Sofia Vähäjylkkä: 2019

torsdag 19 september 2019

Mående, läkarsamtal och Litium

 Livet är inte lätt just nu alltså. Har varit rejält hängig och svag i kroppen i 4-5 dagar nu på ett sätt jag inte är van vid. Febern har som max legat på 38,3 medan jag vissa dagar inte har feber alls men ändå mår lika dåligt. Fryser och svettas om vartannat, är stressad över tanken på att åka buss när jag ska hem till Falun i helgen och är bara trött, trött, trött. Får tvinga mig själv ut under dagarna och jag vet inte om det är kroppen, psyket eller både och som gör det.

Imorgon är det telefontider med både psyk och vårdcentralen som gäller. Jag är trygg med min psykläkare så det är inget jag är orolig för men vårdcentralen är en annan femma. Läkaren där menar på att han måste kunna motivera varför jag skulle bli bättre av att vara sjukskriven vilket jag tycker är helt fel sätt att se det på. Han borde snarare fokusera på att kunna motivera varför jag inte kan plugga/jobba för det är helt omöjligt som det är just nu. Jag får liksom kämpa för att ens ta mig utanför dörren. Har ingen energi alls nu för tiden.

Om vi ska prata om något mer positivt så har jag inte känt av några biverkningar av litiumet ännu. Är inne på dag tre idag men är frustrerad över att tiden sniglar sig fram. Vill bara bli bra NU.
Ska in och ta prover för att mäta litiumhalten i blodet om en vecka och därefter blir det förmodligen ökning till tre eller fyra tabletter istället för två. Psykläkaren tippade på ca 3 veckor innan vi kan se effekt. Det är kort tid då många inte känner effekt på flera månader men i och med att jag har haft snabba svängningar den senaste tiden så skulle det förmodligen bita snabbare. Jag hoppas innerligt att det gör det för tre veckor känns som en hel evighet just nu.


Ska försöka sluta stressa över morgondagens vc-samtal men det är lättare sagt än gjort när ens läkare inte riktigt är på samma linje som en själv. Och så ska jag vila. Om ni bara visste hur trött jag är på det. Vila suger.

måndag 16 september 2019

Meningslöshet

Mitt mående är så sjukt oklart just nu. Är låg men kan samtidigt skratta emellanåt, har problem med förstoppning sedan slutet på juli, är intresserad men samtidigt ointresserad i allt jag gör för att jag lever i ett vakuum vården inte är intresserad av att släppa mig ur. Jag är en ofrivillig hemmasittare.

Ibland hittar jag fina saker på nätet som jag vill köpa men kommer alltid på mig själv med att det inte finns någon mening i det. Vad ska jag med nya kläder till när jag bara sitter hemma? Varför ska en ny vas komma hem till mig när den sen bara ska stå hemma och påminna mig om hur ensam jag är? Varför ska jag blogga när det enda mitt liv handlar om är helvetessjukan? Den har tagit över hela mitt liv och nu börjar den ta över mitt psyke också. Det är kanske orättvist att säga men mitt liv är bara en enda stor meningslöshet som det ser ut just nu. Och att 7 oktober närmar sig, då det är tänkt att jag ska börja skolan igen, gör att det hela känns ännu mer meningslöst. För det kommer inte att gå. Vården ger mig inte chansen. Att kunna tro att jag ska klara av att plugga på heltid, i en helt ny klass, om 21 dagar är bara dumdristigt när jag har varit sjuk i 229 och fortfarande får lov att kämpa med blod, svett och tårar för att ens bli undersökt.

Imorgon börjar jag iallafall med Litium och kanske kan jag börja hitta mer mening i det här bisarra vakuumet jag sitter fast i. Jag både hoppas och hoppas inte det. Ibland är det skönare att stänga av än att känna några känslor alls.

fredag 13 september 2019

Sjukdomar och när de tar paus

Jag gjorde verkligen helt rätt val i att åka till Mockfjärd igår. Känner det extra tydligt nu när jag varit på syrrans 29-årsfirande och fått tänka på annat än att vara sjuk. Jag har skrattat, högt och helhjärtat, och det behövde jag verkligen just nu.

Jag är inte den enda som är sjuk här hemma. Det är förkylningar som går och min yngsta syster har det riktigt tufft då hon har misstänkt endometrios. Hon har kräkts av sin mensvärk, får knappt i sig något och ser bokstavligen ut som ett spöke i ansiktet. Tycker riktigt synd om henne samtidigt som en del av mig känner någon sorts lättnad av att inte vara ensam. Låter så hemskt att säga det men är säker på att ni förstår vad jag menar.

På tal om att andra är sjuka så har jag lagt märke till en del av mig som jag verkligen uppskattar, och det är min förmåga att släppa mitt eget när någon annan mår dåligt. När andra har det riktigt tufft finns det inte plats för mitt eget mående att ta över. Jag får en paus, får vara den "friska" och stöttande ett tag, och det får mig att inse ännu mer att jag verkligen vill jobba med människor. Minsta lilla stöd jag kan ge någon och som gör nån sorts positiv inverkan ger mig så mycket tillbaka. Alla de gånger patienter berömt mig och sagt att det jag gör på jobbet är meningsfullt värmer i mig än idag. Det är det jag brinner för.


Detta är bara två av alla de fina individer jag träffat idag. En Bosse med en strumpa på huvudet och en Alva som är lycklig över att få rida dalahäst. Familjen betyder verkligen allt.

torsdag 12 september 2019

Läget just nu och en usel vård

Ligger vaken halv fyra på morgonen. Gick nog och la mig lite för tidigt igår och sen har jag minskat på sömnmedicinen på eget bevåg. Är ingen bra förebild i den aspekten men var rädd att Mirtazapinet skulle göra mig för dåsig idag för att jag skulle orka komma iväg till Mockfjärd med bussen i lagom tid.

Nu när jag är i en mer depressiv period mår jag dåligt av att vara runt mycket (okända) människor så att ta sig iväg innan de flesta slutat jobb och skola vore det bästa. Utmattningen och depressiviteten gör mig extremt stressad över att planera saker och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Det räcker med att jag har ett tidsspann på tre timmar i tvättstugan för att jag ska bli stressad och må dåligt och jag vet inte om jag gör det bättre eller värre för mig själv genom att boka upp mig på tider. Är jag i det läget att jag ska skona mig ifrån det eller bör jag utsätta mig för det? Jag vet inte.

Just nu planerar jag ingenting för jag vet helt enkelt inte om jag klarar av det. Det går bättre att ta dagen som det kommer och göra saker när de faller mig in och när energin finns.
Även om det tar emot och kräver stora ansträngningar så vet jag iallafall att jag inte får isolera mig alltför mycket. Egentligen är det precis vad jag vill men det förvärrar bara mina tankar om att allt är hopplöst och att jag är ensam. Ensam i bipolariteten men ensam framför allt i helvetessjukan.
Jag vet att mina nära och kära vill mitt bästa men ensamheten går ändå inte att bota eftersom ingen riktigt kan förstå hur mycket dom än vill. Det är plågsamt. Och ännu mer plågsamt blir det med en sjukvård som får mig att känna att jag inte blir lyssnad på.

Daniel ska iväg på fjällvandring i helgen och det känns inte tryggt för varken honom eller mig att jag ska vara ensam hemma. Det förgör nog mer än bygger upp.

Som det ser ut just nu på behandlingsfronten så har jag endast telefontider bokade men det är inte förrän nästa vecka. På måndag ska psykläkaren ringa mig (han jobbar bara varannan vecka) och jag hoppas innerligt att vi kan sätta in Litium då så att det depressiva kan börja vända.
På fredagen ringer läkaren på vårdcentralen men jag tror att det på sin höjd kan leda till ytterligare sjukskrivning och inte mer än så. Jag upplever att han redan bestämt sig för vad jag lider av - alltså IBS och utmattning - och jag blir fruktansvärt frustrerad av det eftersom det inte förklarar alla symtom. Febern borde vara bevis nog på att det rör sig om något annat, sen kan jag absolut ha IBS och utmattningssyndrom också, men det är och kan inte vara allt.

Jag känner mig så otroligt ensam och inte lyssnad på av vården och det är hemskt att känna så när man mår dåligt redan som det är. Den 7 oktober är det planerat att jag ska börja skolan men i och med att vården är rent utsagt en skam för det här landet så tror jag faktiskt inte att det kommer att bli så. Jag kommer inte att klara det om jag ska må som jag gör nu och det är enbart vårdens fel om jag får vänta ytterligare ett år på att bli färdigutbildad.

Allt jag vill är att fungera, att plugga, att jobba men jag får ingen hjälp.

tisdag 10 september 2019

I've actually been planted

Det var nog ingen tillfällighet att jag kände mig låg igår. Precis som jag förklarat förut så mår de allra flesta bipolära inte bra av att endast gå på antidepressiva och det stämmer på mig också. Eller ja, man är uppåt, glad och social och sover lite ett tag men till slut så dyker man. Man behöver ha en safezone både uppåt och neråt men det har inte jag just nu eftersom vi har fått lov att avvakta med att sätta in Litium tills att koloskopin var gjord.

Jag äter för tillfället stora mängder sömnmedicin för att jag haft så grava sömnproblem. Jag har inte sovit mer än 2-4 timmar per natt och ändå känt mig pigg och glad. Nu har allting vänt, sömnmedicinen fungerar plötsligt hur bra som helst men jag är låg, känner knappt intresse för någonting och tycker själv att mina ögon ser döda ut. Känner mig helt energilös. Och typiskt nog så jobbar inte min psykläkare den här veckan och telefonkön stängde tjugo minuter innan jag ringde till Psykiatrimottagningen.

