onsdag 9 september 2015

Snart kanske jag drunknar

Det var längesen jag skrev om mitt psykiska mående nu och det har sin förklaring. Jag började jobba på allvar igen, efter 9-10 månaders uppehåll, sista veckan i juli och sen dess har jag legat under vattenytan och hållt andan. Ett tag har jag njutit och älskat det, för att senare känna att lungorna börjat kippa efter luft och är på gränsen att explodera. Och börjar göra lite ont. Det gör fysiskt ont alltså. Sticker och är obekvämt.

Det är mycket som jag inombords fortfarande mår dåligt över. Jag är medveten om att jag stänger det inne och låtsas så gott jag kan att det inte finns, men jag har inte tid eller lust att må dåligt just nu. Det är som vampyrerna i Vampire Diaries ni vet? "Oh no, she switched her humanity off!" och så lallar man runt och försöker hålla sig känslokall. 

Jag vill så gärna vara kvar i mitt flow och i den halvfalska energi jag haft så länge nu. Mest för att jag äntligen är igång och för att det inte finns någon hjälp att hämta. Jag har stått i kö till KBT-terapi i månader nu. Ungefär lika lång tid som jag  struntat i att ringa psykologen då hon bara skickar hem mig med massa papper om mina tillstånd, texter med råd och hjälp och läser fakta ur sina uppslagsböcker istället för att gräva i vad som verkligen gör ont. Jag har gått på öppenvårdspsyk sen i november och jag har bara gråtit under ett enda samtal. En gång har det ventilerats ordentligt och det duger inte. Jag vill att nån ska ta i mig med sina bara händer och få mig att känna som att jag brutit alla ben i kroppen. Jag vill gråta tills huden torkar ut och skrumpnar, skrika tills stämbanden går av och bli slagen tills varje millimeter av min kropp är blå. Först då kan jag börja om och bli okej igen. Men jag väntar. Och väntar. Och väntar.

Jag vill att nån ringer och vill ta hand om mig. Som kan ge mig en tillit värd guld och kan hjälpa mig att bli okej med mig själv och allt jag varit med om. Som vet att jag måste gråta och hulka som ett litet barn och gå igenom saker som är förbannat svåra.
Jag vill att min advokat ska ringa som jag försökt få tag på i flera månader. Han som har hand om mitt ärende hos polisen och är menad att stå upp för mig när jag själv inte står lika stadigt, men han har aldrig ringt. Aldrig.
Jag vill få ett brev i postlådan där polisen skriver att ärendet är uppklarat så jag kan gå vidare med mitt liv och slippa känna att övergreppet fortfarande är aktuellt, pågår i detta nu.
Jag vill kunna krama och bli kramad av min pojkvän utan att känna att alla minnen kväver mig. Utan att äckel och smuts kommer upp på näthinnan och jag får panik och måste skydda mig själv från en fara någon annan utsatt mig för. Jag vill inte vara arg mot honom längre. Ilsken, lättirriterad och tvär.

Jag vill så mycket i livet och är redo att gå igenom berget av skräp jag blivit påkastad. Men jag väntar och väntar. Det finns inte tid för mig ännu. Så jag fortsätter hålla andan så hårt jag kan trots att jag börjar tro att jag kanske kommer att drunkna. What's humanity, liksom?

1 kommentar:

  1. Hoppas verkligen det kan vända och att du kan få må helt bra!
    SV Ja visst är det kul :) Byta erfarenheter och ge varandra perspektiv :)

    SvaraRadera

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)