onsdag 7 februari 2018

FU

Min blogg suger verkligen just nu men jag kan inte göra så mycket åt det. Jag kan bara inte låtsas att allt är som vanligt när jag mår så här. Det är outhärdligt och jag funderar verkligen vad det är för mening med nånting över huvud taget om man ska få lov att må så här. Det är en pina att bara vakna på morgonen. Tiden går så oerhört långsamt och det första jag tänker när jag slår upp ögonen är hur f-n jag ska klara av dagen. Hur gör man när den man älskar lämnar en, när det kommer från ingenstans, utan förvarning? När det i ens värld bara finns en person man vill vara med men att den personen plötsligt bara klipper? Jag är så övertygad om att det inte finns nån annan. Säger nån att det finns miljontals fiskar i vattnet så blir jag bara sur. Det spelar ingen roll om det finns miljontals gudar ens, för dom gudarna är inte han.

Jag lockas hela tiden till att göra något dumt mot mig själv. Slå mig själv för att det ska göra ont nån annanstans än i hjärtat, om än bara för en stund.

Jag ser inget ljus. Och mitt i det här förväntas jag på nåt sätt att leva vidare. Orka plugga, orka jobba, orka vara. Jag orkar inte ens existera just nu. Jag känner mig misshandlad inombords.

Jag hatar allt.

1 kommentar:

  1. Jag skulle nästan kunna skriva ett "brev" till dig, men samtidigt är det svårt att finna de rätta orden och formuleringarna.

    Men jag känner mycket igen mig i det du skriver.
    Och jag vet själv om 2 personer, som ena har borderline (lutar ju åt bipolär) och en person som dels sagt att den kanske har det, men vägrat få en diagnos och vägrat mediciner, efter att upplevt att psykvården inte bryr sig på rätt sätt. Att de bryr sig mer och symtomen än själva individen.

    Men i ditt fall så är och TROR jag att medicinering är viktigt! Även om jag inte känner dig. Så verkar du vara en fin människa, även om du är väldigt "svart&vitt" i ditt psyke.
    Men (rädd om jag formulerar mig dumt, mest för jag egentligen inte alls vet hur just DU känner med allt!) men jag hoppas faktiskt att du försätter. Och vet inte om och hur mycket du har någon form av psykologkontakt, men med tanke på att du verkar haft bra läkare/kontakter inom psyken. Så hoppas jag att det kompletteras med det.

    Sedan hoppas jag att allt med blir och känns bättre för dig. Vare sig du får tillbaka honom eller ej. För det som är viktigast är att DU mår bra, att vara den där är. Med eller utan mediciner!
    Och märkt på dina tidigare inlägg sedan innan att du faktiskt är en väldigt stark person. Jag är imponerad utav dig. Och dina närmaste tycker garanterat samma saker och MER om dig!

    Ta hand om dig!
    Och ber som ursäkt om du upplever detta ett oförstående svammel...

    SvaraRadera

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)