Det är det här som är baksidan av sjukdomen. När man är glad, pigg och sover lite vill man inte att någon ska "förstöra" det genom att sätta in medicin som tar en ner på jorden igen. Sen när man väl dyker, vilket man nio av tio gånger gör, så ångrar man sig grovt och får stå sitt kast för att man klamrat sig fast i sin lilla må bra-bubbla. Jag har nog klamrat mig fast extra hårt eftersom jag haft den fysiska sjukan också. Jag har mått dåligt den största delen av året och när jag väl fick må bra en stund ville jag inte att det skulle ta slut. Men det gjorde det. Som alltid.


Jag försöker tvinga mig själv att göra något varje dag trots att jag helst av allt bara vill ligga isolerad i mitt rum och dra täcket över huvudet. Idag har jag duschat och följt med Daniel till Willys och det har krävts ansträngningar för att jag ska orka göra det. Något som iallafall ger mig lite hopp och styrka är bilden ovan för jag vet så väl att den stämmer. Jag kommer inte att må dåligt föralltid. Ur det dåliga växer det alltid fram något bra. Och det kommer det att göra den här gången också även om det känns långt ifrån.

måndag 9 september 2019

Låg

Efter att ha mått (under omständigheterna) ganska bra så börjar nu orken att tryta och jag känner mig låg. Kroppen är snällare än den varit på länge men psyket är ungefär lika grått som vädret. Det är konstigt hur man aldrig lär sig vissa saker. Typ som att det alltid kommer en downperiod efter en uppåtperiod. Har ju haft en del hypomana symtom den senaste tiden men hux flux så börjar sömnmedicinen att funka, jag kan sova och humöret går ner.

Jag har iallafall fått lite gjort idag. Har fått sålt min gamla telefon och en playsuit som Daniel tycker jag passar så bra i men som jag själv inte alls tycker om. Har också varit in till Handelsbanken i stan för att jag råkade trycka i fel kod i telefonen tre gånger när jag skulle fixa Bank-ID till nya telefonen. Blev så matt för jag kom så klart på koden när jag väl hade tryckt fel tre gånger.

Jag har ringt vårdcentralen två gånger samt reumatologen en gång. Som jag misstänkt så verkar de extremt ovilliga att ta antikroppsprover på mig. Jag hör just nu till vårdcentralen så reumatologen kan inte hjälpa mig över huvud taget och på vårdcentralen är det fullt ös så det är svårt att få tider. På fredag nästa vecka lyckades dom klämma in en telefontid så det kommer inte att hända något gällande utredning av sjukan på ett bra tag nu.

Jag ska försöka göra det klassiska nu, som folk som inte förstår sig på psykisk ohälsa brukar säga - rycka upp mig. Jag har mest velat ligga i sängen och stirra in i väggen eller bara sova idag men det blir inget bra det heller. Får se om detta är en bipolär låg period eller om det bara är sjukan och utmattningen som inte gillar att jag fått en slang uppkörd i röven och att jag åkt bil i x antal timmar i två dagar den senaste tiden.


En bild från en gladare dag på en glad Annie och en busig Doris.

lördag 7 september 2019

En lördag i Kil

Det är lördag och jag och Daniel befinner oss som sagt i Kil. Vi har varit in till Karlstad både igår och idag, igår för att köpa nödvändiga saker och idag lite mer för nöjes skull.

Det har gått över förväntan med precis allting med denna resan - förutom att jag fortfarande inte har ett svar på varför jag är sjuk förstås men vi har åtminstone kunnat stryka fler saker på listan av potentiella sjukdomar. Nu måste de ju ta antikroppsprover och/eller göra en gastroskopi. Finns inget annat än att det är en autoimmun sjukdom jag har. Frågan är bara vilken. Får jag igenom en gastroskopi så kan IBS fastställas gällande magen om den inte skulle visa att jag är glutenintolerant.


Har ätit så himla god mat de här dagarna i Värmland. Igår åt vi sushi på bästa Happy Kitchen (sushi blir sig aldrig likt igen på andra ställen efter att ha ätit där) och alldeles strax blir det oxfilé med kantarellsås och rotsaker. Dör vad gott.

fredag 6 september 2019

Koloskopi och presenter

Det var en riktigt lång och utmattande dag igår men bilfärden till Stockholm och från Stockholm till Kil gick bättre än vad jag någonsin hade kunnat hoppats på. Det är en ren tur att hjärndimman har lättat precis till det här tillfället men jag är så himla tacksam över det.

När vi väl var på Ersta sjukhus igår och koloskopin var genomförd kände jag mig både besviken och lättad på samma gång. Det var ganska häftigt att få se hur sin egen tarm såg ut inifrån men den såg jättefin ut vilket betyder att jag inte har någon inflammatorisk tarmsjukdom. Såvida inte vävnadsproverna visar något förstås men det brukar de i princip aldrig göra om man inte ser något på en gång (tar ca 6 veckor att få svar).

Vad betyder då detta? Förmodligen att mina magproblem jag haft i över tio års tid beror på IBS. Detta är dock inte orsaken till att jag är sjuk idag då IBS varken ger feber eller ledvärk vilket läkaren förklarade för mig igår. Däremot kan sjukan förvärra mina redan befintliga magproblem.

Svaren från koloskopin skickas till reumatologen då det var dom som remitterade mig till mag- och tarm. Jag hoppas innerligt att de eller vårdcentralen kan ta dom där antikroppsproverna på reumatiska sjukdomar som jag tjatat om i månader nu. Varför det inte tagits har hela tiden motiverats med att koloskopin ska genomföras först så nu tycker jag att dom kan ta dom och sluta hitta på andra förklaringar. Reumatologen har sagt till mig att be vårdcentralen om proverna, psykläkaren och Ersta likaså. Det är bara vårdcentralen som är vrånga.

Vad jag har förstått så sätter man diagnosen IBS alltför lättvindigt idag och jag tänker inte låta dom göra det och mena på att det är därför jag är sjuk. Det är orimligt. IBS och utmattningssyndrom är mycket troligt men det förklarar inte hela bilden.


Igår kväll när vi kom fram till Kil hade vi (Daniel) kört i över sex timmar så vi var båda väldigt trötta. Daniels lillasyster fyllde år så vi valde att åka och överraska henne och det var bland det finaste jag sett då hon inte hade någon aning alls om att vi skulle komma. Det var glädjetårar och kramar utan dess like. Inte varje dag man ser det hos en 11-åring.

Annie fick sin present, och sen fick även jag en av mina fina svärföräldrar för att jag nyss fyllt år. Daniels mamma är en riktig hejare på presenter måste jag säga då hon föreslagit Carolina Gynnings vinglas utan någon aning om att jag samlar på dom. Blev så himla glad! Kommer att älska att dricka ur dessa fina skapelser. Trots att jag varit sjuk i år så har årets födelsedag varit bland de bästa i mitt liv. Så tacksam. ❤️

torsdag 5 september 2019

26 saker jag lärt mig i mitt 26-åriga liv

Jag gjorde en liknande lista för tre år sedan som jag döpte till "23 saker jag lärt mig i mitt 23-åriga liv" - den finns här för den som är sugen på att läsa den. Här kommer en uppdaterad version à la 26 saker jag lärt mig i mitt 26-åriga liv.


1. Att man blir kinkigare med maten när man flyttar hemifrån och ska lägga sina egna pengar på det. Iallafall jag. Jag kan nästan bli irriterad på mig själv hur kräsen jag har blivit, allt ska vara top notch och smaka restaurangigt. Vad hände?!

2. Att inredning är roligt. Jag kan inte minnas alla gånger suckat och stönat när jag följt med mina storasystrar eller mamma till diverse inrednings- och möbelbutiker. Jag verkligen hatade det. Nu är jag den där dryga syrran själv och kan inte få nog av inredning. Tänka sig hur det kan bli.

3. Att ingenting är svart eller vitt. Verkligen ingenting. De där gråskalorna kan vara mastiga och jobbiga att beta sig igenom men längs vägen inser man att det är sjukt intressant hur i princip ingenting kan skrivas i sten. Och man blir aldrig fullärd.

4. Att man inte ska tro på allt man läser och ser. Aftonbladet, SVT och Expressen var förr fakta för mig, idag inser jag att det inte finns något som heter oberoende journalistik. Alla medier är präglade av sina värderingar och fördomar, och jag tycker det är en skam att man ska få lov att betala för public service när den inte alls förmedlar det den påstår sig att göra.

5. Att almanackor och fylla i själv-böcker är det bästa som finns. Min inre boknörd från när jag var liten lever definitivt kvar. Jag älskar böcker.

6. Att kunskap faktiskt är makt. Det finns få känslor som är så fantastiska som när jag suttit och sugit i mig kunskap. Utan kunskap kan man inte förverkliga stora saker. Med kunskap växer möjligheterna att åstadkomma bra saker på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Jag skulle kunna plugga hela livet utan problem, jag älskar det.

7. Att det inte är värt att köpa jackor utan huva när man bor i Sverige. Så skönt att bara kunna fälla upp den när det regnar och slippa konka på paraplyn.

8. Att man ska våga följa sina drömmar även om ens omgivning tvivlar på om man kommer att klara det. Jag har fått höra många tveksamheter när jag berättat att jag vill jobba inom psykvården. Att det ska bli för jobbigt för mig, att det ska påminna för mycket. Få personer har peppat mig och väckt den gnistan som jag tror behövde väckas. Jag är evigt tacksam för de människor som gjort det, för ett tag hade jag faktiskt lagt mina drömmar helt på hyllan baserat på att ingen trodde på mig.

9. Att mackor är livet. Skulle jag få lov att leva på en sak resten av mitt liv skulle jag välja mackor. Min familj har många gånger fått lov att i princip tvinga mig att äta mat för att jag så ofta väljer bort det för mackor. Mackor är kärlek.

10. Att djur är fantastiska i all typ av vård. Djur har en förmåga att känna av hur man mår på ett sätt som är obegripligt. Jag tror på riktigt att jag inte hade levt idag om det inte vore för Bosse.

