tisdag 24 oktober 2017

Dagboksutdrag #1

Här kommer första dagboksutdraget. Att gå igenom dagböckerna är riktigt tungt samtidigt som jag ibland kan sitta och skratta åt hur knäpp jag är. Jag skäms en hel del när jag läser, och mitt språk är inte alls bra utan jag har bara kastat ur mig allt så fort jag kunnat utan att tänka på att det ska se verbalt bra ut eller vara flytande i texten. Det förstår jag att jag gjorde för tanken var ju inte att någon annan än jag skulle läsa det här. På grund av det har jag ibland ändrat något ordval i texterna för att de ska bli begripliga för andra på samma sätt som för mig själv som vet precis vad jag menade när jag skrev det jag skrev.

Det här utdraget är från andra gången jag besökte BUP, strax innan jag fyllde 17 år.


--
19 juli 2010

"Att kunna lyssna på Håkan och ändå känna att man kommer klara sig i livet måste betyda att det snart blir bra. Det måste det bli. (...).

Jag minns vad psykologen sa till mig. "Du är så stark som tagit dig igenom det här helt själv." Önskar jag minns vad hon hette. Isabelle? Hon var så där flickigt söt med sin klänning och allt. Brunt hår och så sa hon "ja juste" hela tiden för att stämma in i allt jag sa.
Och tjejen i väntrummet med rödstreckade armar. Jag insåg då hur illa det kan gå. Och jag tyckte så synd om henne.

Det bästa med det här är att jag blir stark. Starkast. Jag har redan vågat berätta att jag skurit mig. Folk blir så förskräckta. Dom skulle aldrig tro nåt sånt om mig. Jag kanske inte ser ut som en sån, men hur ska "en sån" se ut egentligen? Hon kan se ut hur som helst. (...). Vem som helst kan vara den man aldrig skulle tro.

Kanske tänker jag för mycket. Det värsta är att folk tror att jag inte tänker alls. Minns inte hur många gånger X sagt att jag ska lära mig att tänka, att jag "borde förstå" det och det. Om hen bara visste. Tänka är det enda jag gör. Hela tiden. Vad tror hen att jag gör varje gång jag "ser ledsen ut"? Tänker.
Alla tycker att jag ser ledsen ut hela tiden. Eller ofta. Jag märker det inte själv. Kanske för att jag vet nu att jag inte behöver gömma mig bakom ursäkter och låtsasleenden. Jag kan vara den jag är. Jag är glad när jag är glad, ledsen när jag känner så.

Minns när jag gick ut på bryggan vid Lillsund. När Linda (syster) kom och pratade med mig och jag bara grät. Det kändes skönt. Inte behöva dölja nåt.

(...).

Det känns konstigt att mamma och pappa vet allting om mig. Förut visste dom ingenting. Så många gånger jag funderat på att gå in i mamma och pappas rum efter att jag skurit mig och förbannat Gud eller vem det nu är som gett mig ett liv. Varför gav dom det till en sån som mig, som inte kan hantera det? Så många gånger jag velat berätta. Slippa ljuga och låtsas vara någon jag inte är. Och berätta är det bästa jag gjort i hela mitt liv."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)