Sofia Vähäjylkkä: februari 2019

torsdag 28 februari 2019

Fisk

Det är tydligen vår ute. Instagram kryllar av bilder på folk som sitter ute och njuter, på kaffekoppar, utomhusmöbler och på smältande snö. Jag har inte ens märkt det. Just nu är sol det värsta jag vet, det känns som att någon sticker in knivar i mina ögon. Liggandes i ett kolsvart rum är vad som är snällast mot mig just nu.

Jag har iallafall slutat stressa och accepterat att jag är sjuk. Det är så här det är just nu och det finns ingenting jag kan göra åt det. Om optikern säger att mina ögon ser helt normala ut imorgon så blir jag galen, men inte förvånad. Jag förstår inte hur man kan bli så sjuk att man inte ens klarar av vardagliga sysslor som att duscha och ändå visar proverna ingenting. Och det enda provet som visade positivt på ryggvätskeprovet var den på borrelia-antikroppar. Det är förmodligen falskt positivt dock men ett svar på om det är det får jag inte förrän om någon vecka. Jag har typ slutat hoppas för jag orkar inte det längre. Det enda jag orkar är att vara trött.

Jag hoppas att ni som läser har det bra. Februariviruset i år har varit förjävligt så jag vet att många ligger hemma väldigt sjuka och under lång tid. Jag hoppas ni blir friska snart och får återgå till att leva. ❤️

tisdag 26 februari 2019

En natt på akuten

Det blev en vända in till akuten inatt, tredje gången gillt. Mådde fruktansvärt dåligt och det kändes som att hela min kropp skulle lägga av. Jag hade ju tre dagar förra veckan som det blev bättre men sen i söndags har jag mått pyton igen, igår var bland de värsta dagarna hittills.

Jag fick vänta åtta (!) timmar på att träffa läkare. Alla prover visade som vanligt inom normalspannet, febern var låg som vanligt och puls och blodtryck visade samma som sist, dvs högt för att vara mig men inte högt för någon annan.
Jag kände mig tyvärr inte alls bra bemött. Läkaren himlade med ögonen åt vad den förra läkaren hade sagt och tyckte att retningar på hjärnhinnorna kändes helt orimligt, men hade inte själv några bra svar på vad det kunde vara för fel. Jag bad flertalet gånger om att få mina ögon undersökta men fick svaret att "vi är inte så bra på ögon här" innan jag ens fått av mig solglasögonen.
När han sa att "25 dagar är inte särskilt lång tid" och ville skicka hem mig med Alvedon så bröt jag ihop helt och satt och grinade och hulkade som ett barn. Tror att det var på grund av det som han lät mig välja om jag skulle göra en lumbalpunktion (ryggvätskeprov) eller inte, för att jag var en jobbig och grinig patient. Med all rätt dock tycker jag.

Jag var livrädd för lumbalpunktionen och blev helt svettig och svimfärdig ett tag när nålen väl satt i ryggen. Som tur var gick det väldigt fort (kan ta tjugo minuter om man har otur). Jag skulle aldrig i hela mitt liv låta nån sticka in en lång nål genom ryggmärgen på mig om jag inte kände att jag absolut behövde.
Efteråt fick jag smärtstillande och fick ligga och vila i nån timme. Bedövningen var det mest fantastiska jag känt den senaste månaden. Det var så skönt att äntligen få en paus från all värk och jag kände nästan att jag skulle kunna dö där och då för att jag var så lycklig och lugn. Sån frihetskänsla trots att hela jag fortfarande var ur funktion.

Strax efter sju på morgonen kom läkaren in till mig och sa att allt såg bra ut. Min värld rasade en stund innan han berättade att det enda dom kunnat se på så kort varsel är att jag inte har någon inflammation (maxgränsen låg på 4 på leukocyter och mitt värde var just det), men virusproverna är fortfarande obesvarade. Får svar på dom nästa vecka men enligt honom så skulle jag inte förvänta mig att dom skulle säga något alls eftersom de snabba proverna inte visade på varken inflammation eller retningar.

Klockan halv nio imorse kom jag och pappa hem, nästan tolv timmar sedan vi åkte hemifrån, och med fler frågetecken än vad vi hade tidigare. Ögonen kollade han lite fort på men tyckte att allt såg bra ut. Jag ska käka åtta Alvedon och Naproxen i tio dagar, det är den enda planen vi har.
Efter att ha sovit halva dagen ringde jag till min optiker för att se om dom kunde göra en ögonhälsoundersökning på mig. Fick jättefint bemötande, de antecknade ner hela min sjukdomshistoria så ska jag få komma dit på torsdag. De tyckte att det var bra att jag ringde dom på en gång istället för vårdcentralen och sa även att de kunde remittera mig till ögon på lasarettet om det skulle vara något som behöver undersökas vidare.

Är helt matt efter att ha skrivit det här inlägget. Kroppen är totalt slut efter ryggvätskeprovet så jag ska gå och lägga mig nu igen. Har sovit mer än jag varit vaken idag.


Visade denna bilden för läkaren så att han kunde se hur mina ögon såg ut första dagen jag blev sjuk. "Du ser ut att ha varit lite torr i ögonen kanske" var hans svar. Det finns en liten möjlighet att han har rätt i att det inte är hjärnhinneretningar och att ögonen kanske kan se ut så där nångång men att det är normalt att må så här i 25 (27 idag om jag får be) dagar köper jag inte för fem öre.

måndag 25 februari 2019

Energi och laddning

Jahapp. Dagarna tuggar på och jag är frustrerad över att jag fortfarande inte lärt mig att hushålla med min energi. Så fort jag är i en lite mer energisk fas så blir jag så ivrig att jag antingen tar av mig solglasögonen en stund, är uppe och går/sitter för länge eller läser för mycket. Det resulterar alltid i samma sak - sängläge med huvudvärk och feber.
Jag antar att jag inte ska vara så hård mot mig själv, det är inte många som varit i en sån här situation och har man inte det så måste man ju ta tid att lära sig.

