Sofia Vähäjylkkä: Mina ärr betyder något

torsdag 24 maj 2018

Mina ärr betyder något

Jag pratar om tatueringsidéer med en person. Hen frågar om jag funderat över placering varpå jag svarar att jag är osäker men nämner de ställen jag tänkt mest på. "Du kan ju sätta den på den armen så täcker det dina ärr" säger hen och ser glad ut.

Jag tyckte idén var fantastisk. Eller inte. Nog för att jag haft det väldigt jobbigt att visa diverse kroppsdelar under tiden jag varit inne i ett självskadebeteende och även den närmsta tiden efteråt, men att någon tycker det är en bra idé att dölja dom gjorde mig ledsen. Det förvånade och förvånar mig själv fortfarande litegrann.

Den här konversationen ägde rum för ett par år sedan men den har fastnat i mig av någon anledning. Hur självklart det kan vara av andra att ta förgivet att man vill göra sig av med sina ärr, att täcka dom, dölja dom. Den förgivenheten grundar sig i stigmatisering och tabun.
När den här personen kom med det här förslaget insåg jag att - nej, jag vill banne mig inte täcka över dom om dom inte råkar sitta på ett ställe där jag jättegärna hade haft en tatuering. Det vore att släta ut något som absolut inte ska slätas över - min, och andras, psykiska ohälsa. Även om det varit skitjobbigt att blogga så öppet om den som jag gör och även om det varit skämmigt och döjobbigt att rakt upp och ner berätta om den för andra så har jag ändå fortsatt att göra det. Som ett sätt för mig att säga till mig själv att det inte är något fel på mig men också för att själv inte bidra till den tystnadskultur som finns kring psykisk ohälsa och även kring våldtäktsoffer. Särskilt det sistnämnda.

Mina ärr har bleknat mycket de senaste åren. De märks inte om man inte tittar noga men de finns ändå där. Jag tänker i princip aldrig på att jag har dom längre, och absolut inte på hur jag ska klä mig för att dölja dom. Det är förbannat skönt och en jäkla vinst. Är det något jag kan tacka mig själv för så är det att jag totalt skitit i vad som är rätt eller fel. Jag har dykt ut i offentligheten med de mörkaste händelserna i mitt liv. Och jag ångrar mig inte en sekund.

Den dagen mina ärr bleknar bort helt kanske jag till och med kommer att sakna dom. Det låter säkert jättesjukt men dom betyder något för mig. Dom har blivit en del av mig till och med. Dom påminner mig varje gång jag ser dom om hur jäkla befriande det är att gå emot vad samhället säger att man borde göra, hur befriande det är att inte längre må så dåligt. Och varje gång någon ser dom så kommer de tänka på hur det kommer sig att de hamnade där. Det är viktiga tankar att väcka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)