Sofia Vähäjylkkä: Låt det aldrig bli tyst

fredag 21 september 2018

Låt det aldrig bli tyst

Åkte till Mockfjärd igår kväll då jag blev så fruktansvärt rastlös. Hade städat och pysslat i lägenheten hela dagen men så fort jag satt mig ner och tog det lugnt så hoppade ångesten på mig. Det har varit likadant sen dess. När jag håller mig sysselsatt eller umgås med folk så går det bra men så fort jag blir ensam eller det blir tyst så mår jag så fruktansvärt dåligt. När jag vaknade imorse kände jag mig lugn men halvvägs på morgonpromenaden med Bus så slog det till igen. Det kändes lite som början på en panikångestattack. Svårt att andas, synfältet flimrar och allt blir bara tungt.

Det är svårt. Jag kan liksom inte igla mig fast på folk och tvinga dom att prata med mig 24/7 (mår dåligt så fort det blir tyst en längre stund), jag kan heller inte pyssla med saker alla vakna timmar och köra slut på mig själv. Det blir ohållbart. Jag tror att det var därför jag halvt maniskt höll på med lägenheten igår. Daniel trodde jag hade blivit knäpp och det trodde jag också. Jag mådde inte dåligt på hela dagen förrän jag satt mig i soffan på kvällen och inte orkade pyssla mer. Jag vill verkligen inte gå och lägga mig på kvällarna för då vet jag att jag måste vara ensam i tystnaden.

Det är så sjukt att man kan må så dåligt utan att ha nåt att må dåligt över. Har pratat med mamma och pappa och tydligen är det många som mår dåligt just nu. Har en teori om att det kan bero på att det blev en så stor kontrast från den varmaste sommaren på evigheter och nu när det blir höst, mörkt och grått. Kroppen och sinnet hänger kanske inte riktigt med på en så stor omställning.


Den här Bönan gjorde verkligen min dag igår. Vet inte om han någonsin blivit så glad att se mig och jag kände detsamma. Tror jag aldrig har saknat honom så mycket som jag gjort de senaste dagarna. ❤️

1 kommentar:

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)