söndag 11 januari 2015

En dag på avdelningen

08:00
Väckning och frukost. Mår ofta helt okej just vid väckningen om än något dåsig, får min medicin, Venlafaxin 75mg. Får i mig lite fil och flingor men har ingen särskilt bra aptit.

10:15
Samtal med doktor (ej varje dag dock) och vi diskuterar mående, resultat av blodprover  och kommer överens om en ny, ökad, sänkt eller fortsatt medicinering.

11:45
Lunch. Börjar känna mig övertrött, orkeslös. Vissa dagar orkar jag hålla mig uppe i vardagsrummet eller spela kort med de andra ett tag. Äter bra.

13:30
Tar en promenad tillsammans med skötare och några patienter. Ibland går vi bara till kiosken på andra sidan vägen, ibland en lite längre sträcka.

14:00
Sover. Utmattad, finner ingen glädje i någonting i princip. Ångest över att måendet och orken tryter och över att den går upp och ned hela tiden utan att jag har något i min makt att göra nåt åt det.

15:45
Middag. Väcks eller vaknar av mig själv en liten stund innan. Dålig aptit men äter ändå. Försöker pigga upp mig själv med sötat te eller läsk.

18:30
Kvällsfika. Känner mig ofta sämre och otroligt uppstressad, kan inte sitta still. Brutal ångest, oro och nervositet inför eller efter besök av närstående, eller när någon annan förändring sker. Knappt någon aptit alls, kryper i hela kroppen och jag går som på autopilot runt hela avdelningen tills någon lugnar ner mig och jag bryter ihop.

20:00
Medicin till natten delas ut. Jag får 50mg Propavan och 100mg Seroquel. Blir inte trött utan känner bara ångestlindring vilket gör att det är nödvändigt att ta "vid behov"-medicinen senare. 

22:00
Får insomning, klarat mig en enstaka gång på 0,5mg Theralen men får oftast lov att ta även Imovane 7,5mg för att överhuvudtaget bli någorlunda trött.

23:30-24:00
Somnar äntligen.

Ungefär så här kan en dag se ut för mig. Har redan sett ett mönster i hur jag vissa tider på dygnet kan vara ganska stabil i måendet medan det andra tider på dygnet raseras helt och jag mår skitdåligt. Jag blir alltid trött och sover en stund vid tvåtiden på eftermiddagen och på kvällarna mår jag som allra sämst och är uppvarvad och går runt som på tvång tills någon tvingar mig att sätta mig ner - och då bryter jag ihop. Samma visa har det varit flera dagar i sträck nu och jag kan inte låta bli att fundera på om det är någon av medicinerna som triggar igång mig. Har liksom ingen kontroll på min off-knapp och får lust att springa runt, städa febrilt eller möblera om så jag har hela kroppen, händerna och huvudet i rörelse. När nån av personalen sen bryter det här så raseras allt och jag börjar storböla. Funderar på om det kan vara nån form av hypomani eller hyperaktivitet som kommer fram. Det är så frustrerande att vara så uppe i varv att man inte kan sluta.


Nu har jag iallafall varit hemma på permission över en natt. Igår var jag i ganska dåligt skick men nu när jag sovit ut och fått i mig frukost känns det mycket bättre. Både mamma och Felix tycker att jag ser mer närvarande ut, men bävar fortfarande inför det där extrema uppvarvandet som mycket möjligt kan komma även ikväll igen. Jag är så kluven i allt att jag är rädd att göra fel beslut eller ha för bråttom. 

Bosse har iallafall hängt med mig ända sen jag kom hem igår. Han har koll på varje steg jag tar och lägger sig mer än gärna bredvid mig i soffan, följer med mig ut och röker och har stenkoll så fort jag öppnar ytterdörren. Han gör så himla mycket för mig även om han "bara" är en hund. Han är och kommer alltid vara min bästa vän.

1 kommentar:

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)