Jag har för första gången idag orkat leta på en artikel till en skoluppgift. Studiehandledningen har jag läst flera gånger innan men den har tidigare varit helt obegriplig. Ska försöka få respons av mina klassisar ifall den artikeln jag valt är relevant eller inte innan jag sätter mig och läser den. Är inte värt att lägga den lilla energi jag har på att förstå en hel internationell vetenskaplig artikel på engelska ifall den visar sig vara lite för långt ifrån ämnet. Jag hoppas den jag hittade blir bra för ämnet är intressant. Är det det minsta intressant så hjälper det sjukt mycket då det inte tömmer ut energikontot lika fort.


Shihtzu-humor.

Nu ska jag vila lite igen. Har lite energi kvar men använder jag slut på den så tar det femhundra år att ladda batteriet igen.

Hoppas ni får en fin vecka!

lördag 23 februari 2019

Lesson learned

Jag och Daniel befinner oss i Mockfjärd sedan igår. Jag som varit isolerad så länge var självklart väldigt sällskapssjuk, tyvärr så mycket att jag inte vilade trots att jag borde så jag däckade runt halv elva då jag verkligen inte orkade mer. Sjukt att man kan bli så trött av att bara sitta/ligga i en soffa i flera timmar.

Vaknade en stund vid sju imorse. Gick upp och klappade lite på Bosse men kände huvudvärken komma krypandes så jag gick och la mig igen. Vid halv tolv åt jag frukost, efter det sov jag igen och så gick jag upp halv tre igen. Det här är alltså resultatet av att jag inte vilade ordentligt igår, men det är ju inte kul att ta pauser mitt i umgänget när man är så sällskapssjuk som jag var. Fick lära mig en läxa idag.


Dagens Sofia när hon tar av sig solbrillorna. Mina ögon skriker verkligen virus men det här är iallafall långt ifrån hur det sett ut när det varit som värst.

fredag 22 februari 2019

Ren ondska och när ingen förstår

Här sitter jag uppe mitt i natten och mår dåligt. Nu när hjärnhinnorna fått börja läka så inser jag hur psykiskt påfrestande det har varit den senaste månaden, hur fruktansvärt dåligt jag mått.

Hjärnhinneinflammationen (ish) har tagit in mig i en helt ny typ av maktlöshet, rädsla och ångest. Min bipolära diagnos har känts som en piss i rymden jämfört med det här. Jag har mått fruktansvärt dåligt psykiskt många gånger tidigare. När döden då har varit nära så har det varit en "snäll" typ av död, jag har ju själv velat dö så den har mer varit en svart trygghet. Och jag har alltid kunnat välja om jag vill dö eller inte, om jag ska följa med eller stanna kvar.
Det här däremot. Att känna hur hela ens kropp lägger av och skriker av smärta, veta att det finns en risk för att viruset letar sig in i själva hjärnan och blir livsfarlig, det är en helt annan typ av ångest och helt annat sätt att att möta döden. Det är en död som är allt annat än snäll. Den är brutal. Och glöm att du får välja om du vill stanna kvar eller inte.

I nästan en månads tid har jag levt i ett fängelse. Min kropp har varit just det, en ren jävla tortyrkammare. Jag har inte haft något liv. Jag har varit bunden till min säng och vissa dagar har det varit en så enorm ansträngning att ens ta sig upp för att gå på toaletten. Jag har fått lov att vila ögonen från ljus så ofta att jag ibland inte ens har kunnat se på tv eller surfa mig igenom dagarna och det har gjort att tiden har gått så extremt sakta. Inte nog med att vara sängliggandes, inte ens mina ögon har fungerat. Att ligga i ett kolsvart, tyst rum, vad är det för liv?
Och som tillägg till det hjärntrötthet och vetskapen om att det finns en risk för att den blir kronisk. Ni som lever med kronisk hjärntrötthet/kroniskt trötthetssyndrom är utan tvekan de jag beundrar mest i hela världen. Jag har fått känna på erat helvete i en månad och jag vet ärligt talat inte om jag skulle klara en till. I en fjuttig månad, som varit bland de värsta i mitt liv, och så finns ni som lever med detta år efter år. Ni är fanimej omänskliga.

Något som också gör mig väldigt ledsen är känslan av att ingen förstår. Att jag är ensam i ett helvete men ingen ser ordentligt vad det är för plats jag befinner mig på.
Jag har levt i en månad i tortyr, mitt liv togs ifrån mig en stund utan ett löfte om att jag skulle få tillbaka det. Det känns som att nästan hela min omgivning reducerat det till att jag bara är "lite sjuk" ovanligt länge, "influensa typ" och så är det inte mer med det. Det sårar mig faktiskt djupt. Det här är bland det jävligaste jag varit med om i hela mitt liv och ingen förstår det. Det känns som att jag har levt i en grotesk mardröm men folk bara går förbi och låter mig lida.

Det är kanske orättvist skrivet. Kanske är det överdrivet att reagera så här av "bara" en hjärnhinneinflammation. Men så här är det, känns det. Sjukdomar i hjärnan kan verkligen utplåna dig. Din fysiska existens är kvar men allt annat är förstört och trasigt, infekterat. Det här är ondskan självt.

Nu ska jag torka mina tårar och försöka sova igen. Kände bara att jag behövde skriva ur mig all sorg och ångest. Kanske, kanske så kan någon förstå.

onsdag 20 februari 2019

Mitt psyke kommer bli en bodybuilder

Har en ännu bättre dag idag än vad jag hade igår. Har orkat gå ut med soporna, gå ett varv inne på Ica Maxi samt att stå och vänta på min och Daniels beställning på Max utan att klappa ihop av utmattning efteråt. Framsteg! Det går sakta men säkert framåt.

