onsdag 3 december 2014

Egoistiskt att begå självmord?

Alltså fy, jag vet inte varför jag alltid råkar klicka mig in på alla hemska diskussioner. Det leder till ett inlägg som detta, för jag kan faktiskt inte hålla käften när jag hör eller ser människor uttrycka sina tankar om självmord.

Jag lider fruktansvärt med de människor som tvingats upptäcka en livlös kropp, som kanske till och med är en kropp som tillhör någon närstående, en vän, ens son eller dotter, en kompis eller annan nära. Jag lider med den som valt att ta sitt liv, för jag vet att det är en extrem börda man går och bär på om man kommit till det stadiet att man känner att livet inte är värt att leva längre. Jag lider med de tågförare som ser ett liv försvinna mitt framför ögonen på en, men det jag inte förstår är var den här omtalade egoismen skulle ha ploppat upp ifrån? Det finns inget egoistiskt i att begå självmord. Inte i min värld.

Jag vill inte riktigt säga att jag förstår rakt upp och ned, för det kanske jag inte gör, men jag vill säga att jag har väldigt närbesläktade känslor och erfarenheter om just självmord och stadierna innan. Jag har själv flertalet gånger under en djup depression känt en sån brutal smärta, ångest och självhat att jag funderat på varför jag lever över huvud taget. Varje gång under en depression när jag brutit ihop och gråtit, skurit mig, vägrat ge kroppen mat när den bett om det och druckit alldeles för mycket alkohol eller rökt på så har jag gjort allt det för att lindra det som gör ont i mig. Efter att ha mått så dåligt i så många månader så minns man nästan inte hur det är att vara glad, jag glömde det helt och hållet senaste gången jag var i en depression. Lekte med ett leende i spegeln för att komma ihåg hur det var, men ingenting.
Sen finns det de här metoderna som står i ett vackert skyltfönster när du mår som värst. Ett rakblad som ger dig en kvarts frihet, en Systembolagskasse som kan ge dig två timmar, en våg som fungerar som ett lotteri - du ställer dig på den och visar den mindre än vad du trott så har du vunnit högsta vinsten. En vinst du kan nyttja i kanske en halv dag till och med. Vad skulle ni har gjort när ni har en chans att få vara fri, även om det bara varar i en minut, och ni minns ingenting av hur det känns att vara glad?

Jag blir så ledsen när jag hör personer säga att man är svag och egoistisk när man begår självmord. Jag har själv önskat livet ur mig, inte så att jag planerat eller försökt ta livet av mig, men jag har önskat att jag kunde dö. Smärtfritt, bara försvinna och göra världen en tjänst. För det är så man tänker. När man mår så dåligt som man gör innan man begår självmord finns det inga tankar på hur ledsna folk kan bli, inga tankar på att man kanske utsätter en annan människa för ett trauma. Det enda man tänker är att man gör världen en tjänst. Att världen skulle bli en bättre plats om inte jag fanns. Och den extrema ångesten och smärtan man känner inombords tär på en människa så fruktansvärt, och får man inte hjälp i tid så orkar man inte längre. Jag kan helt ärligt säga att jag alla gånger hellre hade brutit femton ben i kroppen än att leva med en sån brutal ångest i flera månader - kanske till och med år - i sträck. Den som vet hur det är att ha en djup depression tror jag håller med mig. I de stunderna finns det inget ljus, du är en parasit som gör livet förjävligt för varje människa du träffar. Ingenting du gör är bra nog, ingen älskar dig, ingen skulle bry sig om du försvann. Det är så man tänker, tyvärr.

"Fy fan för de som hoppar framför tåg och utsätter tågföraren för att se ett självmord från första parkett. Hoppa från en bro istället för fan!" Alltså dessa människor som uttrycker sig så har jag noll förståelse för. Självklart är det jättehemskt att som lokförare plötsligt se en människa kliva ut på spåret. Det ska ingen människa behöva göra, det är vidrigt. Men - hur kan man tala så om nån som precis valt att ta sitt liv? Hur kan man ha noll medkänsla för en annan människas liv? Noll medkänsla för hur fruktansvärt dåligt den här personen måste ha mått? I det stadiet fungerar inte hjärnan normalt. Man har ett val: leva resten av livet som en parasit eller att göra världen en tjänst och försvinna.

Det vården framför allt måste göra är att inte låta det gå så långt varendaste gång! Man ska inte behöva komma till det där vägskälet där du har två val: förpesta livet för alla du möter eller att ta ditt liv, innan någon reagerar. Vården i Sverige har så många skräckhistorier att jag vill spy. Hur kan man skicka hem en person som mår så dåligt? Skriva ut personer från en psykiatrisk avdelning som precis gjort ett självmordsförsök, det tredje på en månad? Det är så många gånger personer tagit livet av sig och när man går igenom personens journaler ser man alltför ofta att vården har gjort fel. Det är så många gånger man blir att tänka att: vems fel var det egentligen? Hade jag haft möjligheten hade jag haft en lång lista på personer jag skulle kicka på stört. Packa ihop dina grejer, sök ett annat jobb och kom aldrig hit igen! För såna personer finns det. Många.

Idag dör det fler människor i självmord än vad det gör i trafiken. Dags att vakna Sverige?!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)