Sofia Vähäjylkkä: Ambivalens och hjärnrensning

söndag 20 januari 2019

Ambivalens och hjärnrensning

Det var längesen jag skrev för skrivandets skull. Jag vet att vissa av er tycker om att läsa mina "deep talks"-inlägg men det är ju ingenting man kan slänga ihop lite när man vill. I och för sig är det bra att jag inte gjort några såna på länge, det betyder ju att jag har mått relativt bra.

Jag skulle inte säga att jag mår "dåligt dåligt" just nu. Kanske inte ens "dåligt" mer än för tillfället. Men jag har ångest. Av nån anledning känner jag mig mycket mer kraftlös än vad jag har gjort på länge. Jag får ångest över att helgen går över till en ny vecka, jag får ångest av att åka hem till Falun, ångest över den nya kursen, ångest över skolan och att jag inte kommer att orka fixa nästa kurs, ångest över praktiken senare i vår, ångest över att jag dippar emellanåt och inte orkar umgås med familjen. Ångest helt enkelt.

I och med psykologikursen vi precis haft så har jag både förstått mig själv bättre men också ibland ramlat lite djupare ner. Beskrivningen av hur ångest känns är så levande i böckerna att jag känner den så fort jag läser om den. Den gör lika ont som den beskrivs. Samtidigt förstår jag hur psyket fungerar och kan dra kopplingar till ångest som funktion. Jag är kanske inte hundra procent i stånd att läsa den kursen just nu men emellanåt så gör den mig också lyrisk. Den får mig att må bättre och sämre.

Något jag inser är att jag måste sluta vara så överanalytisk. Det går åt så mycket energi till att oroa mig för vad som kan hända. En bra dag med mycket glädje får mig att undra om jag börjar bli hypoman. Flera sammanhängande dagar med sämre humör får mig att fundera på om jag håller på att bli deprimerad. Jag försöker skydda mig själv men istället ger jag mig själv oro i onödan. Samtidigt vet jag att om jag nu skulle hamna i ett skov och inte på något sätt snappat upp signalerna så skulle jag banna mig själv för det.

En annan sak som gör mig rädd är att jag för något år sedan var med om en händelse som förstörde mig totalt. Själva händelsen i sig är jag inte lika rädd för, det jag är rädd för är att jag i den stunden bestämde mig för att dö. Jag bestämde mig för att planera hur jag skulle dö och det kändes lättande när jag gjorde det. Jag planerade att planera. Jag har inte berättat det för många alls. Jag jobbar liksom på psyket, hur fel är det inte då att själv må så dåligt att det enda som kan få mig att må lite bättre är tanken på döden? Jag kände mig som en fruktansvärd människa. En bluff.

Som vanligt så skrivs dessa inlägg rakt ut ut min hjärna och mitt hjärta, ibland kanske det är oförståeligt och osammanhängande. Men det är också mest genuint. Jag vill avsluta med att säga att jag absolut inte har dödstankar eller planer idag, jag bara mår lite dåligt och har ångest emellanåt. Och så vill jag säga tack till min blogg. Den låter mig skriva precis vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. Den är viktig för mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)