Jag inser att jag tagit i lite för hårt tidigare. Var nöjd över den halva disk jag gjorde igår men efter det däckade jag. Att duscha är ett stort projekt vilket gör att jag nog är mitt äckligaste jag just nu. Har kommit fram till att det är bäst att göra det i två etapper. Först duscha kroppen och raka mig, vila i några timmar/resten av dagen och sen tvätta håret nästa gång. Funderar på om man kan spara lite energi genom att dra in en pall att sitta på också.
Det gäller verkligen att tänka efter vad man väljer att lägga sin energi på. Sen är det struligt då man blir så glad när man gör vettiga saker. Man blir så ivrig och vill fortsätta lite extra på grund av det, glädjen blir en falsk energi som slukar det sista. Jag måste sluta med de saker jag grejar med innan jag känner att jag börjar bli trött, hinner jag känna tröttheten komma så är det försent och jag måste vila längre. Det är svårt, sjukt svårt. Men jag gläds över varje framsteg, hur litet det än är.


Citatet ovan känner jag så väl igen mig i genom all kamp med psykisk ohälsa. Jag har aldrig varit svårt sjuk fysiskt så det här är helt nytt för mig. Fysisk sjukdom kan vara ett minst lika stort helvete, men fasiken vad stark jag kommer att bli efter det här.

tisdag 19 februari 2019

Att diska är rätt fantastiskt

Idag är tredje dagen jag vaknar utan huvudvärk! Det är helt fantastiskt. Den smyger sig på så fort jag reser mig upp men är jag snabb med att ta migräntabletter så hinner det inte bli så farligt. Idag är också första dagen som jag inte däckar efter att ha hämtat och ätit frukost. Faktum är att jag varit vaken hela dagen (vaknade vid tolv men ändå). Det är sinnessjukt. Jag har till och med orkat tömma, fylla och slå på en maskin med disk. Det låter så fruktansvärt fjuttigt men jag är så sjukt glad över det. Kommer nog aldrig vara så glad över disk någon gång i mitt liv igen, haha.

Är det så att det här viruset är nedmosat och förintat nu/snart så innebär det förmodligen en lång återhämtningsperiod. Jag kommer att vara frustrerad över hur lite jag orkar emellanåt men samtidigt så kommer jag känna oerhört mycket lycka och stolthet också. Lycka och stolthet över så himla små saker. Första hela disken jag klarar av, första promenaden, första dagen utan solglasögon, första dagen utan värktabletter, första hela skoldagen. Första allt.
Jag slipper också känna mig så ensam som jag gjort då mamma gått igenom samma resa efter hennes utbrändhet. Det är ganska sjukt att utmattningssyndrom och sjukdomar i hjärnan kan ge exakt samma symtom och innebära samma återhämtningsprocess.


Mina fina blommor jag fick av Linda i lördags.
Nu ska jag vila ögonen lite, ignorera ångesten över allt jag inte kan och låta hoppet glöda.

måndag 18 februari 2019

Att hushålla med lite energi

Har haft en av de piggare dagarna idag, dock snäppet sämre än igår men så länge jag slipper ligga död i sängen hela dagen så är jag nöjd för tillfället. Har märkt att jag orkar mer om jag minimerar ljusinsläpp och har på mig solglasögon så det får bli lösningen ett tag. Minsta ljusstyrkan på allt, belasta ögonen så lite som möjligt och solbrillor på det. Yasss.

Det kliar ordentligt i mina fingrar. Så fort jag får lite energi vill jag maximera den och sätta igång med allt jag tycker om att göra, men jag får lov att hejda mig själv då jag vet att det bara gör det värre. Jag vill inte behöva betala tillbaka med det dubbla. Det finns så mycket jag vill göra och planera men som inte går. Jag får stanna upp flera gånger om dagen och fråga mig vad som är mest värt att lägga min lilla energi på (av alla de meningslösa grejer jag gör). Bloggen är nog det mest vettiga jag gör, annars ser jag mest till att inte "slösa" min energi på att spela mobilspel (hjärnan funkar inte ändå så jag förlorar på skamligt låga poäng) och väljer mina Youtube-klipp med omsorg. Inser hur sorgligt liv jag verkar ha och vilken sorglig människa jag verkar vara när jag skriver så.

Klickade precis upp min bildmapp här på datorn men inser att det kommer att ta för mycket tid och energi att välja ut någon bild till detta inlägg. Jag har mycket att välja mellan men inget känns riktigt passande. Jag har en perfektionist i mig som lever ut mestadels just här på bloggen och hon får inte stjäla för mycket energi just nu, så det blir bildlöst idag.

Ska lägga mig och vila från datorljuset och hoppas att imorgon inte blir en sämre dag. Blir det inte det så kan det tyda på att jag är på någon sorts bättringsväg. Inget skulle göra mig gladare än det just nu.

söndag 17 februari 2019

Lite rädd, lite ensam, lite bättre

Har haft en bättre dag idag, en av de bästa sedan jag blev sjuk faktiskt. Det är konstigt hur det kan pendla så från dag till dag, igår var ju bland de värsta dagarna. Funderade ett tag om jag skulle åka till akuten och lägga mig på golvet där och stortjuta tills de gjorde någonting åt mig.
Jag passade på att åka hem till Falun idag igen då jag för en gångs skull hade ork till det. Risken finns annars att jag blir "fast" i Mockfjärd. Tror dock inte att det blir skola för mig på tisdag ändå, vågar inte riktigt hoppas så långt och vill verkligen inte ta ut mig för mycket då det bara förvärrar.

Har haft huvudvärk idag med men den har varit väldigt väldigt lindrig. Mestadels är jag trött och huvudet känns avdomnat. Har märkt att jag har väldigt svårt att koncentrera mig. Daniel spelade musik i bilen och de låtar jag inte hört tidigare kunde jag bara urskilja någon enstaka mening i om jag ansträngde mig så hårt jag kunde. Det känns som att jag säger "va?" i varannan mening och att det är jobbigt att få ut orden ur munnen, som att de släpar sig fram.

