onsdag 3 januari 2018

Frustration, dålig självkänsla och dåliga råd


Har ni någonsin velat något så mycket att ni nästan går sönder inombords för att ni inte vet hur ni ska gå tillväga för att nå det? Jag känner så varje dag nu för tiden, och det jag så gärna vill nå är bättre självkänsla. För jag vet att min självkänsla inte är bra, sämre än jag först trott till och med nu när jag vågat se sanningen i vitögat, och den ställer till med en hel rad negativa saker. Typ:

  • Min tillit till andra sviktar ofta för att jag, på grund av min dåliga självkänsla, ser goda anledningar till varför folk skulle svika mig. Jag är ju en ganska kass människa och varför skulle en kass människa få gott tillbaka? En kass människa förtjänar väl ett kasst beteende tillbaka?

  • Jag har svårt att ta kritik. När någon kritiserar mig eller något jag gjort eller gör så hamnar jag automatiskt i ett starkt försvarsläge. Jag tar kritik personligt alldeles för ofta och det beror, iallafall delvis, på min dåliga självkänsla. När någon kritiserar mig tar jag kritiken som en bekräftelse på allt dåligt jag tänkt om mig själv. Jag hamnar i ett försvarsläge jag inte kan undvika fast jag verkligen vill och det slutar med att jag ibland går på lite för hårt tillbaka. Jag försvarar mig själv hårt för att jag verkligen inte vill vara den dåliga människa jag ibland tänker att jag är. Och efteråt får jag jättedåligt samvete och ångrar mig men då är det redan "försent".

  • När jag blir underkänd på uppgifter i skolan så kopplar min hjärna det automatiskt till att jag är korkad, att det är skrattretande att jag ens kunnat tro att jag ska klara av skolan.

  • När jag väl tänker att jag är bra på saker, för mitt självförtroende ligger på ett mer stabilt plan än min självkänsla, så tänker jag efteråt att jag är egoistisk. Fy vilken egocentrisk, narcissistisk, självgod människa jag är. Är jag psykopat? Här går jag runt och tänker att jag kan saker, är bra på saker och det är så fult att tänka så. Och att jag till och med ibland SÄGER att jag kan saker? Det är ju hemskt!

Jag lyssnar på mycket ljudböcker och poddar om människor och personligheter. Jag älskar att lära mig mer om människan och psyket och därmed också mig själv. Det för gott med sig men kanske också lite ont. Det har fört med sig att jag reflekterar mycket om både mina bra och dåliga sidor. Det har fått mig att inse svagheter som jag gärna inte haft, men ändå sådana svagheter som många människor har. Svårigheten att ta kritik är en sådan sak. Jag har länge förnekat det, så till den grad att jag faktiskt själv trott på att det inte är sant. Klart jag inte har svårt att ta kritik, det är ju du som framför den på ett dåligt sätt? Nu när jag vet att jag faktiskt har svårt att ta kritik så vill jag självklart jobba på det men det är här allt stannar. HUR jobbar jag på det? HUR får jag bättre självkänsla?

Jag har börjat med klyschiga saker som "skriv ner tre bra saker om dig varje dag" och har börjat lyssna på böcker om hur man stärker självkänslan. De där tre sakerna är förvånansvärt svåra att komma på men jag förlorar ju ingenting på att prova. Det sjuka med boken är att jag blir så utmattad av den, trött, och jag drar mig för att slå på just den boken och fortsätta lyssna. Så fort jag stoppar lurarna i öronen tänker jag bara "jag är dålig jag är dålig jag är dålig". Och det är det väl inte meningen att den ska få mig att tänka?

Jag känner mig ärligt talat helt lost i mig själv just nu. Och vad gör man när man inser sina svagheter, vill jobba på dom, men bara får diffusa råd? "Bestäm dig i förväg innan du ska göra något och att du ska strunta i om det blir bra eller dåligt, fint eller fult." Alltså "strunta i-råd" är så värdelösa! Inser att jag låter extremt pessimistisk just nu men HUR struntar jag i saker? Det är lätt att sväva runt med "skit i det" och "det är inget att bli ledsen/besviken över" men på vilket sätt ska det hjälpa mig? Jag förstår inte.

Som sagt. Helt L-O-S-T.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)