måndag 21 september 2015

En sjukhussäng eller himlen

Min blogg är viktig för mig. Många utkast skriver jag utan en tanke på att publicera det. Jag måste bara få ut sånt som gör ont så att jag ska få plats med mig själv i min kropp utan att det skaver. Det tyngsta jag skrivit delar jag med mig av nu. Kanske kan jag bli ännu lite lättare? Kanske kan jag på något sätt bli lite mer förstådd? Jag vet inte. Hoppas. Det här var första gången (och den absolut sista hoppas jag) som jag tog en överdos. Det här är vad en djup depression kan göra med människor, det är det här så många säger men ryck upp dig till.

"När jag öppnar dörren till mitt rum är blodfläcken på kudden det första som når mig. Den stabilitet och ströglädje jag vistats i under dagen slits ifrån mig som en matta under fötterna. Djävulen dränker mig i en balja av iskallt vatten. Tvingar mig att suga in all ondska och dödslängtan som sitter kvar i blodfläcken.
När jag kom hem den kvällen hade jag och Felix bråkat. 
Igen. 
Det blir så ibland när vi festar ihop och jag var så arg att jag kokade. Besviken på att det enda som höll mig ovanför vattenytan togs ifrån mig. Så tänkte jag då, i mina katastroftankar, att nu var han också borta. Jag hade inget annat val än att dö och det kändes helt åt helvete men ändå helt åt helvete rätt.
Jag vägrade sova bredvid Felix och han hade lagt sig i soffan i vardagsrummet utan ett ord. Han är snäll på det viset. Även om vi skrikit oss hesa på varandra under kvällen så vägrar han alltid att låta mig sova någon annanstans än i min egna säng.
När jag blev ensam rycktes jag bort i tankarna om mina mediciner som jag måste ta.
Kartan med stämningsstabiliserande var nästan tom och jag tryckte frustrerat ut de resterande i handen. Visste att de dög inte. Inte nu, inte så här. 
Tjejerna i bipolärgruppen kunde äta säkert tiotals om dagen, i rekommenderad dos, så jag gick prompt på nästa karta, den för morgonen. Jag tryckte ut kapsel efter kapsel tills jag hade en handfull rosa blandning i handen.
Gelatinhöljena klibbade sig äckligt i munnen men jag var säker. Det skulle ta slut nu. Äntligen.
Jag klunkade slut på det halvljumna vattnet för att vara säker på att allt gick ner men trots det kände jag klumpiga konturer av kapslarna i halsen. Jag lät det vara. Då visste jag trots allt att de var där, på rätt ställe.
Jag trodde jag skulle känna mig klar men skulle jag dö så kunde jag iallafall få göra det utan ångest. För vad spelar det för roll, tänkte jag. Där jag skulle vakna skulle varken tabletter, våldtäktsmän eller psykiskt instabila finnas. Jag skulle bli renad och det skulle bli fantastiskt. 
Det skulle vara som en himmel, en sån alla överdrivet kristna pratar om och som det finns bilder av i Barnens Bibel. Det skulle dofta av blommor, himlen skulle alltid vara blå, solen skulle aldrig gå ner och alla skulle bara förenas i ett och äta vindruvor ur klasar medan Jesus välkomnade oss med öppna armar. Ovanför hans panna skulle glorian lysa starkare än självaste solen och det skulle vara överflöd av lycka och rikedom.
Okej, kanske inte riktigt så, men det skulle åtminstone vara ljust, jätteljust, och inte bara på himlen utan också i mig.
Jag drog bestämt ut den mittersta byrålådan och rotade otåligt fram rakbladshuvudena till min rakhyvel som jag köpte på Gekås i höstas. Jag rev upp den lilla kartongasken och delade Ullaredloggan mitt itu i otålighet.
Jag la mig i sängen, gjorde mig beredd. Lät blodet rinna längs halsen så länge tills jag kände mig redo att somna in. Nu var jag fri. Jag skulle vakna någon annanstans.
Jag krängde på mig innebandytröjan och drog upp dragkedjan så att såren och det rinnande blodet inte skulle synas. På bordet bredvid sängen fick stöket samsas med de tomma tablettkartorna. 
Så de vet vart jag har tagit vägen, tänkte jag. Antingen vaknar jag i en sjukhussäng någonstans eller i himlen. Var som helst men inte här."

(Är absolut inte självmordsbenägen idag utan mår faktiskt ganska bra, så oroa er inte!)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)