11. Att diverse kroppsvätskor egentligen inte är ett dugg pinsamt att prata om. Jag är så glad över undersköterskeutbildningen jag gick. Mens, bajs och kiss blev så mycket mer normaliserat och det är så det ska vara. Det är naturligt, varför ska det gömmas? Weird.

12. Hur man serverar mjukglassar som inte ser ut som bajskorvar. Jag lovar, det är svårare än man tror!

13. Att det är en myt att man börjar gilla något när man ätit det tio gånger. Jag har smakat på ägg hundrasjuttioelva gånger och vill genuint tycka om det men det går inte.

14. Att jag hatar folk som delar videos, bilder och artiklar på djur som far illa eller blir misshandlade. Sorry, men ni förstör faktiskt mitt liv när ni gör så. Ni sticker en kniv i mitt hjärta. INTE OK.

15. Ha aldrig din favoritlåt, eller bra låtar över huvud taget, som väckarklocka. Det slutar alltid, och då menar jag ALLTID, med att du hatar den.

16. Det är roligt och trivsamt att vika tvätt (vem är jag ens).

17. Att skolan är sämst på att lära en vissa basala saker inför vuxenlivet. Varför lär man sig inte hur man betalar räkningar? Mer om psykisk och fysisk ohälsa som är det viktigaste som finns? Mer om hur man sköter sin ekonomi och t.ex. sätter upp en budget?

18. Att det alltid är trevligare att städa och plocka när man är ensam hemma. Varför är det så egentligen? Finner inget rofyllt i det när Daniel är hemma, haha.

19. Att vuxna inte är mogna, trevliga och goda människor alla gånger. När jag var liten hade jag en så romantiserad bild av vuxenlivet att det blev en liten chock, och en sorg, att inse att det inte var så. Vuxna människor kan bete sig hemskt och barnsligt. Ordet vuxen har fått en helt annan betydelse för mig än vad det var när jag var barn.

20. Allt som krävs för ett körkort. Bara det förtjänar jag en eloge för tycker jag. Hatisk och pessimistisk som jag var och ville cykla i hela mitt liv, hahaha.

21. Att Happy Kitchen i Karlstad har Sveriges godaste sushi. Ät där och sushi kommer aldrig vara sig likt igen någon annanstans.

22. Att min piercare hade rätt om att tungan är det ställe det gör minst ont att ta hål i. Konstigt, tänkte jag först men han förklarade att det i princip bara finns "slamsor" (fräscht ord) i mitten av tungan. Det gick så fort att jag knappt hängde med när jag tog hål. Dagen efter när tungan svullnat till sin dubbla storlek gjorde det ondare men själva håltagningen var inga problem.

23. Att en riktigt fina svenska sommardagar klår alla utlandssemestrar. Svensk sommar är det bästa som finns.

24. Att puderfoundation alla dagar i veckan går före flytande. Så befriande att aldrig behöva känna att man har en kaka i ansiktet.

25. Att jag inte alls bryr mig särskilt mycket om musik. När jag gick på högstadiet och gymnasiet var det livsviktigt att hänga med i nya trendiga låtar och hitta bra som man kunde dela med varandra. Idag orkar jag inte. Musik är överskattat.

26. Att jag är extremt självkritisk och att det är en av mina sämsta egenskaper.

onsdag 4 september 2019

Kanske lite TMI

Då har man hävt i sig två liter av den äckligaste sörjan man varit med om. Det skulle göras på en timme men det tog mig en och en halv då jag fick ständiga kväljningar för att det var så äckligt. Alltså fy. Att springa på toa stup i kvarten är inga problem (vilket jag behövt göra några gånger under detta inläggets skapande) i jämförelse med att dricka Vistaprep kan jag säga.

Vad är det värsta av allt i denna historia då, undrar ni. Jo, att imorgon bitti måste jag göra det IGEN. Jag hoppas att det här är första och sista gången jag behöver dricka något så äckligt.
Jag mår dock hyfsat med tanke på att jag inte ätit sedan klockan tolv och att jag fryser som en tok. Tempen visade ju tidigare idag på 38,1 och av någon anledning så mår jag bättre när tempen är runt 38,0-38,5 än när jag inte har feber alls. Orimligt och konstigt tycker min läkare på vårdcentralen, och det gör jag med, men det är så det är.

Imorgon är det the D-day och jag längtar faktiskt mer än är nervös. Jag vill bara veta vad det är för något som gör mig sjuk. Ge mig ett namn, något att utgå efter, så är jag nöjd. Det förvånar mig inte om jag gråter glädjetårar när/om den dagen kommer.


Kompenserar ett icke-trevligt samtalsämne med en trevlig bild. Det blir väl plus minus noll typ?

"Spännande" dag

Min psykläkare ringde igår för att följa upp medicineringen, främst för sömnen. Mirtazapin ökades från 7,5mg till 30mg (har fuskat och trappat upp själv tidigare pga inte kunnat sova så därav så hög ökning) och Nitrazepam från 10mg till 15mg.

Det blir bara ökning på ökning känns det som men behövs det för att kunna sova så är det så. Ironiskt nog har jag sovit rätt kasst inatt, runt tre till fyra timmar. Var dock beredd på det då jag sov rätt bra igår. Några nätter dålig sömn, en bra, några dåliga, en bra. Så rullar det på och jag börjar nästan tappa förhoppningen på att det ska sluta. Kommer nog inte göra det på ett bra tag iallafall.
Planen är iallafall att prova på dosökningen i några dagar så följer vi upp hur det har gått på fredag eftermiddag igen. Eventuellt blir det insättning av Flunitrazepam om det inte har gått så bra att sova och det är ingen medicin man sätter in lättvindigt kan jag säga.

Från psyke till den fysiska delen - idag är första dagen utan riktig mat. Jag får äta yoghurt, soppor och så fram till lunch och därefter blir det endast klara drycker till efter undersökningen på torsdag eftermiddag plus tarmtömning på det. Jag kommer att må skit rent utsagt men jag försöker tänka att det är värt det. Ju mer jag får veta om sjukan desto bättre.
Jag och Daniel åker till Stockholm imorgon förmiddag efter att jag hävt i mig laxering nummer två. Det kommer säkerligen bli en riktigt jobbig bilresa men vi har planerat att åka bra i tid så att vi har utrymme för stopp efter vägen ifall jag blir så dålig att jag måste pausa och få luft.

Hey ho, let's go.

tisdag 3 september 2019

3 saker alla gör men ingen vill erkänna #3


- Biter på naglarna. Alltså det räcker ju med att en nagel har delat sig eller på nåt sätt fått ett jack i sig så är man där och biter för att få det jämnt. Jag är i princip övertygad om att alla biter på naglarna ibland även om det nog oftast är i andra syften.

- Luktar på kläder för att avgöra om de behöver tvättas eller inte. Lite sniff, framför allt i armhålorna (viktigt!), och där har du svaret på om tröjan behöver tvättas eller inte. Jag är en sån som absolut inte tvättar kläder i "onödan". Daniels klädhög är alltid minst dubbelt så stor än min när vi tvättar. Jag är miljövettig deluxe, vet ni.

- Modellar framför spegeln. Alla har dagar då man känner sig extra snygg, hur ofta det förekommer är irrelevant, men att posa och modella i spegeln gör ALLA. Jag gör det i princip varje gång jag ska ut och festa. Och sen ta lite selfies förstås för att lura världen att man är snyggare än man egentligen är. Heh.

Ett litet vinmisstag

Jag har haft en betydligt bättre sömn inatt än vad jag har haft på många dagar då jag bara sovit tre timmar per natt.

Igår kväll drack jag lågprocentigt vin för första gången på länge (har inte kunnat göra det på evigheter för att minsta lilla alkohol har triggat igång min huvudvärk) och tänkte inte alls på att jag faktiskt äter sömnmedicin som absolut inte ska blandas med alkohol. Som tur var kom jag på detta innan jag tog medicinen, annars hade det kunnat sluta lite hur som helst. Vet folk som sprungit ut nakna på offentliga platser, blivit aggressiva, kört bil och krockat, bajsat på sig och en hel massa andra sjuka saker och ofta utan att ha ett minne alls av det dagen efter.

Jag valde att ringa 1177 för att höra hur jag skulle göra. Jag var absolut inte påverkad rent mentalt så på det sättet kändes det lugnt men jag fick rådet att helt enkelt hoppa över att ta Nitrazepam igår kväll och bara ta Mirtazapin. Jag tog en lite högre dos så att jag åtminstone skulle få sova någon timme och det gick faktiskt över förväntan - jag har sovit nio timmar inatt! Det var ingen skönhetssömn och jag har vaknat några gånger men jag känner att jag verkligen behövde det och att det känns som att fötterna står lite stadigare på jorden nu. Fick dessutom jättemycket beröm av personen jag pratade med på 1177 för att jag faktiskt ringde och rådfrågade så det gjorde mig glad.

Ur arkivet.

Idag är det tisdag och sista dagen jag får äta fast föda innan koloskopin. Jag har planerat att köpa hem snask och njuta ordentligt av det då jag vet att jag kommer att må väldigt dåligt dagen/dagarna efter. Jag har dessutom orkat duscha och vid klockan ett har jag tvättid. Det låter säkert jättelöjligt men det här med att ha bokade tider och måsten stressar mig så sjukt mycket nu för tiden. Jag tror att det har med utmattningen att göra.

Nåväl, tisdag - ny dag!

måndag 2 september 2019

Sjukupdate och koloskopiförberedelser

Jag har nämnt för er att jag faktiskt haft några bra dagar de senaste dagarna. Bra i den bemärkelsen att jag orkar gå kortare sträckor, inte ständigt behöver vila, orkar göra någon/några vettiga saker om dagen så som att göra disken, gå ut med hunden eller att tvätta och att jag varit på bra humör trots extremt lite sömn.