Något annat jag märkt den senaste tiden är att psyket börjar svacka. Jag tror till absolut störst del att det handlar om hjärnan och inte att jag slutade med min ena medicin. Vissa dagar får jag hemska tankar som får mig att gråta. Jag har fått för mig att Daniel ska göra slut med mig för att det är för jobbigt att jag är sjuk, att ingen i hela världen bryr sig om mig, inte ens min familj och jag har känt mig så otroligt ensam. Som om ingen ser mig, hör mig. Att ingen ens vill se mig eller höra mig. Jag vet ju att det inte är så och jag blir frustrerad när dom tankarna kommer. Det är som att en främmande människa står och tankar in skeva tankar i min hjärna, de spelas upp och jag fattar ingenting. Fattar inte var dom kommer ifrån.

Mest av allt är det skönt just nu att mina dödstankar avtagit i styrka. Då menar jag inte dödstankar som i att jag inte vill leva, utan dödstankar som i att jag kommer att dö. Dödsångest. Vissa dagar har det faktiskt känts så, att jag är döende. Det låter säkert jättelöjligt men man blir nog lite sjuk i huvudet av att ha "migrän" i 18 dagar.


Dagens tankar. Både positivt och negativt. Jag är fortfarande rädd, jag tänker fortfarande på hur fruktansvärt ensam jag känner mig men det är en bättre dag åtminstone. Jag vill bara läka och få bli jag igen för jag känner inte igen mig själv.

lördag 16 februari 2019

17

Har mått rent utsagt förjävligt idag. Har mest sovit som vanligt, känns som att jag inte gör nåt annat. Samtidigt är det på sätt och vis det enda jag vill göra för det får tiden att gå fortare.

Linda var så himla söt och kom förbi med blommor och choklad idag, bästa bästa Linda! Det muntrade upp ordentligt en stund.
Jolle ringde sen och berättade att hon och Oliver kunde komma och hämta mig och köra mig till Mockfjärd. Bilresan hit var bland de värsta i mitt liv men det blev som tur var lite bättre efter att jag fått i mig extra starka migräntabletter som vi stannade och köpte på Kupolen.
Väl hemma möttes jag av en Bosse som var gosigare än aldrig förr. Det märktes verkligen på honom att han såg att jag mådde dåligt. Jolle var snäll och släpade ut en madrass i vardagsrummet så jag och Bosse kunde ligga och gosa och sova brevid varandra.

Här ligger jag alltså i detta nu, på en madrass på golvet i vardagsrummet hos mamma och pappa. Jag verkar må bäst på kvällar och nätter efter att jag tagit min insomningstablett. Den är muskelavslappnande så jag antar att den gör sitt för huvudvärken också. Här har jag människor runt mig som kan umgås och prata oftare så det är skönt. Vill inte direkt tvinga Daniel att underhålla mig med snack hela dagarna för att jag inte orkar med ljus och blir dålig av att se på saker.

Vi får se hur pass uppdaterat det blir här. Orken är som sagt inte på max, men jag är säkra på att ni förstår. Nu är dag 17 av detta helvete snart över och jag önskar så att det kan börja vända snart. Det börjar tära ordentligt även på psyket.

fredag 15 februari 2019

Solglasögon inomhus

Hade egentligen tentadag idag men jag valde att skippa den helt och hållet då jag vet att jag hade blivit sängliggandes efter den. Dessutom hade jag aldrig klarat den eftersom min hjärna vägrar ta in information (särskilt om så tråkiga grejer) och har inte gjort ordentligt på två veckor nu.

Dagens status är lite mittemellan precis som igår. Väntandet på akuten gjorde det värre då jag inte kunde lägga mig ner och vila och för att det var ljust överallt. Idag har jag gått upp och hämtat frukost och kollat på Youtube, vilat, duschat, vilat, sett på Youtube, vilat. Nivån man ligger på när man måste vila efter att ha sett på tv/filmklipp är knas. Kom dock nyligen på att läkaren nämnde igår att solglasögon kunde hjälpa något mot ljuskänsligheten så jag har haft på mig dom i en timme ungefär. Eftersom intensiteten på huvudvärken växlar under dagarna så vet jag inte om det hjälper än, kan ju vara slumpen, men jag inbillar mig att det lättar något iallafall. Känns bara sjukt att sitta inomhus en mörk fredagkväll i mitten av februari med solbrillor på. Ännu sjukare om jag skulle dyka upp så här i skolan nästa vecka, hahaha. Fy, vad jag skulle skämmas. Man kanske skulle ta med sig dom och ta på sig dom lite diskret när ingen ser.


Ska vila nu. Igen. Är så sjukt trött på att vila då jag verkligen vill göra saker men det är inte mycket att göra åt. Daniel kom på en bra sak och det var att planera en grej varje dag som jag ska göra. Dagens mål har varit att duscha (vilket gick ovanligt bra men blir utmattad och måste ligga och vila efteråt), imorgon är planen att fixa disk och göra rent lite i köket. I bästa fall orkar jag vika min tvätt också men det skulle jag kunna göra i sängen om jag inte orkar sitta eller stå upp och göra det. Tycker verkligen synd om Daniel som får lov att ta mer ansvar här hemma. Hade jag inte haft honom hade jag fått lov att flytta hem ett tag eller skaffa hemtjänst, haha.

Hjärnhinnorna it is

Jag är inte alltid en bra Google-doktor men ibland gör jag mitt jobb rätt bra alltså. Trots att många i min närhet skrattar och tycker att jag är/verkar hypokondrisk ibland. Lite åt det hållet kan jag nog vara då jag är extremt duktig på att googla och att överanalysera men jag är ändå bra på att ändra uppfattning också. Jag erkänner att jag ibland drar lite för långa slutsatser baserat på det jag läser men det är inte ofta jag blir bevisad fel, utan får istället oftast gå helt ovetandes om vad det var jag drabbades av egentligen. Förutom den gången jag trodde att jag hade KOL då, hahaha.

