fredag 13 juni 2014

En hemlighet som blir offentlig

Har tidigare sagt att jag varit rädd för att avslöja allt för mycket om grunden till min psykiska ohälsa. Rädd är jag fortfarande. Varför? För att jag vet att jag kanske kommer att få ta emot mycket skit för det jag ska berätta, att det förmodligen alltid kommer att finnas folk som inte tror mig, som anser att jag bara är ute efter uppmärksamhet eller medlidande av något slag. Det är jag inte men jag väljer nu att ta den risken, för andra som varit med om samma sak och för mig själv.

Våren 2011 var jag sjutton och ett halvt år och blev utsatt för sexuellt övergrepp. Man kan välja att kalla det för våldtäkt men jag har fortfarande så oerhört svårt för det ordet. Att se det i skrift, läsa om det i tidningen eller höra ordet på radion. Dels för att jag ibland fortfarande får skuldkänslor för det som hände och dels för att det ordet väger så förbaskat mycket fortfarande och är svårt för mig att bära och även för min familj.

Det har nu gått lite mer än tre år. Tre år av skam, skuld, äckel, förtvivlan och rädsla men för varje dag som går tar jag mig ett steg längre ifrån vad som hände mig. Ett steg längre från självförakt, självskadebeteenden, panikångest och självsvält som var symtomen jag fick efter det som hände, och det är vad som får mig att orka. Vetskapen om att det bara blir bättre. Och varför ska jag skämmas som jag gjort? Varför ska jag veta att bakom ryggen på så talas det förmodligen om mig och jag låtsas som att inget händer, som att ingen vet? Jag känner mig på något sätt inte ärlig mot mig själv som låter det vara så.

Vad jag däremot vet är att jag är långt ifrån ensam om min historia, att det finns ett stort mörkertal av våldtäkter och övergrepp som det aldrig talas om och som aldrig blir anmälda. Och kan jag på minsta möjliga sätt hjälpa eller stötta en enda själ så är det värt allt. Varför ska vi skämmas för att någon eller några tagit sig friheten att förgripa sig på oss, på det som gör oss till de vi är och som var meningen att föralltid vara bara vårt? En våldtäkt sätter sig inte bara kroppsligt och psykiskt utan den sätter sig även på själen. Det finns få saker förutom kärlek som kan nå ända dit, så djupt. Det är den absolut grövsta kränkningen en människa kan genomgå men det går att leva med det. Jag är ett levande bevis och det är ni också, även om ni för stunden kanske tvivlar. Vi är ett team, ni och jag som gått igenom dessa förbaskat vidriga saker. Tillsammans står vi starka och fattas styrka ger vi den till varandra. Iallafall kommer jag ge er så mycket jag kan av min.

Jag vill inte skämmas längre. Inte gå runt att tänka att jag inte får berätta om det för att det är meningen att det ska hållas hemligt, vara tyst om för att "man pratar inte om sånt". Jag mår bättre av att berätta för hur jag än vrider och vänder på det så kommer det alltid vara en del av mitt liv. Jag kan inte välja bort det hur mycket jag än hade velat.

Istället för att se mig som ett offer väljer jag att visa att det går att komma tillbaka till en fullt fungerande vardag igen, det går att lita på folk igen, hitta kärlek och lust. Och bäst av allt - det går att tycka att livet fortfarande är vackert.

1 kommentar:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera

PS. Fråga för Bloglovin-byten :)