Jag går just nu på en fiberfattig diet inför koloskopin på torsdag och har gjort ganska länge nu (sju dagar blir det totalt). Jag och Daniel åt precis pizza och det gillade inte min mage, precis som förra gången. Tur att jag är van att ha magproblem sedan tio år tillbaka.

Som planerna ser ut just nu så är det min sista dag med fast föda imorgon. På onsdag får jag äta flytande kost såsom fil och släta soppor fram till lunch och efter det är det bara klar vätska som gäller (vatten, ljus saft, Sprite, buljong, te osv). Därefter ska jag dricka två liter (!) laxerande vätska mellan kl. 16 och 17 och någon gång efter det ska jag och Daniel försöka ta oss till Stockholm så smärtfritt det bara går.
Jag är rädd att jag kommer att må väldigt dåligt det dygn jag inte får äta alls och eftersom jag inte kommer att få behålla någonting. Sjukan förvärras extremt om jag inte äter ofta, jag blir yrslig, utmattad och får huvudvärk men jag har också ett blodsocker som sjunker lättare än en sten sedan innan. Det har varit så ända sedan jag hade anorexia vilket var mellan 2011 och 2012 (sjukt att såna saker kan hänga med så länge).
Nåväl, på torsdag morgon mellan 09-10 är det dags för två liter laxerande igen och jag får dricka rikligt med klar vätska fram till lunch och därefter ingenting fram till 14:15 då jag har min tid för koloskopi på Ersta sjukhus.

Det är planerna de kommande dagarna. Om jag får gissa så kommer bloggandet inte att vara prio, framförallt inte på torsdagen. Eventuellt tidsinställer jag ett inlägg eller så får bloggen eka tom. Det beror helt enkelt på hur jag mår efteråt. Jag hoppas iallafall att ni alla håller era tummar för mig och att de faktiskt hittar vad det är som gör mig så sjuk. Det hade uppskattats oerhört mycket.

Augustiutvärdering

Då var hösten typ här och det har redan blivit september. I och med det är det dags att kika på hur mitt augusti sett ut.


Som ni ser så har det inte varit någon toppenmånad direkt. Större delen av månaden mådde jag riktigt dåligt både psykiskt och fysiskt. Jag har haft feber, smärtor och hjärntrötthet (som vanligt) och ett tag till och med tankar på att inte vilja - eller rättare sagt orka - leva längre. Helvetessjukan gjorde mig helt enkelt till slut deprimerad. Jag är dock fascinerad av att mitt psyke hållit ihop i sex och en halv månad innan jag dök på riktigt.

Runt min födelsedag den 25:e började måendet sakta att bli bättre. Hjärntröttheten lättade, om än i snigelfart, och jag orkade med att fira min födelsedag som blev riktigt bra.
Sen har vi det här ständiga sömnproblemet (samt lite depression) som gjort att jag bytt mediciner hejvilt. När Abilify sattes ut och Mirtazapin sattes in började jag att må mycket bättre. Kanske för bra, kanske inte. Jag går ju för tillfället inte på någon stämningsstabiliserande medicin då vi planerar att sätta in Litium efter koloskopin, så tillsammans med bra mående, shoppingsug, rastlöshet och rejält med minskad sömn så har jag lite hypomana symtom. Det är dock inte lika illa som det varit då min fysik tvingar mig att bromsa lite. Det sker lite automatiskt så i nuläget känns allt utom sömnen och fysiken bra. Hjärnan är snällare och ger mig mer styrka att kämpa vidare helt enkelt.

Det har varit en tuff månad men som slutade positivt, i synnerhet med tanke på omständigheterna. Nu återstår att se hur september ter sig. Jag hoppas verkligen att jag kan få må bra och få svar på vad det är för autoimmunt jox som lever i min kropp.

söndag 1 september 2019

Mina unpopular opinions #3

Börjar känna mig som Kissie in the good old days då jag inser hur extremt provokativa åsikter jag har ibland, hahaha. Men det är okej, jag är ärlig och opopulära åsikter är ju sjukt roligt att läsa (enligt mitt tycke iallafall). Kommentera gärna om ni håller med eller inte och dela gärna med er av era egna opopulära åsikter :-) 


Celsius och Nocco är inte särskilt gott utan folk dricker det bara för att det är en statusgrej. Lite finare, lite bättre, trots att det är som vilken energidryck som helst i princip. Och glöm för guds skull inte att fota burken och dela med dig på Instagram!

Folk som lägger ut bilder på Instastories som är övertäckta med en stor blaffa där det står "new post" är likeskåta. Vill jag se dina bilder så klickar jag väl in i din profil eller scrollar förbi dom i flödet? Värst är det ändå när "vanliga" människor gör det och leker influencers, då åker skämskudden fram må jag säga.

Ett konto på Instagram som endast består av bilder på ditt barn är det tråkigaste som finns. Förlåt, men är vi inte nära eller släkt så bryr jag mig inte ett dugg i hur ditt barn klär sig, vad det äter (eller kletar över hela ansiktet, ryser!!!), hur det sover eller inte sover, vad det leker med osv. Ditt barn är skittråkigt, okej?

Snapchat är helt meningslöst. Är det en app jag skulle klara mig utan och raderat ögonaböj om någon tvingade mig att välja så skulle det vara Snapchat. Jag får sällan snaps och när jag väl får det så svarar jag sällan. Jag ser helt enkelt ingen mening i det. Konversera kan man göra på Messenger eller Instagram eller vad sägs om gamla hederliga sms? Jag använder appen nästan enbart till selfies pga utbudet av filter.

Skvaller, tjafs och skitsnack är helt fantastiskt. Vem kollar inte på diverse dokusåpor som går ut på konflikter, kastande av drinkar och baktalande på bästa sändningstid? Man sitter hemma och skakar på huvudet men ändå älskar man det. Likaså skvallerblaskor, vem vill inte veta vem som i hemlighet fyllt stjärten med silikon och vem som varit otrogen mot vem? Eller ännu bättre MED vem? Även om mycket inte stämmer så älskar jag skitsnacket och ryktena - jag är villig att erkänna det.

Tre timmar

Japp, det blev nattens sömnranson och jag är återigen pigg som en lärka. Jag är antingen på väg uppåt i en hypomani eller så har helt enkelt toleransen för benso blivit så pass hög att effekten börjat avta.
Sedan jag började med Mirtazapin har jag mått betydligt mycket bättre både fysiskt och psykiskt. Jag som var extremt negativ till den medicinen från start.

Jag åt Seroquel i flera år och det var min lifesaver. När jag slutade var det som att vakna upp ur en lång sömndimma där jag varje dag fick lägga stora kraftansträngningar på att hålla mig vaken. Det var handikappande. De senaste nätterna har jag börjat fundera på om jag borde börja med Seroquel igen fast i en lägre dos så att jag både får stämningsstabiliserande effekt och sömn men samtidigt förhoppningsvis kan slippa att vara en zombie. Jag älskar att må så bra som jag gör psykiskt just nu men jag vet ju att jag förr eller senare dippar om det är hypomani och sömnlöshet jag kommer att leva i ett tag framöver.

Det negativa med bipolär sjukdom är att man älskar att vara hög på energi och hög i humöret. Vem älskar inte det? Det betyder att man många gånger inte gärna tar hjälp eftersom man vill leva i sin lyckobubbla och inte låta läkare "förstöra" det. Men förr eller senare dippar man, det är ett faktum. Efter toppar kommer dalar och man bannar alltid sig själv i efterhand när man mår skit igen. Jag vill inte vara med om det.

Det är söndag och fortfarande helg så jag har ännu ett försök att prova på kombinationen av Mirtazapin och Nitrazepam. Två till och med då jag har medicinuppföljning med min psykläkare via telefon på tisdag.
En del av mig vill skita i att ringa för jag mår ju bra, men det är inte värt att riskera att må så fruktansvärt jag gjort både fysiskt och psykiskt om sömnen är otillräcklig en tid. Inte. Värt. Det.

lördag 31 augusti 2019

Typ nyfödd

Har haft ännu en rättså bra dag idag, hur ofta händer det liksom? Vaknade i Mockfjärd, dåsig efter Mirtazapin, men hade ändå fått nio timmars sömn med två uppvakningar vid sex och sju. Jag försöker att sova ganska länge så att jag ska orka vara uppe längre på kvällarna. Veckorna innan har jag varit dödstrött på eftermiddagarna och bara räknat ner timmarna att jag ska få gå och lägga mig, så jag försöker undvika att det blir så till största mån just nu.
Jag tror faktiskt att jag mår bra av att endast gå på antidepressiva just nu även om det inte är bra för bipolariteten egentligen. Det antidepressiva ger mig den extra energin jag annars inte skulle ha haft och gör att jag fungerar som en normal människa om man ser till klockslagen.

Nu är jag hemma i Falun igen och har ont i fötterna. Efter att ha varit sjuk i sju månader så känner jag mig fysiskt som ett nyfött barn. Som att jag måste börja om med att lära mig att gå, att orka promenera och jag får ta det i små steg för att senare kunna orka en bit längre. Det går sakta men det går framåt - just nu iallafall.

Jolle och Oliver hade ärenden förbi Borlänge så de passade på att skjutsa hem mig. Först gick vi på Systemet, sedan Biltema och till sist Ikea. Det räckte för att ta kål på mina fötter. Det känns som att jag har gått en långpromenad på minst en mil, ni vet så där så det riktigt värker i fötterna och man känner sig så nöjd och duktig över sig själv när man väl får lägga sig i soffan och ta det lugnt. Precis så känns det just nu och jag har inte gått några långa sträckor alls.
Jag får börja om på ny kula helt enkelt. Försöka ge tillbaka musklerna den styrka de tappat, börja skapa någonting som kan räknas som motion, ge hjärnan vila så att den kan fungera till de mest basala sakerna, att kunna se ordentligt, att kunna höra ljud jag inte kan sänka volymen på, att kunna vistas i starkt ljus.

