Sofia Vähäjylkkä: Chockfasen efter en våldtäkt

torsdag 31 maj 2018

Chockfasen efter en våldtäkt

Har precis sett Uppdrag Gransknings avsnitt om Fredrik Virtanen och Cissi Wallin och blir smått spyfärdig på hur de framställer det hela. Jag kan inte på något sätt säga vem som har rätt eller inte men de punkter de ifrågasätter Cissi om är just de punkter som gör henne trovärdig. Den som varit med om ett trauma, ett sexuellt övergrepp, och sedan hamnat i chockfas (vilket de flesta gör) kommer att hålla med mig.

Vittnet till Cissi berättar i förundersökningen att Cissi berättat att hon och Virtanen legat och närmast fnissat lite åt det. Cissi bekräftar. Uppdrag Granskning ser det uppenbarligen som något som kan minska hennes trovärdighet, men för den som vet och varit där så förstärks det snarare. Chockfasen efter en våldtäkt är man alldeles för obildade om idag.

När jag var med om våldtäkten 2011 gick jag hem med ett gäng som varit på samma hemmafest. Jag gick några meter bakom honom, äcklad av att han varit "taskig" efter att jag någon halvtimme till timme innan suttit och gråtit instängd på toaletten. Ja, det var så jag beskrev det, som att han varit fruktansvärt taskig. Det framkommer i mina journaler under tiden jag gick på BUP att jag i början verkade vara nära att bli utsatt, men ju mer samtalen flöt på så visade det sig att jag faktiskt blivit det. Och inte ens när min terapeut förstod så förstod jag. Jag förstod inte förrän hon sa rakt ut till mig: "Sofia, du har blivit våldtagen." Och när hon sa det så svartnade allt. Det var då helvetet började på riktigt, när hon rev min mur av chock. Då hade det gått en månad. En månad, och jag hade till och med följt min kompis hem till honom för att köpa hasch någon vecka tidigare. Jag hatade honom men han hade saker jag kände att jag behövde, saker som kunde hjälpa mig att fly verkligheten (trodde jag), men jag förstod inte varför jag kände ett behov av att fly där och då. Jag hatade honom, han hade gjort mig fruktansvärt illa, men jag förstod ändå inte.

Andra gången, när jag blev utsatt för ett sexuellt övergrepp, var chocken tydligare på ett sätt, men den gick över till förnuft och klarhet fortare. Jag åkte hem med mina föräldrar, några släktingar och kompisar till dom som varit på krogen. I bilen minns jag att jag satt och sa: "alltså VET NI vad hon gjorde" och "hon var helt sjuk!" Vi skrattade och hade roligt i bilen men det vände direkt när jag kom hem och gick och la mig i min ensamhet. Då kände jag en fruktansvärd känsla komma över mig. Samma känsla som jag känt en gång tidigare och jag minns att jag tänkte att det måste vara mig det är fel på. För det händer inte två gånger. Det är omöjligt. Går inte.

Jag inser att när jag skriver och publicerar detta så kan det minska min trovärdighet. För rent logiskt så beter jag mig väldigt konstigt perioderna efter övergreppen för att ha varit med om så jobbiga saker. Men sanningen är att det ser ut så. Man förstår inte, chockfasen sätter käppar i hjulet för det. Men säg aldrig, använd aldrig, beteendet direkt efter ett trauma som något slags bevis på att det inte har hänt. Många gånger är det mer ett bevis på att det faktiskt har det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)