tisdag 20 januari 2015

Bipolär typ 2

Som de flesta av er vet så påbörjades min utredning idag - och avslutades, till min stora förvåning. Hade förväntat mig månader av samtal och typ tre tusen papper, tester och skalor att fylla i men istället tog det en knapp timme innan det var klart. Jag tror att det som avgjorde var just den här depressionen som jag är inne i, att jag haft återkommande depressioner sen jag var tonåring. Den stämningsstabiliserande medicinen jag ätit i tre år och som jag slutade med på eget bevåg i somras var antagligen också en tydlig faktor till att jag sjönk ner i en depression igen. Minns att jag kände mig fantastiskt glad och energisk när jag slutade med den (rätt hypomanisk skulle jag tro) och två månader senare kantades vardagen av panikångest, agorafobi och depressiva tankar.
Fick tillbaka den här medicinen direkt när jag blev inlagd, i en ännu högre dos, och jag kände skillnad direkt. Och aldrig hade jag kunnat tro att tiden var så viktig som den faktiskt är. Idag tar jag medicinen klockan sex på kvällen istället för strax innan jag ska sova och det gör att den där dåsigheten jag haft så länge inte påverkar mig nästa dag utan bara blir som en extra hjälp att sova.


När jag nu fått den diagnosen som jag själv misstänkt ett tag så trodde jag att jag skulle känna mig extremt lättad och glad. Delvis är jag det, men det ligger också en stor sorg i det. Vetskapen om att livet kommer ha högre toppar och lägre dalar hos mig än hos andra även i fortsättningen, och att jag förmodligen kommer få lov att äta medicin livet ut. Emellanåt inbillar jag mig att de har fel, jag har ingenting, men samtidigt vet jag att jag är känsligare än andra och har alltid varit. Jag är en periodare, som jag alltid sagt. Det är hemskt men underbart samtidigt. Min styrka och min svaghet.

Imorgon blir jag också utskriven från avdelningen. Ska ringa dit så får de fixa med mina sjukskrivningspapper och allt så får jag börja kämpa på från hemmaplan. Är sjukskriven veckan ut så får vi se om jag har ork att börja gå till skolan igen nästa vecka eller om jag behöver nån vecka till att komma i balans. Har fullt upp bara med rutiner just nu. Gå upp i tid, äta regelbundet och helst röra mig lite varje dag, och sen få en läkarkontakt och följa upp med psykologsamtal. Låter så fjuttigt och enkelt när man läser det så här men hela min kropp har skrikit "NEJ" åt mig i flera månader nu. Har varit så förtvivlad när jag inte vetat hur jag ska hjälpa mig själv så nu är det dags att lyssna på vad kroppen säger. Och trycka in i huvudet att det inte beror på lathet, att det inte är mitt fel, hur mycket det än känns så. Det är svårt. Känns som jag fått en stämpel på mig över hur livet kommer se ut i och med bipolariteten, att jag alltid kommer ha hinder i vägen för det jag drömmer om. Förnuftet säger att det är fel, att det stämmer inte. Jag ska göra det jag vill oavsett. Livet är för stort för att ge upp efter snedvridna tankar.

Mitt förnuft är ganska förnuftigt. Tror jag ska lyssna på det.

3 kommentarer:

  1. Vad skönt att du äntligen har fått hjälp att tolka vad som händer och sker med din kropp och dina tankar.
    Kom ihåg att du inte är en diagnos, utan en fantastisk människa med en extra gåva.

    SvaraRadera
  2. Även fast du själv har anat detta under en tid så är det klart att det är svårt att ta in när någon annan konstaterar att det faktiskt är så. Men nu har du i alla fall fått ett svar på varför du känner som du känner och mår som du mår. Och klart du kan göra vad du vill oavsett! ♥

    SvaraRadera
  3. Som alltid tror jag att det handlar om att göra det bästa utifrån den situation man är i.
    Du har fått din diagnos och det är ett faktum. Men livet tar inte slut för det, tvärtom vet du nu vad du har att utgå ifrån. Även om diagnosen kanske klingar negativt i dina och mångas ögon, kommer den säkert också ge dig insikter, erfarenhet och stor förståelse för alla typer av människor. Jag tycker du visar på klarsynthet i och med att du förstår att dina tankar är fel. Jag känner igen det där. Det är en ständig kamp mellan det intellektuella, där man i någon bemärkelse kan förstå sig själv, tycka att man är duglig, bra, kan klara av saker, och sedan det känslomässiga, där man är sårbar, har fått utstå påfrestningar, och på så sätt hyser tvivel, misstanke och i vissa fall hat mot sig själv och sin egen förmåga. När man är medveten om denna konflikt blir det enklare att "sortera" vad i ens tankar som är sant och inte.

    sv: Men åh tack själv! Jag har nog aldrig sett mig som stark. Glad att någon ger mig respons på dessa inlägg då folk hellre kommenterar modeinlägg än sånt här tyvärr. Men jag kommer skriva mer om detta så jag hoppas du kikar in igen så jag inte skriver förgäves haha. Kram

    SvaraRadera

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)