Just nu har jag tagit ett steg framåt men jag är självklart rädd att det ska komma bakslag. Jag vill inte backa. Inte mer, inte igen. Det stod i mitt horoskop att 5 september skulle bli min turdag. Det är samma dag som jag ska på koloskopi. I mitt huvud drömmer jag om att helvetessjukan då ska få ett namn. Jag gör det hela tiden och även om jag vet att jag kommer att bli enormt besviken om det inte sker så kan jag inte sluta.

Två grymma hudvårdstips

Jag har länge använt mig av Paula's Choice från Skincity som jag tycker har funkat superbra. Nu när jag har varit sjuk så länge så har jag varken haft ekonomin (Paula's är tyvärr väldigt dyrt) eller orken att beställa så dyra produkter så jag chansade och provade något nytt. Och ja, det var en lyckad chansning!


Det jag använder just nu är dessa två superprodukter. Lumene är ett finskt företag som baserar sina produkter främst för oss här i Norden och vårat växlande klimat. Jag har märkt stor skillnad efter att ha använt deras overnight cream från serien Nordic Hydra. Den är förvånansvärt ickekladdig och jag känner verkligen att huden mår bra av den och blir mer lystrig samtidigt som den återfuktar bra. En burk kostar mellan 150-199kr beroende på vilken butik man handlar på.

Nästa produkt är ett serum från det välkända budgetmärket The Ordinary. Jag förstår ärligt talat inte hur det kan vara så billigt för en så himla bra produkt! 59kr betalade jag för serumet hos Lyko och jag märkte skillnad bara minuter efter första appliceringen. Huden blir slät, len och porerna drar ihop sig och blir mindre. Kommer aldrig att sluta med denna. Salicylic Acid 2% är det ni behöver komma ihåg om ni vill köpa samma (det vill ni).

fredag 30 augusti 2019

En bra dag

Jag har haft en riktigt bra dag energimässigt trots att sömnkvaliten var dålig inatt. Har orkat förbereda blogginlägg och detta är dessutom dagens andra utpost. Bara det säger mycket. Är jag aktiv här mår jag helt enkelt lite bättre.

Förutom att blogga har jag redigerat lite bilder på telefonen, orkat med två promenader med Bosse och fixat lite med maten. Fylla på en färdig pizzadeg med ingredienser är inte svårt i vanliga fall men att orka det är stort för mig, särskilt med tanke på allt annat jag gjort.

Jag har också precis beställt en ny telefon!!! Äntligen. Min nuvarande är fortfarande i jättebra skick men jag har haft den i ett par år och ville ha en med bättre kamera helt enkelt. Det blev en Samsung Galaxy S10. Ser fram emot att lära känna den och kunna ta bättre bilder i sämre ljusförhållanden osv.

Det var allt för nu och allt för idag. Hoppas att ni andra också har haft en bra dag! ❤️


En gammal bild jag fortfarande är väldigt nöjd med.

Psykiska och fysiska funderingar

Andra natten med Mirtazapin (och Nitrazepam). Jag har sovit åtta timmar men dessvärre dåligt och ytligt. Orkar inte ringa psyk igen då två dagar är lite för kort tid att utvärdera en medicin på.
Det finns en risk att jag har blivit för tolerant mot bensopreparat efter en längre tid med det, att sjukan gör att inte ens de starkaste sömntabletter fungerar som de ska, eller att jag helt enkelt är för uppåt då jag inte går på något stämningsstabiliserande för tillfället. Att bara gå på antidepressiva triggar ju lätt igång hypomanier och är inget att rekommendera.

Är lite i ett moment 22 här. Tanken var ju att jag skulle börja med Litium så att jag har tryggare grund mot både hypomanier och depressioner, men i och med att jag är fysiskt sjuk så har vi valt att avvakta med det. Litium kan ställa till det lite med magen så det är nog inte så smart att sätta in det innan det står klart om jag har någon tarmsjukdom.

Jag försöker se det positivt, att jag kanske får må lite extra bra trots risken för hypomani och att det kanske är värt det så jag får en "paus" från allt sjukelände. Men att inte kunna somna är ju frustrerande såklart.

Nåja. Det är inte lång tid kvar till koloskopin. På torsdag nästa vecka får jag svar svart på vitt om jag har IBD, Crohns eller Ulcerös Kolit. Jag måste erkänna att jag kommer bli grovt besviken om jag inte har något av det. Jag har levt i ovisshet och skit i sju månader så nu börjar tålamodet tryta ordentligt.


Bjussar på en favorit från min favoritplats på jorden. Det här stället är syrrans killes familjs så det kanske är lite skevt hur mycket jag älskar det men det här är ett av få ställen jag på riktigt kan andas på. Fina Lillsund.

torsdag 29 augusti 2019

Mirtazapin

Det blev lite medicinändringar igår efter att jag ringde psyk angående min dåliga sömn. Istället för Propavan + Nitrazepam så bytte vi bort Propavanet mot Mirtazapin. Jag har varit sååå skraj för den medicinen då det verkar som att typ 80% går upp i vikt av den men jag fick ge med mig och ge den ett försök.

Hur gick första natten då? Jag sov nio timmar! Alltså sååå välbehövligt, det är mer än vad jag sovit på två nätter innan. Jag har inte känt av ökad aptit något men det är lite tidigt att uttala sig om. Var väldigt dåsig i ett par timmar imorse också men det är det absolut värt om jag får sova. Sömnen är verkligen prio ett enligt både vårdcentral läkaren och psyk, det påverkar verkligen allt i både kropp och huvud.

Nu håller vi tummarna för ännu en natt med lagom sömn!


Att skämta om bipolaritet är så nödvändigt ibland alltså. Älskar.

5 saker du kanske inte visste om mig


Min dolda talang är att jag kan gå extremt utåtfotat, så pass att fötterna vinklas bakåt.

Jag har ett födelsemärke precis vid innerdelen av ena ögonbrynet som är format som ett hjärta. Jag hatade det när jag var yngre men idag tänker jag inte ens på det. Dessutom har det bleknat en del med åren.

Jag har aldrig träffat någon som har sämre syn än mig. Har -7,00 och -7,50 i styrka i linserna och ännu högre siffror i de glasögon jag bör beställa inom kort.

En unpopular opinion nudå: jag hatar när jaktmänniskor skriver "längtar till hösten", "hoppas sommaren går fort" och "sommarn suger, vintern/hösten är bäst" så fort det blir lite varmt ute på försommaren. Man ba GE DIG!!! Du är varken originell eller tuff.

Jag älskar morddokumentärer. Fick jag endast se en typ av program resten av livet hade jag valt det. Helst de när mördarna själva berättar om deras brott.

onsdag 28 augusti 2019

Time to call psyk

Då ligger man vaken mitt i natta igen då, pigg som en lärka. Fyra timmars sömn denna gången. Det är nästan så att jag tror att jag börjar bli hypoman då jag dessutom vill shoppa typ dygnet runt. Måste ringa psyk det första jag gör vid åtta för annars kommer det inte sluta bra. Går dessutom inte på stämningsstabiliserande just nu utan enbart antidepressiva (och sömnpreparat i maxdos men sover ändå inte hela nätter) vilket kan trigga igång både insomnia och hypomani.

Det är sjukt hur fort det vänder. För två veckor sedan hade jag självmordstankar ett par gånger under veckan och nu är jag rastlös, shoppingsugen och pigg om man räknar bort sjukan som begränsar mig. Att vara så här pigg efter bara fyra timmars sömn är inte normalt.

tisdag 27 augusti 2019

Sömn, tuppar och sjukmisstankar

Fyra och en halv timmes sömn resulterade i att jag vaknade 03:30 idag. Hunden fick sin morgonpromenad vid sju och vid åtta lyckades jag somna om så jag åtminstone fick två timmars sömn till. Har precis ätit frukost nummer två och släppt ut Bosse på gården. Det dryga är bara att grannens tupp snackar med tuppen en längre bit bort. Dom verkar ha kuckeliku-tävling varje förmiddag...

Just nu är jag klarare i sinnet än vanligt trots huvudvärk. Ska försöka låta bli smärtstillande så jag inte hamnar i en hjärndimma igen men vi får se hur det går. De senaste 19 dagarna har jag tagit två Alvedon (biter väldigt dåligt men är snällare mot magen) och tre Treo. Vågar man ta en Treo till tro? Det enda som funkat på mig under hela sjukdomsförloppet är antiinflammatoriska läkemedel så det borde ju tyda på att det är just något inflammatoriskt jag drabbats av.
Samtidigt har jag läst på om Crohns sjukdom vilket koloskopin är till för att undersöka och där står det att antiinflammatoriska läkemedel kan förvärra. Dilemman, dilemman.


Något tråkigt är att min första läkare på vårdcentralen har slutat och den nya känns mindre förstående. Låg misstanke om reumatism säger han medan han misstänker IBS och utmattningssyndrom. Jag har dock aldrig hört att man får symtom från leder, ögon och hud av IBS, och inte heller feber. Tycker det låter orimligt. Utmattning är det ingen tvekan om för mig men IBS är väldigt tveksamt tycker jag. Är ni kunniga inom ämnet får ni gärna upplysa mig.

måndag 26 augusti 2019

Sömnlöst och psykupdate

Jaha, då var det sömnlöst igen, än så länge. Medicinen jag tar ska verka på en halvtimme och jag har tagit den för två timmar sedan. Är ovanligt pigg. Vanligtvis är jag dödstrött den här tiden men har svårt att somna, nu är tröttheten ganska klen och lättare att somna blir det ju inte för det. Får se om jag får ringa min psykläkare i veckan och sätta in något annat. Jag mår så mycket sämre både fysiskt och psykiskt när jag sover dåligt.

