onsdag 1 oktober 2014

En dag med agorafobi/panikångest


Det har varit en prövande dag idag, minst sagt. Tog mig till busshållsplatsen som såklart var knökfull med människor. Stod längre ifrån, tänkte att "nej, nu springer jag hem", "kom nångång då förbannade buss" och stod och petade med fötterna i gruset. Fick för mig att alla kollade på mig, undrade vad jag var för miffo som stod där bakom och såg så förbaskat rädd ut. Det är som sagt den värsta rädslan. Inte panikångesten i sig, även om den också är äckligt jobbig, utan att bli dömd som något psykfall. Jag har ibland lust att tejpa fast en stor skylt i pannan där det står "det är lugnt, people, det är bara lite panikångest!"
När bussen väl kom var det en lättnad. Jag satt bara och stirrade ut genom fönstret och var glad att det enda jag kunde se var halva huvuden som stack upp ovanför stolsryggarna. Ingen ytlig bekant som skulle kallprata, tack och lov.

Mamma hämtade mig och vi åkte till skolan för att städa i två timmar. Det gick, förutom att jag satt och grinade en skvätt i fritids målarrum, sen var det bara på't igen. Jag tror det syns ganska väl att jag inte mår bra men trots det så är jag en bra skådespelare med tanke på hur mycket sämre jag ändå mår inuti. Jag känner mig som världens mest otrevliga människa som går runt och ser ut som om nån bränt ner mitt hus och slagit mig i ansiktet med ett basebollträ. Kniper käft, säger inget i onödan.

När vi äntligen kom hem var jag så utmattad att jag hade kunnat sova tre dagar i sträck kändes det som. Har inte velat mig ut mer än så, bara glidit in på affären på samma sätt som jag gjort sen igår. In, skynda att roffa åt mig det jag ska ha, och ut så fort som möjligt. Har sedan spenderat resten av dagen hemma, i mitt hus och min trygghet. Här kan ingen komma åt mig på samma sätt. Här kan jag gråta och se förstörd ut hur mycket jag vill utan att bli utpekad eller att det är något konstigt.

Utöver det har dagen bjudit på två panikattacker, för att krydda till det lite extra liksom. Det är så förbaskat skrämmande så ni förstår inte. Känns som jag håller på att kvävas, någon trycker ihop mitt bröst så jag inte får luft. Nån är ute efter mig, vill göra illa mig, döda mig och som grädden på moset skakar hela kroppen som om jag nyss fått ett epileptiskt anfall och det känns som om jag bara vill spy tills det inte finns nåt kvar av mig.

Det är så sjukt vad psyket kan göra en, hur det kan påverka en fysiskt i en sån grad att du ibland är övertygad om att du håller på att dö. Det jag blir mest arg på är att jag inte kan göra vad jag vill. Emellanåt vill jag inte ens gå ut med hunden, för det känns inte tryggt ute där.

Det är en galen värld jag lever i just nu...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)