torsdag 9 april 2015

PTSD

Utan att gå in detaljerat så kan jag säga att den grej som hände i helgen har utlöst min posttraumatiska stress igen vilket gör att det fortfarande är ganska tyst här inne. PTSD är en svår och komplicerad sak att berätta om, den går bara att förstå om man själv varit där men jag tänkte ändå berätta lite om det för er som inte vet vad denna bokstavskombination betyder.
Lite kortfattat så är det en situation man hamnar i om man blivit utsatt för en händelse som inneburit livsfara eller en grov kränkning av ens integritet. Det kan vara att man upplevt krig, misshandel, kidnappning, naturkatastrofer, isolering, tortyr, olyckor eller som i mitt fall våldtäkt och sexuellt övergrepp.

Det innebär alltså att det jag varit med om spelas upp om och om igen i mitt huvud, det känns som att det aldrig tar slut. Det är där så fort jag slår upp ögonen på morgonen och jag får panik när folk rör mig på vissa sätt eller tar i mig för hårt. Jag har ont, så ont att jag ibland tror att jag har nån inre skada i kroppen fast jag vet att det är psyket som orsakar det. Trycket över bröstet gör att jag har svårt att andas, det känns som mina revben klämmer ihop mina lungor och mitt hjärta så andningen inte får plats. Huvudet dunkar och jag knaprar alvedon hela dagarna. Mina sinnen är knivskarpa, från att inte ha kunnat sortera ljud och intryck så hör jag plötsligt precis allt och i kombination med min förkylning så gör det att jag hela tiden är på helspänn. Som att jag på nåt sätt vet att att det kommer att hända igen och igen fast förnuftet vet att det inte är så. Det är så tröttsamt att hela tiden vara redo för krig. De senaste dagarna har jag inte ens orkat umgås med min familj utan att få lov att stänga in mig, dra täcket över huvudet och bara andas emellanåt. Vara ensam så att ingen kan komma åt mig.

Jag är så ledsen att saker händer som gör att jag mår dåligt. Började året med två veckor i Säter, en kär vän gick bort bara tjugo år gammal, en närstående har fått ätstörningar och nu det som hände i helgen. Har fått livet i någon sorts rullning flera gånger den senaste månaden, sen händer saker som gör att jag måste backa dubbelt så långt. Jag tänker hela tiden att "nu kan det ju inte bli värre" så sker saker om och om igen som hela tiden motbevisar det och som bromsar mig från livet.

Vet inte om ni förstår vad jag svamlar om riktigt men oavsett så vet ni nu varför jag är tyst. Måste lappa ihop alla trasiga bitar av mig själv och hur lång tid det tar vet jag inte.

1 kommentar:

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)