Som jag misstänkte tidigare så är diagnosen "bipolär sjukdom, lindrig till medelsvår depressiv episod" satt på mig även denna höst. Jag mår dock bättre efter att ha slutat med Abilify så jag har inte haft några grova ångest- och vill-dö-attacker sen dess. Det är jag enormt tacksam över. Läkaren är också införstådd med att det depressiva beror på sjukan och förmodligen inte bipolariteten.

Jag börjar också bli nervös inför att åka hela vägen till Stockholm föe koloskopin om hjärntröttheten inte släpper tills dess. Jag klarar inte av att se på tv längre stunder då allt som rör sig gör mig utmattad. Men två korta korta promenader har jag klarat av så det blir nog min vårdcentralsläkare glad över, att jag verkligen försöker vilket jag lovade honom.

Jag hoppas att jag somnar snart och att ni andra får sova gott. ❤️

Vad som händer härnäst

Sjukskriven på heltid till och med den 4 september. Blir förmodligen längre om jag känner sjukan rätt. Och visar inte koloskopin nånting så är det väldigt oklart om jag kan börja plugga igen 7 oktober.

Fiberfattig diet en vecka från och med på torsdag, inklusive en dag med endast flytande kost. Får bl.a. inte äta frön, nötter, nötkött, hinnor/kärnor/frön i frukt och bär, ingen lök, svamp, fullkorn osv.

Är hemma i Mockfjärd hela veckan då Daniel jobbar och dessutom har planer för helgen som kommer, så förmodligen åker jag hem till Falun på söndagen.

Koloskopi i Stockholm 5 september. Snälla, snälla, visa någonting tack.


För övrigt så är det en bättre dag idag trots att all sömnmedicin gör mig dåsig på dagarna. Önskar mer än allt att det fortsätter på samma spår.

söndag 25 augusti 2019

26

Jag som sagt att det är så värdelöst att fylla år numera då man bara får ångest och åldersnoja - så blir det en fantastisk födelsedag ändå.

Vi firade mig igår (jag fyller idag) och brorsan som blir 21 på onsdag igår och dagen blev så mycket bättre än vad jag någonsin kunde tro. Jag hade en av de bästa sjukdagarna den här månaden, fick besök av härliga barn och syskon och så fick jag så fina presenter att jag inte kan låta bli att glutta på dom då och då bara för att njuta lite, haha.

Av Daniel har jag fått ett kedjetäcke (!) och av syskonen och mamma och pappa fick jag massa fint porslin från House Doctor. Har på riktigt glott på det i över ett halvår på Cervera men inte riktigt känt att jag har ekonomin för att lägga så mycket pengar på det. Blev hur glad som helst! 26 är kanske inte så pjåkigt ändå, haha.


Tack alla för att ni kom och för de fina presenterna. Jag kunde inte ha blivit gladare. 💕

fredag 23 augusti 2019

Det stora medicininlägget

Efter att ha snurrat runt i psykkarusellen i 10 år så har jag hunnit prova en hel del läkemedel. Många uppskattar att få höra andras tankar och tycke så jag tänkte att jag lika gärna kunde dela med mig här.

Kom bara ihåg att vad som funkar är extremt individuellt och gör inga medicinjusteringar utan att prata med läkare först!

Antidepp:
SSRI

Cipralex/Escitalopram/Citalopram
Om jag minns rätt så var Cipralex det första SSRI-preparatet jag provade och denna åt jag också under en längre period. Jag minns att jag själv inte tyckte att den gjorde någon skillnad men min omgivning tyckte att den gjorde mig bättre. En bra medicin skulle jag tro men den hade inte allt jag behövde varför den byttes ut.

Fluoxetin
Som att äta sockerpiller skulle jag säga. Jag vart inte bättre och inte heller sämre.

Paroxetin
Samma som ovan.

Antidepp:
SNRI 

Venlafaxin
När vi la SSRI-preparaten på hyllan och testade på antidepp i form av SNRI istället så hände det saker, iallafall i kombination med Seroquel. Dessa två piller blev hela min grund att stå på och jag mådde väldigt mycket bättre psykiskt. Venlafaxin kallas i bipolärkretsar ibland för "rävgift" och jag kan delvis hålla med. Glömmer du att ta en tablett eller är under nedtrappning så kan du få sjukt obehagliga symtom. Jag brukar kalla det för att jag får stötar i huvudet. Det räcker med att du flyttar blicken en millimeter och hela huvudet får en stöt. Man har blivit rätt bra på att ta sin medicin kan jag säga, haha. I övrigt är medicinen den bästa antidepressiva jag provat.

Stämningsstabiliserande:

Seroquel/Quetiapin
Jag älskade verkligen Seroquel av hela mitt hjärta men biverkningen med ohållbar och handikappande trötthet gjorde till sist att jag fick lov att sluta med den. Jag mådde extremt bra psykiskt av den men var så trött att det blev ett problem i vardagen. Det läskiga är att när jag slutade med den här medicinen i november förra året så var det som att jag vaknade ur en flera år lång dimma. Lite sorgligt men tyvärr funkade det inte.

Lamictal
Fantastisk mot psyket men även här för mycket biverkningar. De symtom jag redan hade, så som ledvärk, huvudvärk, muskelvärk osv, förvärrades och det var bara att sluta. Insomnia är också vanligt vilket jag fick känna på ordentligt i vintras, men då gick jag heller inte på några sömnmediciner vilket var dummaste idén ever.

Abilify
Har inte märkt av någon skillnad i mitt psykiska mående av Abilify men då jag började äta som en häst, gick upp i vikt och dessutom blev förstoppad så sattes denna nyss ut.

Sömnmediciner:

Lergigan
Sömnlös i mååånga timmar för att sedan ligga som en klubbad säl och vara totalt oförmögen att ta mig upp ur sängen. Nej, ingenting för mig.

Atarax
Bra mot utslag, hahaha. Annars för vek medicin tyvärr.

Theralen
Theralen förknippar jag med hangover och enligt min läkare på psyk så är det inte konstigt då det är en vanlig biverkning. Fungerar förstås inte.

Propavan
Har väldigt delade åsikter om Propavan. Den funkar absolut men jag slutar alltid med den förr eller senare pga att jag blir för dåsig dagen efter. Annars har jag nog inget att anmärka på. Tror det är tredje eller fjärde gången jag äter den nu.

Seroquel/Quetiapin
Superbra för att somna men är död hela resten av dagen som sagt. Sjukt att Seroquel inte är ren sömnmedicin så bra som den funkar för att få sova.

Imovane
Bra medicin men som även den slutat fungera. Det kan bero på tillvänjning och konstigt nog så känns det som att den funkat sämre och sämre trots att jag i början bara tog den några gånger om året.

Stilnoct
Okej, nu snackar vi! Den här medicinen är sjukt bra men den ger också en biverkning där man kan göra konstiga saker som man inte kommer ihåg dagen efter. Det konstigaste jag har gjort hittills är att jag har dukat upp fredagsmys med vindruvor och ostbågar, skrivit inlägg på Facebook ett x antal gånger samt klagat på att Daniel äter upp vindruvorna för fort och pratat i telefon utan att jag minns ett skvatt av det. Plus en grov ångestattack då jag bara ville dö. Sjukt obehagligt. Dock tycker jag att Stilnoct funkar väldigt bra i övrigt men i och med att min impulskontroll blir dålig så är den rent utsagt farlig om jag samtidigt mår dåligt psykiskt.

Nitrazepam
Började med denna i tisdags så den är rätt outvärderad. Än så länge funkar den helt okej men har fortfarande sjukt svårt att somna och blir dåsig dagen efter. Kan hända att denna byts ut mot Flunitrazepam men det är oklart för tillfället.


Så här ser en veckas medicinranson ut för tillfället. På morgonen: 150mg Venlafaxin, p-piller och de två bruna pillrena är kosttillskott. Till kvällen: 75mg Venlafaxin, 50mg Propavan, 10mg Nitrazepam.

onsdag 21 augusti 2019

Sleepless

Här ligger jag och bloggar klockan fem på morgonen trots ny insomningsmedicin som jag fick utskriven igår. Har sovit fyra och en halv timme. Vaknade halv tre. Jippie.
Jag blir galen på att mina sömnproblem har blivit så grova. Jag har aldrig varit med om att det är så illa som det är nu och jag är övertygad om att det beror på sjukan.

För två veckor sedan började jag med Stilnoct men det funkade verkligen inte. Jag sov extremt bra på den men hade noll impulskontroll innan jag somnade och var dessutom uppe och åt på kvällarna samt pratade med Daniel i telefon tidigt på morgonen utan att minnas ett skvatt av det. Och så en grov ångestattack på det i kombination med noll impulskontroll blev rent utsagt livsfarligt.

Igår var jag på psyk igen och träffade min fantastiska läkare. Jag blir fortfarande förvånad över hur bra Psykiatrimottagningen fungerar här i Falun. De verkar vara väldigt insatta i just bipolaritet och det är verkligen guldvärt.
Inatt var första natten på Nitrazepam, jag blev stentrött men hade jättesvårt att somna ändå. Samma problem som alltid vill säga, fast extremt mycket grövre. Vanligtvis sover jag hela nätter när jag väl somnar men nu för tiden vaknar jag direkt pillrena slutar verka. Trots Propavan som jag vanligtvis blir extremt dåsig och trött av, så pass att det brukar påverka mig dagen efter.

Just nu känner jag mig ovanligt pigg men jag vet att det betyder att jag kommer få lov att kämpa att hålla mig vaken till kvällen. Blir så trött runt sex-sju att jag måste gå och lägga mig - men kan inte somna. Förstår mig inte på detta över huvud taget.


På tal om något helt annat: någon som vet vad det här är för blomma? Jag vill säga att det är en lilja men är osäker. Detta är en tio år gammal bild som jag tagit och bland de få jag är riktigt nöjd med från den tiden. Synd bara att jag inte längre har den i fullformat.

måndag 19 augusti 2019

Ge mig fler av era fördomar!

