Sofia Vähäjylkkä: Kan man bli frisk från en ätstörning?

torsdag 17 maj 2018

Kan man bli frisk från en ätstörning?

Jag har alltid varit ganska optimistisk. Jag tänkte länge att "det klart att man kan bli", mycket för att jag så gärna ville tro det och att jag inte gillar när man säger att, särskilt psykiska, sjukdomar är kroniska och att man måste leva med dom livet ut. Men ju längre åren går desto osäkrare blir jag.

Anorexin bröt ut 2011 och jag var som sjukast under det året och 2012. Under hösten 2014 kände jag att ätstörningen var ett avslutat kapitel rent vårdsmässigt, att jag på pappret nu var frisk. Jag är frisk idag, jag är inte ätstörd, men jag lever fortfarande med rester av ätstörningen trots att det nu har gått fyra år. Sju år från ätstörningens startskott. Och jag börjar vackla. Jag börjar tro att de som säger att man aldrig blir helt frisk har rätt.

Jag pratade med en bekant via dm på Instagram idag och det fick mig verkligen att fundera. Det fick mig att se verkligheten som den faktiskt är. Jag tror det beror på att jag visste att hon förstod, för henne var inte min verklighet så ful och obegriplig som den kan vara för andra. För en ätstörning är nästan omöjlig att förstå om man inte varit där själv.

Jag har rester kvar som sagt. I flera år har jag pendlat i vikt cirka åtta-nio kilo, upp och ner. Ett tag äter jag efter regler. Endast godis på helger, det ska gå en viss tid mellan måltiderna, det är jättebra om jag går ut och går. Jag går ner till gränsen för undervikt. När jag ligger på minus åtta kilo har jag hållt på så länge att min kropp är sönderstressad över så lång tid av kontroll. Jag blir så utmattad att jag släpper kontrollen helt, jag skiter fullständigt i hur jag äter för att jag helt enkelt inte orkar mer. Och så går jag upp åtta kilo igen. När jag väl gjort det får jag ångest och påbörjar kontroll- och regellivet igen. Och så håller det på. År ut och år in. Jag lägger så enormt mycket tid och energi till att pendla på det här sättet och det tar mig ingenstans.

En annan konsekvens jag lever med är att jag i princip inte kan träna. Så fort jag börjar så slutar det i hets- och tvångsträning. När jag hade en motionscykel hemma som jag bara skulle cykla på "litegrann när jag kände för det" så slutade det med att jag fick lov att cykla två mil om dagen. Så fort siffror kommer in i spelet så freakar min ätstörningshjärna ur. Jag hatar siffror. Det är på den nivån att jag inte kan ha en fast träningsdag med en fast träningstid för då framkallar det en enorm tvångsångest. För jag vill inte tvinga mig själv, för börjar jag göra det så är det så lätt att falla tillbaka. Och jag har lovat mig själv att göra allt i min makt för att aldrig misshandla min kropp så igen. Samtidigt är jag inte nöjd med mig själv och hur jag ser ut. Det är pest eller kolera. Det finns inget bra alternativ för vilket jag än väljer så mår jag dåligt.

Jag har nyss varit inne i en period då jag struntat helt i vad jag ätit och det har jag tyckt har varit extremt opassande nu när det snart är sommar. Jag tycker inte om hur jag ser ut, jag tycker att jag ser stor ut i alla kläder. Till och med skor och sandaler är svåra att köpa för att jag tycker att vissa får mig att se tjock ut. Det är jobbigt att sitta ner i bikini och att resa mig upp för att magen veckar sig. Jag tänker orimligt mycket på vad andra tänker om mig när jag går på stan. Att jag är ful, mina celluliter på låren, att jag har fula pigmentfläckar på ryggen. Att jag ser ihoptryckt ut. Jag tänker till och med ibland på att det är synd om Daniel som får lov att gå bredvid mig. Att han nog egentligen vill visa upp något annat än mig men det var mig han fick så nu får han deala med det typ.

Jag är inte sjuk. Men jag är så ofantligt trött på dessa rester som förpestar mitt liv. Så ofantligt trött på att aldrig vara nöjd med mig själv och hur jag ser ut. Det har jag inte varit sen jag gick på mellanstadiet. Det är alldeles för längesen.

Ätstörningen är den pissigaste sjukdomen jag haft och jag vill bara strypa den, kasta skit på den, spotta på den och begrava den levande. En riktigt långsam jävla död vill jag ge den.

3 kommentarer:

  1. Och jag kommer alltid kämpa för "det går att bli frisk". För det går! Alla kanske inte kan eller ens har förutsättningarna. Men att inge hopp är viktigt, utan att lägga någon press. Men det går att bli helt frisk och fri. ❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Blir SÅ glad att höra detta! Jag vill tro det förfarande men det är riktigt knöligt emellanåt. <3

      Radera
  2. Jag tror att ALLA som haft en ätstörning kan bli mestadels frisk ifrån det. Men att man alltid kommer att ha "rester" som du säger. Jag själv skulle t.ex. säga att jag absolut inte är aonrektiskt längre, men att jag har fortfarande ätstörda tankar som går upp och ned dagligen, men att inte inte är såpass grova att det tar över mitt psyke helt och hållet.

    Och tror jag är rätt lik med dig över att skämmas inför sin pojkvän. Jag vet att jag själv "vill" sova i leggings, även om det är varmt. Men man blir på gott och ont då mer "avslappnad" i sig själv, när man dricker alkohol. Men har också märkt att vissa gånger så hatar jag min kropp ännu mera då.

    Vet inte hur mycket/lite du känner igen i det jag säger.
    Men jag håller med om alla personer som haft en ätstörning, blir nog aldrig helt frisk. Men att man kan bli såpass "frisk", så att det inte tar över ens liv. Att man ha kontroll över det på ett annat sätt. Ätstörning är ju i sig om... "kontroll"

    SvaraRadera

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)