Sofia Vähäjylkkä: Kanske var jag aldrig lat, kanske överdrev jag aldrig

tisdag 16 oktober 2018

Kanske var jag aldrig lat, kanske överdrev jag aldrig

Ännu en praktikdag är till ända. Har haft en halvtrött dag idag för första gången på länge. Det har gått ungefär två veckor sen jag gjorde ännu en nedtrappning på min stämningsstabiliserande medicin och den senaste veckan har jag känt mig så sjukt mycket piggare! Jag överdriver inte en sekund när jag säger att min trötthet har känts som ett handikapp innan. Det har krävts en så stor ansträngning för mig att verka vara lika "med" som andra är. På jobbet, och på platser där man verkligen vill göra bra ifrån sig eller ge ett gott intryck, har det varit ännu jobbigare. Den där känslan av att vara matt och trött har varit svår att bemästra. Ansträngningen som krävts för att visa sig från sin pigga, glada, intresserade och engagerade sida har gjort att jag vissa dagar inte har orkat att göra nånting alls när jag kommer hem. Det har känts lite som efter ett långt träningspass (innan den där härliga känslan kickar in), man är helt matt, slut, trött och allt man vill är att vila.

Jag har berättat för folk i min omgivning om min trötthet och hur den känts som ett hinder för mig, att den gör saker dubbelt så ansträngande, men det har inte känts som att någon har trott mig. Jag har fått intrycket av att man mer tänkt att jag är lat, tycksyndommig:ig och att jag bara tror att det är så mycket jobbigare för mig när det i själva verket är lika jobbigt som för alla andra. Som att jag vill smita undan för att jag inte gillar att jobba/anstränga mig.

Jag vet inte, men huvudsaken är att jag är mycket piggare nu och orkar mer. Jag har inte behövt anstränga mig för att hålla ögonen öppna, inte behövt känna mig otrevlig för att jag är sömnig och orkeslös, inte behövt känna att varje uppgift som läggs på de jag redan har blir som ett stort berg som tornar upp sig framför mig. Jag hoppas innerligt att det fortsätter så här. Gör det det så kommer jag ha det svart på vitt att jag inte alls överdrev när jag beskrev min trötthet, att det i själva verket var medicinen som tog musten ur mig varje dag.


Utsikten från mitt lilla kontor på praktiken, inte alls fy skam.


Nu ska jag vänta på att Daniel kommer hem, sen ska jag överraska han med att laga mat. Jag gör det nästan aldrig, delvis för att jag tycker det är så extremt tråkigt och delvis för att Daniel ofta tycker att det är kul. Men idag så!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)