Vet att bloggis legat halvt på is pga sjukan men varför inte låta er berätta massor av fördomar om mig, elaka som snälla, så besvarar jag i ett nytt inlägg om ni har rätt eller fel. Ni kan räkna med ärliga svar då det i princip är grunden för den här lilla plattformen. Jag lovar brutal ärlighet, så bomba på med alla fördomar ni kan komma på om mig så livar vi upp det här lite! Självklart är ni anonyma om ni så vill.

Här har ni förra vändan med fördomar om ni vill läsa igen.


Sömnproblem och nya tavlor

Jag har nog aldrig sovit så dåligt trots så mycket sömnmedicin. Tar 2 Propavan på 25mg och 3 Imovane på 5mg och vaknar ändå efter 3-4 timmar. Antingen har jag fått för hög tolerans för Imovanen eller så är jag bara knäpp och sjukan vill inte låta mig sova.

Hjärntröttheten släppte ytterligare litegrann igår kväll så jag har orkat pyssla och städa lite hemma tillsammans med Daniel. Jag uppskattar verkligen såna saker när man under en längre tid varit oförmögen att göra det. Förhoppningsvis fortsätter det så men isåfall måste jag få sova. Sen var det några dagar sen jag hade mina attacker med dödslängtan så de är enbart kopplade till att jag inte orkar vara sjuk och framför allt hjärntrött längre.


Och dessa två posters kom hem till mig igår. Det finns få känslor som när man kan TA på sina bilder. Det är fint. Den på Alva ska hon och hennes föräldrar få nästa gång vi ses.

lördag 17 augusti 2019

Depression?

Ska man vara brutalt ärlig med hur livet är? Det pendlar som aldrig förr ärligt talat. Jag har flera gånger fått bilder i huvudet av hur jag tar livet av mig och verkligen känt att jag vill dö. Stunderna emellan är jag som vanligt. Skrattar, umgås med familjen, är så social jag orkar, inget fel i stämningsläget över huvud taget. På tisdag ska jag träffa psykläkaren igen och jag tror att han kommer att sätta en depressionsdiagnos på mig.

För övrigt så har jag gått upp i vikt för att jag proppar i mig socker för att hjärndimman ska lätta (funkar sällan men man är ju van att det ska funka), ska göra mig av med Stilnoct som jag fick utskrivet sist jag var på Psykiatrimottagningen då jag gör saker jag inte minns över huvud taget nästkommande dag plus äter utan att jag vet om det, och på torsdag blir det vårdcentralen igen då jag har grinat och bett om antikroppsprover. Blir nog inga tagna då heller om jag får gissa.

Och nu är klockan snart sju och jag är dödstrött som vanligt. Har lagt mig runt åtta varje kväll den här veckan, är helt slut trots att jag knappt gör nånting.

Tack och godnatt för idag.

onsdag 14 augusti 2019

Svar på en av era kommentarer

Sorry folks för de extremt sega svaren på era kommentarer. Som ni förstår så orkar jag ofta inte ens gå in och läsa och än mindre att svara men jag lovar att ingenting glöms av eller blir oläst. Tänkte passa på att svara på en fråga jag fick angående Litium i samma veva som jag ber om ursäkt. Det kommer även ett inlägg inom en snar framtid om alla psykmediciner jag provat och hur dom funkat för mig (mest intressant för de med liknande problematik kan jag tänka mig men jag tror att det är önskvärt).


Svar:
Nej, jag har aldrig ätit Litium tidigare och jag kände precis som du i början. Blev nervös och tyckte det kändes sjukt att stoppa i sig ett ämne som finns i batterier liksom. Efter mitt samtal med läkare på psyk om litiumbehandling så känner jag mig tryggare och hoppas att du också gör det. Det är ett piller som vilket som helst med den enda skillnaden att det är noggrannare att ha koll på värdet genom blodprover och dylikt.

Jag hoppas att Litium kan funka för oss båda :-) Det är den medicin som har mest vetenskapligt belägg att fungera vid bipolär sjukdom, något jag brukar försöka ha i bakhuvudet. Kram och lycka till!

tisdag 13 augusti 2019

En bra Berit eller en dålig Berit

Många dagar utan uppdatering men ni vet ju vad det betyder vid det här laget. Jag har varit i en dimma i två veckor nu så ork och fokus har varit nästan obefintligt. Det har lättat väldigt smått de senaste dagarna men då krävs det att jag i princip ligger och vilar hela dagarna. Extremt tråkigt men är det det som behövs så får det bli så.


Har varit så desperat att jag har klickat hem kosttillskott då Berit 78 år hade blivit helt återställd efter dessa tabletter. Det går nog att lura i mig vad som helst just nu. Får se om jag får tacka Berit senare eller inte.

lördag 10 augusti 2019

Inte nöjd men ändå något

Fortsatt hjärntrött men jag orkar åtminstone göra mindre saker så som att gå i snigelfart kortare sträckor och att steka min egna hamburgare. Alltid något men jag måste medge att jag inte är nöjd över huvud taget. Jag vill bara att den här dimman ska lätta så att jag kan vara mig själv och vara närvarande till hundra procent. Just nu går det inte.

Till den positiva sidan - FK har godkänt min sjukskrivning så jag behöver inte gå runt som ett fattigjon iallafall. Och jag orkade hänga med i ett helt avsnitt Modern Family precis. Helt otroligt.

torsdag 8 augusti 2019

Julistatus

Juli var en svajig månad men augusti har börjat värre. Jag har varit hjärntrött i en vecka och knaprar sömnmedel för fulla muggar samt vilar för att det så snart som möjligt ska gå över. Det hjälper inte att stressvila dock, hjärndimman är kvar så länge den vill och känner för.

Idag har jag orkat vattna blommorna, gå en snabb vända på Ica och rensat tre hyllor i garderoben. Typ så.

The status of July.

Nu håller Daniel på att laga ryggbiff här hemma vilket han är överlägset bäst på. Glad att jag har en så fin sambo som står ut och ställer upp när jag är svag. ❤️

onsdag 7 augusti 2019

Sjukupdate

Bloggen hamnar i skymundan under mina sämre dagar men det tror jag ni har förstått vid det här laget. Jag orkar oftast inte lägga energi på att skriva ett helt inlägg så därför är det enklare med kortare saker som Instagram och Facebook där man inte skriver lika mycket.


Så här ser läget ut just nu gällande sjukskrivning. Jag var på rektoskopi igår där den yttersta delen av tarmen kollades upp (inte min favoritundersökning kan jag säga). Tarmen såg bra ut förutom lätt rodnad på ett mindre parti och att jag har lättblödande slemhinnor. Ingen förklaring än på varför jag mår som jag mår alltså.

5 september är det dags för koloskopi i Stockholm och jag både bävar och längtar. En obehaglig undersökning till får det vara värt bara vi kommer någonstans. Visar det sig att det inte är någonting så är min nuvarande läkare (som tyvärr byter jobb snart) inne på att jag eventuellt är utbränd. Jag kan inte komma på att jag varit mer stressad än vanligt innan jag blev sjuk så det har känts orimligt. Den enda förklaringen jag kan hitta är att jag levt med inre stress länge och oroat sönder mig för bipolära skov. Och månaderna innan jag blev sjuk led jag av extrem sömnbrist då det på något konstigt vänster blev aktuellt att jag skulle prova vara utan sömnmedel helt. Bland de sämsta idéerna jag varit med om men gjort är gjort. Hade varit lite ironiskt om min oro för skov gjort mig sjuk. Så orolig att bli sjuk att jag blir sjuk liksom.

Så frågeställningen just nu är inte bara om det kan vara inflammatorisk tarmsjukdom eller reumatism utan också om det kan vara utmattningssyndrom. Jag vet varken ut eller in längre faktiskt.

måndag 5 augusti 2019

Awake

Här ligger man vaken mitt i natta med ont i magen. Klockan stod på 03:19 när jag vaknade. Detta trots Propavan och Imovane. Känner inte igen mig själv som inte kan sova fast jag tar så mycket sömnmedicin.

Klockan ett i eftermiddag ska jag till psykiatrin så förhoppningsvis kommer vi fram till nån lösning så jag kan få sova ordentligt. Andra anledningen till att jag ska dit är för att få på papper att mina fysiska symtom inte är psykiska. Hade inte min läkare varit så pedagogisk och förklarat att dom inte misstror mig när jag säger att jag mår dåligt så hade jag blivit kränkt. Förklarar man bara bra och har tilltro till sin patient så är det ingen fara liksom.

En gammal på Jonna och Daniel.

Nu ska jag blunda och försöka sova igen. Godnatt/godmorgon på er.

lördag 3 augusti 2019

Dagens gnäll och statusuppdatering #475868

Har inte orkat blogga dom senaste dagarna pga mått fruktansvärt. Idag har det vänt åt det bättre hållet men är fortfarande väldigt dålig. Ont i magen, bröstet, nacken, hjärntrött vilket påverkar synen och orken, ont i händerna och så är jag fortfarande uppblåst.

Var på akuten för fjärde gången i år i förrgår. Bölade som ett barn och ville typ inte leva längre, bägaren hade runnit över helt enkelt. Fick veta direkt jag kom in att de förmodligen inte skulle göra något då detta inte var akut (vilket i mitt fall kändes som ett hån trots att jag vet att dom menade att det hörde till vårdcentralen att reda ut). Det togs prover vilka alla som vanligt var normala förutom CRP som låg på 7. Det säger ingenting menas det även om jag legat över gränsen hela året i princip. Efter det orkade jag inte sitta och vänta på ingenting och magsmärtorna hade lugnat sig en aning så då drog jag därifrån.

