onsdag 7 februari 2018

The entrance of psychobloggen

Såna här stunder är det verkligen tydligt att jag är sjuk. Min känslomässighet är min styrka samtidigt som det är ett fruktansvärt handikapp. Jag vet att ni tänker att "hon är bara heartbroken, det är inget sjukligt i det" men det är just såna här saker som triggar sjukdomen. Jag känner lycka på en nivå andra inte gör men i och med det så känner jag en djupare ledsamhet och sorg också. Det hänger ju ihop.

Jag sa en gång att jag trodde att ingen kunde leva med mig om jag inte gick på mediciner. Svaret jag fick var "ja, så kanske det är". Jag tror så än idag och det är svårt att acceptera. Jag är bara älskvärd ur relationsperspektiv när jag medicinerar. Ingen skulle klara att leva med mig annars. Och även nu när jag medicinerat i flera år så är min känslomässighet överdimensionerad. Det finns inga piller som kan bota det helt. Det går inte att bota mitt jag helt.

Det finns saker långt inne i mina tankar som jag inte kan dela med mig av. Skulle jag göra det så skulle det bli så tydligt för er att jag är sjuk. Det hade varit skönt att göra det men det skulle vara att utelämna mig helt. På ett sätt som aldrig skulle kunna återkallas eller repareras.

Jag är skvatt galen. Jag är faktiskt det. Jag är en sån där psychobrud som känner allt i extremer. Jag kan från ingenstans känna extrem lycka över små jättekonstiga grejer. Jag kan likväl känna lust att dö av dom. Ja, så extrem är jag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)