Sofia Vähäjylkkä: Sju och ett halvt år efter våldtäkten

onsdag 24 oktober 2018

Sju och ett halvt år efter våldtäkten


Hur går man vidare efter att ha blivit våldtagen? Blir det bättre med åren? Är mitt liv förstört för all framtid? Kommer jag få lov att leva med det resten av mitt liv?

Det har gått sju och ett halvt år sedan den kvällen i slutet på mars 2011. Det känns mestadels som att det har gått kortare tid, kanske för att det påverkar mig fortfarande. Jag tänker på det ofta i perioder, just nu nästan varje dag. I andra perioder ploppar det upp mer sällan.

Det som fortfarande påverkar mig i relativt hög grad är närhet och drömmar. Jag drömmer ofta om honom och ofta om min dåvarande bästa vän som svek mig genom att misstro mig och därefter även genom att välja att ligga med honom. Jag utsattes inte för bara ett trauma, utan två. Den person som jag såg som min själsfrände svek mig å det grövsta. Jag kan fortfarande inte förstå det och jag har inte hört ett ord av henne sedan det här hände. Ingen ursäkt, ingen förklaring, ingenting. Hon verkar sova gott om nätterna och hade inga problem alls att klippa mig ur sitt liv.
Ibland drömmer jag att jag blir våldtagen av andra. Ibland är det en ensam gärningsman, ibland är det flera. Ibland drömmer jag att jag blir vän med min föredetta bästis igen och i dom drömmarna tampas jag med ilska över att ha kunnat förlåta henne för vad hon har gjort. Ibland drömmer jag att jag ligger med honom frivilligt. Dom drömmarna är de allra värsta. Jag mår så illa när jag vaknar, känner mig som ett smutsigt vider.
Ibland drömmer jag drömmar som hör ihop med sånt jag drömt tidigare. Jag vet att jag blivit våldtagen en gång i det verkliga livet, i drömmen höjs siffran till två gånger, och i drömmen efter det tre.

Ganska ofta kan jag ha svårt med närhet. När någon håller fast mig på skoj tampas jag med mitt förnuft och min känsla. Det finns något roligt i att skojbrottas och mitt förnuft vet att jag inte behöver oroa mig. Känslan säger däremot att jag ska sparka och slåss för livet och ta första bästa flyktväg ut. Det är jobbigt för det framställer mig som avståndstagande ibland och det kan tolkas som att jag inte tycker om den personen jag är med.

Går det att leva med att ha blivit våldtagen? Ja, det går. I perioder så tänker jag knappt på det som sagt. Det definierar inte mig som person men det kan innebära att hjärnan gör felkopplingar ibland. Flyktvägarna finns närmare till hands och hjärnan påminner om dom oftare. Min hjärna är smart, den vill ju bara skydda mig, men ibland är den som en överbeskyddande hönsmorsa. Dom kan vara jobbiga att leva med men man kan ändå acceptera att dom finns där.

Jag minns att min gymnasielärare sa till mig att hon tyckte det var så hemskt det jag varit med om, och att "ja, det där kommer du att leva med resten av livet". Det var inget uppmuntrande peptalk men hon hade delvis rätt. Hon missade bara att avsluta meningen med att "men det går att lära sig att leva med det". För det gör det.

Jag önskar inte min värsta fiende att gå igenom det jag gick igenom, men så här i efterhand när jag inte längre är mitt i det så hade jag inte raderat den händelsen ur mitt liv. Den händelsen har gjort mig så förbannat mycket starkare. Jag tänker på det ibland, att han kanske tror att han vunnit över mig. Det har han inte, han har gjort mig så ofantligt mycket starkare än vad jag var tidigare. Jag har power, jag har drömmar, saker jag brinner för. Vad har han? Han lever i ett trassligt liv, har utfört otaliga kriminella handlingar, är känd hos polisen. Han lever ett skitliv och det är han värd ärligt talat. Det han gjorde mot mig förstörde mig för stunden, men likt karma så ger det mig mer kraft att slå tillbaka till slut.

Jag avskyr det han gjorde mot mig och kommer alltid att göra, medan jag ibland vill tacka honom, hur surrealistiskt det än må låta. Han har gett mig en styrka som inte går att mäta och som gör att jag kan hjälpa andra på ett sätt jag kanske inte hade kunnat annars. Att jobba i behandling med människor som mår psykiskt dåligt är vad jag ibland känner att jag är ämnad för och ur den aspekten är det värdefullt.
Jag väljer ibland att se det som att han använde sin styrka och makt för att förstöra mig, men det som hände var egentligen att han gav bort den till mig. Det tog lång tid för mig att ta reda på hur jag skulle hantera den men nu är det min uppgift att använda den på rätt sätt.

Han vann aldrig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)