Som det ser ut just nu ska jag till psyk på måndag för att dom ska kunna fastställa på papper att det inte är psykiskt samt att diskutera nattmedicin då sjukan gör att inte ens Imovane hjälper. Litium sätts förmodligen in efter att vi fått reda på vad sjukan beror på så att vi inte laborerar för mycket då vi inte vet hur det kan påverka.

På tisdag ska jag till vårdcentralen på rektoskopi. Min läkare var förvånad att det inte gjorts ännu och jag hoppade inombords av glädje (orkade inte bokstavligen hoppa) av att nån ska peta in sitt finger och andra saker i min röv. Då förstår ni hur less jag är och hur dåligt jag mått som ser fram emot såna saker.

Utöver det så är jag från och med idag nykterist och glutenintolerant. Jag gör vad som helst för att kroppen ska vara lite snällare mot mig. Daniel såg sambandet igår att jag alltid alltid är sämre efter frukost, och vad äter jag till frukost? Jo, mackor. Mina älskade mackor. Men är det gluten som delvis ställer till det för mig kommer jag inte sakna dom ett dugg.

"Kort" och gott, det var det. Jag hoppas på ytterligare förbättring imorgon.

torsdag 1 augusti 2019

Dagens gnäll #411728

Tre timmars sömn inatt, det går åt helvede det här.

Gårdagen skulle jag vara på jobbet 06:45 till 11:00 men gick hem redan efter 45 minuter. Morgnarna är absolut värst när det gäller kombinationen mående och jobb. Är extremt stresskänslig och lever i en dimma där jag inte kan koncentrera mig på nånting. Dessutom måste jag sitta eller ligga ner med jämna mellanrum och det går ju inte.

På eftermiddagen mådde jag bättre och bestämde mig för att åka till Borlänge med ett gäng tjejer/tanter (hehe) för att äta tacos på Liljan. Orka låta sjukan begränsa mitt liv tänkte jag. Blev där i två timmar innan jag fick lov att ringa till Daniel så han kunde hämta mig. Har aldrig känt den typen av magont nångång. Kändes som om nån skar upp mig rätt över naveln och sen stoppade upp mig med sten. Gick som en gammal kärring och kunde inte böja mig framåt, gå för fort eller skratta då det skar i magen.

Så fort klockan blir åtta ska jag ringa både vårdcentralen och psykiatrin och i bästa bästa fall kan jag jobba mina få timmar i eftermiddag. Oklart och helt klart tveksamt just nu.

måndag 29 juli 2019

Finally Fila!

Livet är en berg- och dalbana så allt är i sin ordning. Förutom att det är det fysiska som lever loppan och inte humöret. Jag har de senaste dagarna mått ganska dåligt emellanåt men jag anstränger mig så mycket att inte låta det ta över så jag tror knappt att det märks. Huvudet väger hundra kilo så det känns jobbigt att ens orka hålla upp det. Får lägga mig x antal gånger om dagen för att jag blir så trött. Jag förväxlar nog den tröttheten med vanlig trötthet för jag har så extremt svårt att sova nu för tiden. Känner mig hjärntrött light eller som att jag är i en dimma.

Vädret har enligt de flesta varit på topp men jag mår inte bra av hettan alltså. Jag längtar faktiskt tills imorgon när det blir svalt igen så att jag förhoppningsvis kan bli lite piggare. Just nu är det inget roligt alls.


Denna natt har jag sovit mellan elva och tre ungefär och jag börjar inte jobba förrän halv två, haha. Jag får lagom med tid att vila innan iallafall. I veckan jobbar jag 50% och jag hoppas innerligt att det ska gå bra. Jag vågar som vanligt inte tro någonting då sjukan pockar på lite som den vill.

Något lite roligare är iallafall att jag äntligen hittat mitt första par Fila-skor! Jag och Daniel var ner på stan en snabbis igår så då fick jag med mig ett par hem. Har velat haft ett par så himla länge att det är sjukt att jag har dom nu, haha. Hoppas att sjukan kan hålla sig så pass lugn att jag kan gå ut och beundra dom.

lördag 27 juli 2019

Utflyktsdag

Det blev en utflyktsdag i hemtrakterna idag för mig, Daniel, mamma och pappa. Först åkte vi till Predikstolen/Tansvägga, därefter Bastbergets fäbodar och till sist till Norra Tansbuan där vi badade. Jag älskar verkligen Dalarna, Tansen och allt annat vackert vi har här. Det är alltför sällan man uppskattar det så mycket som man borde men nog är man rätt lyckligt lottad.


Så synd med direkt solljus på den här bilden på mamma och pappa när vi var uppe vid Predikstolen. Kände dock att jag ville lägga upp den ändå för dom är ju så fina. Dom andra två bilderna är jag mer nöjd med.

_____


Ljung.


Bastbergets fäbodar. Så häftigt att en levande fäbod kan finnas kvar i 400 år. Hästar och kossor strövade omkring fritt och det var verkligen som att resa tillbaka i tiden.

torsdag 25 juli 2019

Bildändring på bloggis

Jag har tagit ett stort beslut idag! Skämt åsido. Jag har bestämt mig för att ladda upp bilder här på bloggen utefter läsning via telefonen och inte datorn.

Jag har länge redigerat alla bilder till bloggen på datorn och alla Instagrambilder på telefonen men i och med att typ 90% läser bloggen via mobilen så blir bilderna inte rättvisa när de är redigerade för datoranvändning. Det blir bara en skev färgexplosion, ser skevt ut och jag stör ihjäl mig. Så så får det bli. Från och med idag är bloggen mobilanpassad, alla inlägg från tidigare där jag delat med mig av mina bilder är datoranpassade. Då vet ni varför saker och ting sett/ser skeva ut.


Dessa bilder tog jag igår när Alva var på besök i några timmar. Jag är verkligen en färgtjej, 9 av 10 gånger väljer jag färg framför svartvitt, men dessa gillade jag skarpt av båda sorterna. Vad tycker ni? Färg eller svartvitt?

För endast fotouppdateringar (är ganska dåligt med sånt på bloggen nu för tiden) så kika in min Instagram på @sofiavaha_photo.

tisdag 23 juli 2019

Gnällportalen

Idag har jag fightats. En liten fight för den friska men en stor fight för den sjuke. Jag har alltså gått en promenad på typ 2,5 km trots att hela min kropp sa nej.

Jag är verkligen emot att inte lyssna på vad kroppen säger och att tvinga mig till saker men jag visste att det fanns en liten möjlighet att promenaden skulle göra gott till slut även om jag verkligen inte orkade. Det visade sig vara rätt och jag mår faktiskt en gnutta bättre efteråt trots att jag i början var osäker och funderade på om jag skulle få lov att vända hem.

Sjukan är verkligen inte i det värsta läget men man blir skapligt nedbruten emellanåt av att inte ha haft en enda symtomfri dag på ett halvår. Nästan hela juni var symtomen så pass svaga att jag kunde ignorera dom men när dom tar över och påverkar allt man vill göra så blir man lite deprimerad.
Ångest och hopplöshet har kommit i vågor de senaste veckorna och i några minuter ett fåtal dagar har jag till och med tänkt att jag inte vill leva längre innan jag har resonerat med mig själv och sagt att jo, det vill jag visst. Samtidigt är det sorgligt då jag emellanåt känner att jag inte har något liv när allting kul jag vill göra innebär så stora ansträngningar. Det är inte meningen att det ska vara ansträngande att gå korta sträckor, man ska inte behöva vila varje morgon efter frukost och vara oförmögen att göra något vettigt, det ska inte vara ett mördarpass att gå på Ica och handla och att bära kassar den korta biten till bilen, man ska inte behöva proppa i sig Treo så ofta att man börjar känna att det gör en dum i huvudet.

Jag hatar det. Samtidigt känner jag mig otacksam när jag känner så då jag haft det mycket värre än vad det är nu. Varför gnäller jag så mycket nu när jag ändå orkar så mycket mer än de första månaderna?
Jag antar att det har varit en långsam nedbrytande process och jag är minst sagt chockad att jag inte har ramlat ner i ett djupt svart hål ännu. Jag borde ha blivit djupt deprimerad för längesedan men ändå har jag på något sätt lyckats hålla huvudet ovanför vattenytan, men det är förbaskat ansträngande.


Bloggen har blivit lite av min gnällportal men jag är tacksam över det. Jag måste få gnälla. Kanske mer än jag gör till och med.

Nu har jag gnällt färdigt för denna gång iallafall. Ska försöka samla alla krafter jag har till 5 september när jag äntligen ska få svar på om min tarm är frisk eller inte. Tills dess kommer det inte att hända mer från vårdens sida.

söndag 21 juli 2019

Främby, födelsedag och ny medicin

Det har varit en bra helg men en mindre bra söndag. I fredags fyllde Daniel år och hans föräldrar och lillasyster kom upp till Dalarna i vanlig ordning. Vi har ätit gott, myst med hundarna, spelat minigolf och sen tog jag, svärfar och Daniels lillasyster en chill förmiddag på stranden igår medan Daniel och hans mamma for iväg på svampjakt. Riktigt trevligt! Särskilt då jag inte träffat dom sen i julas.

Fina prinsessan. ❤️

Fin vy från stugan i Främby.


Och idag är det som sagt en mindre bra dag. Hela gänget vaknade upp och hade sovit som krattor imorse tråkigt nog. 
Jag och Daniel kramade hans familj hejdå och efter det har vi tagit en tripp till Borlänge och efter det har vi bara legat som döda fiskar i sängen i princip, haha. 

Måendet var det bästa på länge i fredags, igår lite sämre och idag ytterligare lite sämre tyvärr. Har väntat i flera timmar på att få gå och lägga mig.

Imorgon är det blodprovsturne som gäller för mig samt att jag ska börja med Abilify. Tanken är att den ska safe:a i några veckor tills jag kan få komma till Psykiatrimottagningen för ett besök innan jag börjar med Litium.