onsdag 2 augusti 2017

Jag behöver vila

Jag känner mig utmattad. Jag har haft inslag av små dippar i vardagen ett tag nu men som jag inte lagt någon större vikt vid. Nu har jag kommit till det stadiet där jag börjar bli rädd och orolig. Både inatt och igår natt har jag vaknat av att jag är så rädd att sätter mig upp inom loppet av en halv sekund och drar efter andan, precis som i scener i vissa skräckfilmer. Jag har vaknat dyblöt av svett och förutom det så har jag sedan en eller två veckor tillbaka vaknat upprepade gånger under nätterna. Vanligtvis sover jag hela nätter utan problem men har svårt att somna. Nu har jag nästan lika svårt att somna som vanligt men vaknar så många gånger på nätterna att jag tappar räkningen.

Att sömnen förändras så drastiskt är givetvis nåt att vara uppmärksam på men det hade inte varit lika "farligt" om det inte vore att jag haft panikångestkänningar på morgonen tre till fyra gånger den senaste veckan också. Morgnarna är lugna och bra men så fort jag ställt mig vid busshållsplatsen bland alla människor så får jag svimnings- och illamåendekänslor. Paniken stegras när jag ser att bänkarna i busskurerna är upptagna så jag har helt enkelt fått sätta mig på huk rakt på backen för att det inte ska bli svart och jag ska tuppa av.

Jag vet inte varför det blivit så här eller varifrån det kommit. Om det har att göra med att jag inte äter så bra eller något annat. Jag vet bara att jag behöver vila. Jag har, som jag sagt tidigare, bara haft semester i en och en halv vecka sammanhängande sen jag fick sommarlov från skolan. Jag kanske helt enkelt är slutkörd och att kroppen och psyket därför säger ifrån? Jag kanske mest av allt skulle behöva en lång tid av vila, tid att göra ingenting. Samtidigt har jag som mål att fixa körkortet i år, det hänger över mig och jag vet inte om jag skulle lyckas skjuta undan det även om jag ville. Men kanske måste jag skjuta på det, iallafall någon vecka eller två? Tvinga mig till det? Jag vet inte. Jag vill bara inte bli sjuk och bland det värsta med bipolariteten är att man aldrig vet när det är dags för ett nytt skov. En annan orsak kan vara övergreppen. Att det av någon anledning kommer och hemsöker mig igen, att det kanske inte är bearbetat till hundra procent. Det finns ju något som heter kronisk PTSD och jag är inte sugen på att lägga till den i min lista över psykiska sjukdomar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)