onsdag 3 februari 2016

Att ha PTSD i sitt liv

Gjorde precis ett test på nätet angående PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Fick poäng som "tyder på allvarliga svårigheter med PTSD". Jag har känt att det har blivit bättre de senaste månaderna men vissa dagar slår på mig hårdare än andra och idag är en sådan dag. Att jag undviker att prata om händelsen stämmer inte, det är en fas jag kommit över, men jag har märkt på mig själv att jag är rätt isolerad och har svårt att ta mig ut och göra saker och att träffa människor. Senast jag gick på krogen inträffade till exempel en incident som påminde så mycket om händelsen i april att det vänder sig lite i magen av tanken att befinna mig där igen. Och även om jag blir förfrågad att umgås med vänner så tackar jag oftast nej. Jag har inte förstått varför jag betett mig så förrän nu, varför all ork och lust inte finns som den brukar. 
Det är alltså min PTSD som spökar och jag tror på något sätt att jag kan skydda mig själv genom att isolera mig och att tacka nej till att umgås med vänner och att festa eller att gå ut på krogen. Att festa är i och för sig en grej jag faktiskt börjat växa ifrån. Jag har haft mitt galna tonår och jag känner mig rätt klar med det, men det är inte likt mig att vara så frånvarande och omotiverad till ett socialt liv som jag är nu.

Att jag kommit fram till detta idag är på grund av att jag verkligen inte känner igen mig själv vissa dagar. Jag stänger av mina känslor, är lättirriterad och har svårt att koncentrera mig och att somna på nätterna. Jag sover dåligt och vaknar svettig av mina drömmar nästan varje morgon och jag är lite inne i en fas då jag varken känner kärlek eller lust till någonting. Inte ens till mina närmaste, hur hemskt det än låter, men jag kan inte rå för det. Jag är sur och grinig och det hjälper inte hur mycket jag än försöker hålla band på mig själv, det kokar över ändå. Jag känner mig som en kall, dålig människa. Otacksam, bortskämd, nån som ser ner på andra och bara tänker på sig själv. Jag vet att jag inte är sån egentligen men det posttraumatiska har ett övertag vissa dagar. Den ilska, sorg och ledsamhet jag kände när det hände, och kanske fortfarande känner inombords, slås på i mitt vardagsliv. Kanske för att jag inte är klar med att känna de känslorna. De slås på när någon skrattar när jag inte tycker att det är roligt, när jag måste vänta på någon som är långsam, när någon avbryter mig när jag läser eller ser på tv, när någon uppmanar mig att göra saker och försöker bestämma över mig. Jag känner mig kvävd av de sakerna och jag hatar att jag känner så. Jag har provat att andas djupt och räkna till tio, jag har upprepat ett mantra i mitt huvud där jag säger åt mig själv att "det är okej, du överreagerar bara" och försökt tvinga in glada tankar i mitt huvud men det funkar inte. PTSD:n är starkare än så.

Jag vet inte vad jag egentligen vill ha sagt med detta inlägg. Kanske säga förlåt för att jag är arg och sur jämt och att ni ska veta att jag verkligen försöker mitt bästa. Kanske för att någon själ därute ska förstå, för att mina vänner och närstående ska veta att jag inte är frånvarande med flit och att alla gånger jag stänger in mig i min egna lilla värld så vill jag bara tysta mitt huvud och det som påminner. 

PTSD är ångest, ilska, sorg, stress. När känslor man har över från en tidigare händelse pyr ut i små vardagssaker som är helt irrelevanta. Jag behöver nog känna allt det där men känslorna kommer utan hejd. De är för stunden helt ologiska men på djupet så logiskt det kan bli.

1 kommentar:

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)