onsdag 28 februari 2018

Positivt och negativt med att ha en diagnos

Vi läser en väldigt intressant delkurs i skolan just nu som handlar mycket om psykisk ohälsa och diagnoser. Jag gillar verkligen när kurser öppnar upp för nya synvinklar och vågar ge kritik på sånt som är allmänt "bevisat" som bra och självklart i samhället, även om jag inte alltid själv håller med. Kursen just nu har fått mig att fundera en del på min egen diagnos, på vilka sätt den är en hjälp och på vilka sätt den också är negativ. Nedan har jag radat upp några saker av vad jag själv tycker är positivt och negativt med min egen diagnos (bipolär typ 2). Det finns såklart miljoner exempel till så detta är bara några saker av många.


Positivt:
Jag får större förståelse för varför jag skiftar så mycket i humöret, varför jag kan bli så outhärdligt nedstämd men också så galet lycklig. Tidigare har jag slagit ned på mig själv på grund av det så det känns skönt att det finns en förklaring till varför jag "är som jag är".

Diagnosen har gett mig bra verktyg att förebygga skov. Till exempel vet jag att jag inte bör mixtra med sömnen för mycket då det kan leda både till depressioner och hypomanier om sömnen är dålig för länge.

Jag vet i större utsträckning idag vad jag ska vara uppmärksam på för tecken så att jag snabbare kan bryta om jag är på väg in i en depression eller en hypomani.

Det är lättare att hitta en fungerande medicinering då man vet att bipolära sällan blir bättre av enbart antidepressiva läkemedel utan behöver oftast komplettera med stämningsstabiliserande också. Att jag inte mått bra utan stämningsstabiliserande hur mycket antidepressiva jag än provat har varit ett starkt tecken på att det fanns en bipolär sjukdom i grunden.

Negativt:
Jag blir ofta nojig och stressad när jag uppvisar tecken som man bör vara uppmärksam på, när det egentligen handlar om en helt adekvat känsla/reaktion. Om jag varit låg i några dagar kan jag bli rädd att jag håller på att bli deprimerad när det i botten faktiskt finns en relevant orsak till att jag är låg. Jag blir ofta nojig och stressad "i onödan".

Att man många gånger inte vet vad som är en själv och vad som är sjukdomen. Jag tror/vet att jag är en väldigt känslomässig person i grunden, även om det bipolära skulle raderas, så det är ofta svårt att veta vad som är sjukligt och inte. Jag försöker faktiskt sansa mig i att det bipolära är en del av mig själv även om många tycker att man inte ska göra så. Jag kommer ju få leva med det här resten av livet så på nåt sätt blir det ändå en del av mig själv.

Att många applicerar stereotyp-bilden av bipolär sjukdom på mig trots att sjukdomen yttrar sig väldigt olika från person till person. Många blandar också ihop bipolär typ 1 och typ 2 och där kan det bli väldigt fel då de kan skilja sig mycket på många sätt.

Allt krångel med vården, medicinering och läkarintyg. Denna punkt hänger samman med den förra - att man inte har koll på de olika typerna av bipolär sjukdom. På grund av diagnosen har jag ett villkorligt körkort där jag måste skicka in läkarintyg varje år för att de inte ska dra in körkortet för mig. Intyget måste skrivas av en psykiater (högre uppsatta inom psyk som kostar mer att träffa och som ofta är väldigt upptagna och svåra att få tid hos) och det kostar mig cirka 700 kronor per år och gång. Trots att psykiatern skrivit i intygen till Transportstyrelsen att jag inte behöver dessa kontroller så vill de ha in intyg iallafall. Det handlar helt och hållet om okunskap och de vill inte förlita sig på att psykiatern vet att jag inte är osäker i trafiken. Jag tar genom dessa intyg och besök upp onödig tid för både mig själv, psykiatern och andra patienter, samt att det kostar mig en rejäl slant för något som egentligen inte behöver göras.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)