kan se ut så där nångång men att det är normalt att må så här i 25 (27 idag om jag får be) dagar köper jag inte för fem öre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)