För att göra detta inlägget mindre kort så kan jag säga så här om början på historian: vårdcentralen hade inte fler läkartider idag trots att jag kommit in i telefonkö 07.01, en läkare från Hedemora (fantastisk) skickade remiss till infektion på akuten via telefon, jag och Daniel åkte dit.

Proverna som togs visade helt normalt as usual, blodtrycket var förhöjt (särskilt för mig som alltid har lågt blodtryck men ändå ingen fara) och pulsen låg på 98. Vi diskuterade att eventuellt ta ryggvätskeprov men det blev inget av det då detta ändå inte är behandlingsbart med annat än vila.

Så vad var resultatet? Läkaren (som också var fantastiskt bra och omhändertagande måste jag säga) kunde inte ge ett hundraprocentigt svar men allra mest sannolikt så har min lindriga ögoninflammation i slutet på januari lett till att viruset har letat sig in i mig och orsakat retningar på hjärnhinnorna. Därför har jag alltså mer eller mindre alla symtom på hjärnhinneinflammation och därför mår jag pyton. En lightversion på hjärnhinneinflammation kan man säga, trots att jag inte tycker att det är light över huvud taget.

Vanligtvis går det här över mellan 7-10 dagar men viruset är förmodligen envist då jag är inne på fjortonde dagen (ännu längre om jag kikar bak i bloggarkivet ser jag nu). Om det inte går över inom det närmsta veckorna ska jag söka vård igen, blir det bättre så är det lugnt och bara att vänta ut. Det finns en risk att man är trött och har lättare att bli utmattad (hjärntrötthet ish) i några månader efteråt men de flesta blir helt friska tidigare än så.

Så kort och gott: duktigt googlat av mig trots att det inte är 100% rätt. Detta var dock klockrent för mig och inget annat kändes i närheten av lika rimligt. Nu blir det fortsatt knarkande av alla receptfria huvudvärktabletter som finns, att inte anstränga mig för mycket varken mentalt eller fysiskt även om jag har energi till det då det förvärrar symtomen och att härda ut.

I det stora hela är jag positiv till typ allt utom att det är omöjligt att säga när jag blir frisk. Detta betyder också att jag kommer att kunna äta Lamictal igen och det är en så stor lättnad! Om jag får göra det medan jag är sjuk vet jag inte än men det är oerhört ljust i vilket fall. Sjukaste är ändå att det här inträffar precis i samband med ny medicin, som dessutom har just hjärnhinneinflammation som sällsynt biverkning. Jag som inte bytt medicin på många år. Men fuck that, just nu är jag glad :-)


torsdag 14 februari 2019

12 fakta du kanske inte visste om bipolär sjukdom

(Ny kategori "Bipolär sjukdom" finns från och med detta inlägg. Tidigare snack om sjukdomen
och framförallt ur mitt perspektiv finns under "Deep talks" och "Resan tillbaka till livet".)


1. Du behöver inte vara glad ständigt för att du är i en hypomani eller mani (uppåtfas). Ett vanligt förekommande symtom är irritabilitet, vilket kan låta lite motsägelsefullt. En del har till och med övervägande symtom av irritation och mindre av eufori och glädje.

2. Bipolär sjukdom klassas av Världshälsoorganisationen (WHO) som en av världens tio mest handikappande sjukdomar.

3. Var sjätte person med bipolär sjukdom begår självmord.

4. Bipolär sjukdom är inte bara ve och fasa, faktum är att bipolära ofta är mer kreativa än andra och har lätt att tänka utanför boxen och att smitta av detta på omgivningen. Det är inte ovanligt att framgångsrika personer har bipolär sjukdom. Kända personer som har/hade bipolär sjukdom är bland annat Charles Dickens, Marilyn Monroe, Kurt Cobain, Beethoven, Abraham Lincoln, Mariah Carey, Ernest Hemingway och Winston Churchill.

5. Bipolär sjukdom drabbar ca 2% av befolkningen.

6. Bipolär sjukdom är, tillsammans med schizofreni, den mest ärftliga psykiska sjukdomen.

7. Sjukdomen beror enligt forskning till 79-93% av genetiska faktorer men man vet att även miljön har stor betydelse. Att båda syskonen i ett tvillingpar drabbas har en sannolikhet på 50%. Risken att en förstagradssläkting drabbas är 10%.

8. Forskning tyder alltmer på att personer med bipolär sjukdom har lägre/störd aktivitet i sina klockgener. På cellnivå har vi alltså svårare än gemene man att styra över vår dygnsrytm och att reagera med vakenhet och trötthet på ljus och mörker (en hypotes till varför många bipolära också drabbas av årstidsbundna depressioner).

9. Bipolär sjukdom är jämt fördelat mellan könen, det vill säga att lika många kvinnor som män drabbas.

10. Litium är den mest väldokumenterade och effektiva behandlingen. Trots detta så ger den bara positiv effekt på 50% av de patienter som provar behandlingen.

11. Personer med bipolär sjukdom reagerar med hypomani/mani eller får ingen effekt alls av endast antidepressiva läkemedel.

12. Bipolär sjukdom är en kronisk sjukdom. Det betyder att den inte går över utan finns med dig livet ut. Däremot kan du leva långa perioder utan skov om du har rätt behandling.

onsdag 13 februari 2019

En mindre bitter sjukling

Två inlägg på en dag. Ojojoj, vad händer?

Har haft en av de bästa dagarna rent fysiskt idag sen jag blev sjuk. Är verkligen inte frisk nånstans men det är sååå skönt att få lite andrum så ni anar inte. Hade dagens värsta släng av huvudvärk imorse precis när jag vaknade, efter det har det varit dovare. Det har känts svalkande i bakhuvudet av att trycket lättat så mycket, sjuk känsla. Men skön.



