fredag 18 september 2015

Stoltheten hos den ätstörda

Känner att jag måste skriva detta inlägg på grund av omständigheter och hur svårt det är att förstå en person som är sjuk i ätstörningar.

Har många gånger fått höra hur utomstående personer blir upprörda över den stoltheten som bor i en person med ätstörningar. Hur den sjuke kan bli glad och stolt när man påpekar en viktnedgång, att man äter för lite, ser ut att bestå av bara skinn och ben och så vidare. Och ja, det stämmer, man blir glad och stolt. Men den glädjen sitter i själva sjukdomen och inte i den person som bär på den.

Att ha ätstörningar är mycket som att vara två olika personer. Det är som att någon bosatt sig i din hjärna och dirigerar dig när det gäller i princip allt i ditt liv. En röst som bestämmer vad, när, hur och om du ska äta och träna eller inte. Till och med om du ska umgås med dina vänner och vilka kläder du ska ha på dig. Om du vågar borsta tänderna eller ta en alvedon när du har huvudvärk (tandkrämen och huvudvärkstabletterna kan ju vara fullproppade med kalorier och att bli tjock är ätstörningens värsta fiende). Den rösten blir starkare och starkare ju längre man går obehandlad och till slut kan det bli så att sjukdomen är mer av din identitet än vad du själv är. Ju längre tid sjukdomen har på sig att fästa desto gladare och stoltare blir man över saker som utomstående finner helt obegripligt att kunna glädjas åt. Hur kan man bli stolt när utomstående påpekar ens magerhet? Hur kan man skratta till lite när man blir påkommen med att inte ha ätit under hela dagen? Jo, för att ätstörningen tar över, är stolt och glad över dig, och det syns igenom. Det ser ut som att den sjuke är genuint glad och stolt över att vara sjuk, att vara ett "psykbarn", men glädjen är inte inneboende hos personen i sig. Den bor i sjukdomen och det är viktigt att komma ihåg.

Ibland önskar jag att man kunde ta ut den där rösten ur huvudet och placera bredvid den sjuka som en fysisk person. Att man kunde se hur dessa två personer beter sig under dagen. Hur man står i cafeterian i skolan och velar och diskuterar om man ska äta eller inte. Ditt fysiska, verkliga, jag skulle säga att "snälla, jag är faktiskt jättehungrig och mår inte bra" medan sjukdomen skulle håna dig och svara med att "då får du skylla dig själv om du blir fet och äcklig och att du kommer att dö ensam" och bokstavligt dra dig ut på en promenad för att få ihop dina två-tre timmar motion per dag som har satts som ett minimum.

En ätstörd person ser utåt sett ut att vara glad och stolt över sin sjukdom. Hon kanske ser ut att vilja ha uppmärksamhet och klappar på huvudet för att det är så synd om henne. Det stämmer inte. Det är sjukdomen som vill det och ju mer bekräftelse och näring sjukdomen får, desto mer äter den av ditt riktiga jag. För det finns inte plats för två personer i en kropp. Får den ena sin vilja igenom så försvinner lite av den andra och tvärtom.

Så klandra inte och ifrågasätt din närstående som är sjuk. Bli inte arg och upprörd när hon stoltserar med sin sjukdom. Låt det gå förbi och uppmuntra hennes riktiga jag. Hjälp henne att komma tillbaka. Det är det bästa du kan göra.

1 kommentar:

  1. Jag vet att jag med kunde rent ut sagt skratta åt folk, de gånger som de sa att jag var mager.
    Dock var det skillnad på när man var i skolan/vänner, och med familjen.
    Med sina vänner var jag mera öppen om vad lite jag åt. Medans jag ljög inför mina föräldrar om hur "mycket" jag åt.

    Och sedan detta med att "stoltsera" sin viktnedgång. Har mycket ha med ett kaos, som man har i hjärnan. Och med viktnedgång så anser man att man får mera kontroll över detta.
    Mycket med anorexi kan ha med "äcklan" över sin kropp, men även för att måste ha något att "kontrollera över"...
    Man anser ju att man har lyckats med något, när man gått ned i vikt när man har t.ex. anorexi...
    Men det komiska med sjukdomen. Är att man i grund och botten, INTE ALLS har kontroll...

    SvaraRadera

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)