Så här startade jag morgonen. Alltså det här är ett stort skämt. Är inte ens kränkt utan skrattar bara för att det är för sjukt att ta in, haha. Ska iallafall göra ett nytt försök imorgon men vet inte om jag lyckas lyssna in alla instruktioner och knappa in person- och telefonnummer på under fyra minuter. Blir en skoj tävling det där.
Nej, men hon jag pratade med i telefonen sa att ett alternativ var att gå in i Region Dalarnas vårdapp och boka tid via videolänk. På så sätt kunde jag få provtagning ordinerat iallafall så det gjorde jag. Gick sen direkt till lasarettet och tog proverna och fick svar några timmar senare. Så klart visade dom absolut nada vilket inte går ihop för fem öre för mig. Självklart så ljuger inte provsvar men det är så ofattbart att man kan må så pyton och ändå syns inte ett jack shit.

Det var den historian. Min läkare från psykiatrin ringde för bara någon timme sedan. Jag har ju slutat att tro att mitt mående beror på Lamictal och han var inne på samma spår då jag inte blivit bättre på en vecka utan. Han skulle rådfråga psykiatern (som också varit starkt inne på att det berodde på medicinen) och återkomma nästa torsdag. Tills dess ska jag boka in ett besök på vårdcentralen (beroende på hur snabb jag är imorgon bitti), fortsätta gå utan stämningsstabiliserande och också fortsätta med Imovane som tidigare. Några veckor med den ska tydligen inte göra en beroende så det är skönt. Är dock en beroendemänniska ut i fingerspetsarna så jag skulle säkert kunna lyckas med det också.

Nåja, överlag så är jag nöjd. Mest för att det är en bra dag i jämförelse med de flesta dagar under den här sjukdomsperioden. Mindre nöjd med att jag inte vet varför jag mår som en råtta men det är väl som vanligt att ingenting visas på prover. Men jag är inte bitter över det. Orkar faktiskt inte vara bitter längre, särskilt inte idag då bitterheten inte pockar på mig särskilt mycket.

Nu ska jag ta och samla ihop smutstvätt och gå ner till tvättstugan. Tänk att man kan bli så glad av att orka tvätta!

Nyheter från Zingo och Geisha

Jag och Daniel pratade häromdagen om huruvida jag är en spontan person eller inte. Jag har varit spontan under större delen av mitt liv så jag har inte insett att jag knappt är det längre, och det har tagit emot vill jag lova! Jag har alltid tänkt att icke-spontana människor är tråkiga människor, spontana människor är roliga. Vilka fördomar man har alltså, haha. Jag har då blivit en tråkig människa alltså.

Något jag fortfarande är spontan med är iallafall att testa nya sorter av godis och läsk. Vet inte om det är en så bra spontan egenskap (?) men det är roligt iallafall. Senast ut är en dryck från Zingo och Geishas nya chokladkaka.




Zingo Sorbet Light
Jag som dricker läsk i princip varje dag fick lov att köpa med denna hem igår när jag såg den på affärn. Den ska enligt beskrivningen smaka ananas, citron och hallon vilket jag också tycker. Både jag och Daniel tyckte att den smakade lite som en drink med mynta. Väldigt god och kommer definitivt köpas igen.

Mitt betyg: 4 av 5

Geisha Dark Chocolate
De hade ett prova på-stånd på affärn igår (dom gjorde ett bra jobb på Ica Maxi den dagen) så vi smakade på tre olika chokladkakor. Jag struntade i Geishan först då jag inte brukar föredra mörk choklad men gick sen tillbaka för att Daniel sa att den var så god, haha. Jag kan inte annat än att hålla med! Vi köpte hem en kaka och har hunnit snaska lite på den. Vill egentligen äta upp den nu men Daniel skulle nog inte bli så glad på mig då. De gånger jag blir sugen på just mörk choklad (inte överdrivet ofta men ändå) så kommer jag definitivt vela mellan den här och andra. De flesta som inte gillar mörk choklad brukar ändå gilla Riesen, det är lite samma sak med denna, förvånansvärt gott.

Mitt betyg: 4,5 av 5

tisdag 12 februari 2019

Vintrigt och halvt rubriklöst

Har haft en av de värsta dagarna idag. Har legat i sängen precis hela dagen fram till för en till två timmar sen. Daniel har varit gullig och täckt över alla fönster i sovrummet för att döda allt dagsljus och servat med Treo. Ringde Psykiatrimottagningen för att jag inte står ut längre men de hade tidigaste telefontiden imorgon vid lunch och min läkare ska ju ändå ringa imorgon så det blev inget av det. Jag hoppas verkligen att han har några vettiga svar på vad jag ska göra åt detta och har bra förslag på både stämningsstabiliserande och sömnmedicin.

Nu har jag och Daniel precis kikat på Farmen och Torpet. Grannen har party som vanligt så jag får lyssna på ofrivillig musik. Ska försöka plugga lite inför tentan som är på fredag men vi får se hur det går. Känns kört redan nu, finns inte mycket hopp alls till att jag kommer att fixa den, men får göra mitt bästa.


Vintriga arkivbilder pga vintrig årstid.

måndag 11 februari 2019

Och där insåg jag att ljuset var en illusion

Note to self and all of you: säg aldrig att du aldrig blir sjuk/håller på att bli frisk. Jag borde ha lärt mig det vid det här laget men det har funkat att prata lite försiktigt om det och klara sig ändå, tills nu. Vidskepligt kanske men nio av tio gånger så biter det en i arslet. Jag tror seriöst att det gick en timme efter att jag skrivit gårdagens inlägg innan det small till igen. Förstår inte hur jag kan må rätt okej en hel dag och så kommer det från ingenstans och däckar mig. Vanligtvis blir man sjuk och frisknar till mer och mer för varje dag, eller har en enstaka sämre dag på vägen tillbaka. Jag har mått okej x antal gånger och så slår det till från ingenstans. Det är som att min kropp lever sitt egna liv och slår på sjukknappen lite när den känner för det.

I och med gårdagens smäll av sjuka symtom så däckade jag strax efter åtta på kvällen. Vaknade vid tvåtiden och har inte sovit sen dess vad jag kan minnas (men enligt Daniel har jag snarkat och gnisslat tänder, haha, fattar inte hur det går ihop). Jag var jättepigg imorse och kände ännu en gång att det nog börjar vända. Var i skolan på första seminariet och början på andra innan jag fick lov att åka hem pga yrsel och illamående. Hade jag väntat längre hade jag varit inkapabel att köra bil så jag gjorde nog rätt i att dra där och då.
Det verkar som att min kropp har en gräns för hur länge jag kan stå, gå och sitta innan det smäller till igen. Åkte hem vid samma tidpunkt vid förra seminariedagen också. Vanligtvis hade man tänkt att frisk luft, något annat att tänka på och rörelse borde hjälpa men det skickar mig snarare direkt tillbaka till sängen. Går det här inte över inom en snar framtid så har jag inget val än att sjukskriva mig och det är det sista jag vill då jag antingen kommer komma efter i skolan eller få lov att ta ett uppehåll.


Det var dagens sjukstatus, to be continued. Börjar ni bli trötta på att läsa om det? Jag är lika trött på att vara i det kan jag säga men eftersom att det är min vardag just nu så blir det svårt att skriva om annat.

söndag 10 februari 2019

Är det nu det vänder?

Det var en udda känsla att ha energi att kliva in i duschen och att orka stå där utan att få känslan av att ramla ihop. De två senaste dagarna har migräntabletter varit min räddning (tackar Daniel för idén) men idag har jag inte tagit någonting. Minns inte längre hur många dagar i sträck jag tagit Ipren, Alvedon eller Treo men det är runt två veckor iallafall, om inte mer. Har haft huvudvärk, yrsel/dålig balans och illamående idag med men det har varit betydligt svagare än tidigare. Börjar se någon sorts ljusning. Nej, jag vågar inte hoppas för mycket men samtidigt kan jag ju inte må så här resten av livet, nångång måste det gå över.

Imorgon är det seminariedag i skolan igen, därefter plugg hela veckan inför fredagens tenta. Ska ta med mig migräntabletter ifall att jag skulle börja må skit. Förhoppningsvis behöver jag inte använda dom men går inte nånstans utan back-up just nu så så får det bli.
På onsdag ringer läkaren och kastar in mig i ny medicinering. Han skulle fundera nu under en vecka så vi får se vad han har kokat ihop för idéer. Förhoppningsvis hittar vi rätt snart!


fredag 8 februari 2019

En throwback

Sjunde dagen sjuk. No more to say. Hittade dessa två bilder i arkivet och tycker att stämningen i dom passar bra ihop.


Godnatt!

torsdag 7 februari 2019

Bipolar Owl

Seminariedag idag. Jag var osäker igår om jag skulle komma iväg pga mitt mående men jag mådde helt okej fram till sista halvtimmen av seminariet. Blev plötsligt yr och så illamående att jag kände att jag skulle kunna kräkas. Daniel var snäll och åkte hem med mig. Skönt att vi inte missade mycket iallafall. Vi hade ju tänkt bjuda över lite gäster imorgon för att laga mat och spela spel men jag har fått lov att ställa in det då jag har noll koll på hur jag kommer att må. Även om jag mår bra i början utav dagen så kan det dyka när som helst. Eventuellt får vi åka hem till Mockfjärd i helgen om Daniel behöver rasta sin rastlösa själ, haha.

Väl hemma har jag sovit, mått illa, känt mig febrig, druckit Treo med c-vitamin och till slut piggnat till lite. Jag och Daniel åkte till Donken och käkade nyss och åkte sen förbi Ica för att handla. Jag behöver socker i princip varje dag för att överleva. Mår så dåligt när jag vaknar efter att ha däckat på dagarna att det enda som hjälper är socker. Och är det det så är det det jag ska ha (mycket det).

Hittade förresten massvis av Bipolar Owl-memes för ett tag sen. Älskar dessa! Både lite allvarliga, lite bittra men också roliga. Precis som sjukdomen är.








onsdag 6 februari 2019

Kropp, psyke och en katt

Slutade tvärt med Lamictal igår och jag mår både bättre och sämre. Huvudvärken är betydligt bättre och jag är inte alls lika ljus- och ljudkänslig som jag varit de senaste dagarna vilket är oerhört skönt. Illamåendet är ungefär likadant, något bättre kanske, och tröttheten är inte riktigt lika påtaglig. I och med att jag slutade tvärt så får jag ju räkna med utsättningssymtom, det vill säga tillägg av symtom jag inte haft de senaste dagarna medan de ursprungliga symtomen blir bättre. Hjärtklappning, darrningar och dålig balans är vad jag märkt av idag, men det är lätt värt det så att det här går över snart.

Jag var övertygad över att jag höll på att bli deprimerad. På det sättet är jag glad att det här var fysiskt för då betyder det att det går över betydligt snabbare. Det är en lättnad och fysiskt lidande är alla gånger mer värt än psykiskt. Man blir lätt förvrängd i skallen av hur psyket och kroppen hänger ihop. Jag trodde alla mina fysiska symtom berodde på sömnbrist/depression, just för att det varit så tidigare och att det varit så många förklarat det tidigare när jag mått dåligt.

Nåja, jag är glad att det här inte var psykiskt. Hallelujaaaah. Får vänta några dagar och se om det stabiliserar sig och sen drar vi igång medicinexperimenterandet igen nästa vecka. Den här sjukdomen är ett pain in the ass ibland alltså.

Katt.

Har precis klarat av att ta mig in i duschen, höll på att ramla ihop ett tag men jag överlevde och är äntligen något fräschare. Ska försöka läsa lite inför seminariet imorgon så jag kommer något förberedd. Om jag går vill säga, svårt att säga nu om jag kommer att orka eller inte. Men jag hoppas!

tisdag 5 februari 2019

Byebye Lamictal

Jahapp, då drar karusellen igång igen då. Har mått dåligt både fysiskt och psykiskt ett tag nu. Läste igår igenom biverkningarna på Lamictal för att se om den kunde vara boven och såg att jag hade nästan alla symtom på hjärnhinneinflammation vilket är sällsynta biverkningar. Psykiatrimottagningen tog som tur var allvarligt på det och i och med det har jag tagit Lamictal för sista gången. Läkaren trodde inte att det var hjärnhinneinflammation utan väldigt sena biverkningar. Jag tror inte det men oavsett så är det skönt att symtomen förhoppningsvis försvinner snart.

Det dryga med detta är att jag ska gå en vecka utan stämningsstabiliserande. Är nog bra för att se om det är Lamictal som orsakar detta men samtidigt vet man att bipolära antingen går in i skov eller får noll effekt av endast antidepressiva. Förmodligen går det bra, sist jag slutade med stämningsstabiliserande mådde jag toppen i två månader innan jag dök ner i en djup depression så jag hinner förmodligen inte sjunka så långt ner på endast en vecka. Men lite läskigt är det ändå.

På onsdag nästa vecka ska läkaren ringa och jag ska få börja med något annat som kan ersätta Lamictal. Känns som att jag har gått igenom hela apotekets sortiment snart, finns inte mycket mer än litium kvar. Jag avskyr det här mixtrandet med att hitta rätt medicin och dos, det kan ta år och dar. Men men, får vara glad för nu att dessa symtom snart går över iallafall.


Så här såg detta spöke med hamsterkinder ut för ett par timmar sedan. Sexiness på hög nivå.

måndag 4 februari 2019

Bli inte överkörd, det är jobbigt

Min hjärna är som överkörd av ett ånglok. Jag och Daniel åkte till skolan till åtta för att plugga inför seminariet som började klockan tio. Väl där vägrade min dator att starta så jag fick lov att försöka minnas nästan allting istället för att anteckna. Därefter väntade seminarium, lunch och sen seminarium och återsamling. Det var längesen jag var så här överkörd av information som för mig är helt ointressant.

Nu är vi nyligen hemkomna. Jag sitter och äter macka och dricker varm Oboy till mellis och ska försöka få igång min dator snart. Funkar det inte så kommer jag ledsna ur och det är det sista jag behöver just nu. Bildredigering är en av få saker som kan muntra upp mig och få mig att glömma omvärlden en stund. Vet dock inte hur jag mår idag, har inte känt efter.


Tycker den här bilden är så fin och också passande till hur jag har mått den senaste tiden. ❤️

söndag 3 februari 2019

Mood of January

Nej, det råder ingen tvekan om att jag börjat må sämre. Det är inte katastrof mer än någon till några gånger om dagen. Bröt ihop och började böla igår kväll för att jag blev så oerhört rädd att bli djupt deprimerad igen. Idag kom det när jag stod i duschen alldeles nyss. Mindervärdeskänslor, känslan av att inte klara av saker, svaghet. Jag är glad att jag inte känner så ständigt men det är ändå jobbigt att pendla så grovt som jag gör. Jag tänker hela tiden på allt jag inte kommer att klara av. Tio veckors praktik, jobb, vardagen i allmänhet.

Något positivt är iallafall att Imovane funkar så att jag får sova. Sov väldigt bra inatt. Jobbet ringde och frågade om jag ville jobba. Jag sa nej. Egentligen vet jag att jag nog gjorde rätt val men jag får dåligt samvete ändå. Jag kan inte lova att jag orkar nånting just nu känns det som. Inte ens att gå till skolan imorgon trots att det är obligatoriskt.


För att det ska bli så enkelt som möjligt att jämföra så lägger jag ut december månads humör först.


Och här har vi januari. Som sagt, inte katastrof men jag är rädd att det kan bli det. Jag pendlar mellan att må bra och väldigt dåligt flera gånger om dagen så det är kvällens humör som står för vad som syns i diagrammet eftersom det är då jag fyller i det.

lördag 2 februari 2019

När skratt botar och så vidare

Trots att jag mådde väldigt dåligt igår så slutade kvällen ändå på bästa sätt. Satt uppe flera timmar och långt in på natten och spelade spel med Daniel och Andreas. Skrattade så mycket att mitt dåliga mående försvann för ett tag vilket var så himla skönt!

Idag har jag haft lite huvudvärk och illamående. Illamåendet vet jag beror på Lamictal och nikotin men huvudvärken är lite mer oklar. Kan hända att det beror på vinet jag drack igår (vilket inte var överdrivet mycket) eller att det hänger kvar från de senaste dagarna när jag mått som en kratta pga sömnbrist. Eller båda.

Nu sitter jag och Daniel och kikar på New Girl. Har fått han att se Mello med mig klockan åtta men det krävdes lite övertalning, haha.


Och som vanligt har jag dåligt med aktuella bilder i min bildbank så det får bli en bild på mamma och pappas hus. Very interesting!

fredag 1 februari 2019

Sjukliga symtom och gamla bröllopsbilder

Tog en halv Imovane igår. Dyngtrött blev jag men jag gjorde inte mer än slumrade till en kort stund. Vid tretiden tog jag en halva till och efter fyra somnade jag. Blir att ta en hel tablett på en gång ikväll. Hade väckarklockan på nio imorse då jag fick lov att fixa en del akuta grejer med skolan (papper som blivit försenade, registrering och massa annat trök). Det har strulat med det hur länge som helst så det är så himla skönt att allt är klart nu. Har liksom inte fått mitt CSN än pga detta.

Hur mås det idag då? Typ samma som igår fast lite lindrigare. Har migränsymtom som illamående, ont i ögonen, ljuskänslighet och huvudvärk. Började dagen med att direkt klunka i mig vatten med Treo och D-vitamin, det är typ det enda som funkar - Ipren gör ingen skillnad alls. Känner mig typ sjuk men det värsta är över efter den lilla drinken iallafall.

Ikväll kommer Daniels kompis över och ska vara hos oss i helgen och Daniel ska bjuda på hamburgare. Yey!

Throwback från Tobbe och Lindas bröllop för tre år sedan. ♥